| BOK | Revolutionen på 4 000 meters höjd |
| Författare | Leandro Schclarek Mulinari |
| Förlag | Murbruk |
Revolutionen på 4 000 meters höjd fokuserar på den process som ledde fram till vatten- och gaskriget, det nuvarande regeringspartiet MAS (Rörelsen för Socialism) valseger och de sociala rörelsernas mobilisering. Boken är rik på fakta och historia, vilket är dess styrka. Även om den inte är ett propagandainstrument för MAS eller president Evo Morales är den dock för okritisk i sina beskrivningar om MAS och dess framgångar. Men med tanke på vad som skrivs i den borgerliga pressen är denna bok ett välkommet bidrag.
”Nyliberalismens intåg under mitten av 80-talet försatte de bolivianska sociala rörelserna i det som vissa beskrivit som en mörk dvala. Men under 1990-talet började de sociala rörelserna sakta men säkert att omgruppera sig. Ett nytt hopp tändes. I centrum stod ursprungsfolkens och lantbrukarrörelserna”, skriver författaren.
Ursprungsfolkens och lantarbetarrörelsernas militans har vuxit fram ur arbetarklassens, i synnerhet gruvarbetarnas, tradition av motstånd. ”Allt sedan 1940-talet har den bolivianska fackliga organisationen för gruvarbetare (FSTMB) utgjort något av en förtrupp för övriga progressiva rörelser i landet. Först silvrets och därefter tennets ekonomiska betydelse har gjort att gruvarbetarnas återkommande strejker varit kännbara för landets elit”.
När Bolivia i djup ekonomisk kris 1986 slog in på den nyliberala banan framställdes det som den enda vägens politik. ”Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) höll gemensamt i taktpinnen och dessa listade hundratals statliga företag som skulle privatiseras, alternativt läggas ned. Gruv-, vatten-, naturgas- och oljefyndigheter skulle nu exploateras av privata aktörer”.
Denna politiska kursändring innebar att ”40 000 industriarbetare avskedades och inom gruvnäringen friställdes 23 000 från det statliga gruvbolaget COMIBOL. Endast 7 000 fick behålla jobbet”. Detta var ett hårt slag mot den en gång så starka Bolivianska arbetarnas centralorganisation COB, Bolivias LO, vars stomme utgjorts av industri- och gruvarbetare.”
Författaren betecknar felaktigt detta som gruvarbetarnas sista strid och det är märkbart att han saknar förståelse för arbetarklassens revolutionära ställning. Medan ursprungsfolken framställs som revolutionens avantgarde framställs arbetarnas fackliga organisationer som något som hör till historien.
Detta utan att förstå den historiska bakgrunden till hur lantbrukarorganisationerna växte fram. Det var när gruvarbetarna miste sina jobb och tvingades ut på landsbygden som de tog med sig sin stolta tradition av kamp och organisering. Styrkan i lantbrukarnas organisationerna har legat i att de använder arbetarnas kampmetoder och lärdomarna av facklig organisering.
År 1999 tog Världsbanken fram en rapport om vattenförsörjningen i Cochabamba, en av Bolivias nio regioner. Rekommendation var att Bolivia skulle privatisera vattenförsörjningen.
En lag instiftades snart och ett bolag kopplat till den bolivianska eliten och transnationella företaget Bechtel fick ett 40-årskontrakt som var så välskrivet att det skulle bli olagligt att samla regnvatten. Avgifter infördes med chockhöjda priser, vilket gjorde det omöjligt för de fattiga att få tillgång till något så livsnödvändigt som vatten.
I Cochabamba svarade regeringen med att sätta in militären mot de protesterande, ”vilket gav konflikten en krigsliknande inramning”.
”Genom koalitioner med ursprungs- och lantbrukarrörelserna, bland annat cocaleros, skapades en grogrund för motstånd mot vattenprivatiseringen. alliansen mellan stad och landsbygd blev avgörande för att skapa det som beskrivs som en gränsöverskridande solidaritet som låg till grund för vattenkrigets framgång”.
Efter segern i vattenkriget kom segern i gaskriget tre år senare. Båda dessa händelser ligger som bakgrund till det som möjliggjorde MAS valseger.
”I mitten av september 2003 genomfördes demonstrationer i La Paz och Cochabamba mot gasprojektet… och allt fler organisationer anslöt sig till protestskaran. Bolivias jordlösas rörelse MST-B annonserade jordockupationer och Bolivias arbetares centralorganisation COB utlyste generalstrejk. Trycket på regeringen tilltog för var dag”.
Under vad som gick till historien som svarta oktober hade militären från helikoptrar och konvojer öppnat eld och beskjutit folkmassor beväpnade med stenar och påkar.
”Som svar beslutade flera comunidades på högplatån att slänga ut den lokala polisen och ersätta den med egna vaktstyrkor. Situationen var minst sagt revolutionär. Regeringen hade redan tvingats till flera eftergifter. Men det var för sent, Bolivia gick inte att hejda. En demonstration med 100 000-tals belägrade La Paz den 13 oktober 2003. Protesterna spred sig till Oruro, Potosi, Sucre, Cochabamba och till Santa Cruz. I mitten av oktober var alla landets viktiga vägar blockerade.”
Aktionerna för att tvinga bort presidenten fortsatte. Gonsalo Sanchez de Lozada faxade sin avskedsansökan till kongressen.
Men vicepresident Carlos Mesa blev inte långvarig som efterträdare. De folkliga massrörelserna kände sin styrka. Snart bildades pakten för oberoende och social rättvisa ”bland undertecknarna fanns rörelsen Indigena Pachakuti MIP, Rörelsen för socialism (MAS), Bolivias arbetares centralorganisation COB, Bolivianska lantbrukarnas riksförbund CSTUCB, den fackliga konfederationen av colonizadores CSCB samt flera av ursprungsfolkens organisationer. När de sociala rörelserna bildat en enad front stod Carlos Mesas regering handfallen”.
Inför valet 2005 var det upplagt för MAS stora genombrott. MAS valframgångar var en direkt följ av de sociala rörelsernas enande. Sedan dess har stödet till Morales och MAS i de val som genomförts legat stabilt på över 50 procent. I valet 2009 fick man över 60 procent.
”De sociala rörelserna, som är de som bygger upp MAS, har fört fram och fortsätter stödja en regering som på kort tid tillgodosett många av deras krav. Till exempel har man genomfört sociala reformer som inneburit att 100 000-tals människor för första gången har fått tillgång till kostnadsfri sjukvård”.
Revolutionen på 4 000 meters höjd är mycket läsvärd och fyller ett brett område om Bolivias ursprungsfolk, historia och moderna historia men den är också aktuell och sträcker sig ända fram till 2009.
Tupaj Katari som avrättades av kolonialisatörer sa ”Jag dör men återvänder som miljoner” Dessa ord sätter än idag skräck i den bolivianska eliten. De är inte rädda för Morales; de är rädda för den rörelse som fört honom till makten.
Kristofer Lundberg
