Riksbanken har sänkt styrräntan till minus 0,10 procent. Det är första gången någonsin som den svenska reporäntan (den viktigaste styrräntan) är negativ.
Skälet till Riksbankens historiska räntebesked är dels den tilltagande oron i världen, och dels den svaga återhämtningen på hemmaplan som resulterat i att landet stått på randen till deflation.
Arbetare och vanligt folk har inget skäl att lita på Riksbanken. Kapitalister och banker kan inte ”stimuleras” att få igång ekonomin. Det krävs stora offentliga investeringar som kan finansieras med storbankernas enorma vinster.
Samtidigt med beslutet om minusränta aviserar Riksbanken att man med nytryckta pengar ska stödköpa statsobligationer för 10 miljarder kronor för att om möjligt stimulera ekonomin. Det sistnämnda är en symbolisk variant av de program av kvantitativa lättnader (från engelskans quantiative easing, QE) som genomförts i USA, Storbritannien, Japan och som inom kort även inleds i eurozonen.
”Vi är ute på okänd terräng”, sade Riksbankschefen Stefan Ingves till SVT efter beskedet och tillade att det kan komma ytterligare räntesänkningar och stimulansåtgärder
Deflation uttrycks i att penningvärdet stiger vilket ökar värdet på skulderna och riskerar fördjupa stagnationskrisen till följd av sjunkande löner och priser, och i förlängningen minskade investeringar och konsumtion. Inflation å sin sida betyder penningvärdeförsämring som resulterar i ökade priser och att värdet på skulderna minskar.
Efter att under flera år varit de värsta åtstramarna och hökaktigt bekämpat en inflation som inte fanns har Riksbanken sedan beslutet om nollränta i fjol haft siktet inställt på att försöka stimulera ekonomin och dra igång inflationen igen. Skälet till denna helomvändning under galgen var att krisen 2008-2009 inte följdes av ihållande hög tillväxt och ökad inflation som Riksbanken och andra kapitalistiska institutioner räknat med.
Istället följde vad Konjunkturinstitutet benämnt som en utdragen lågkonjunktur där ekonomin står och stampar tillsammans med först en historisk låg inflation och från 2013 ingen inflation. Sedan dess har konsumentprissindex (KPI-inflationen) varit minus, trots fortsatta hyres- och avgiftshöjningar. I fjol sjönk priserna till exempel i snitt med 0,3 procent. Under de senaste två åren har tendenser till deflation förstärkts i hela Västvärlden. ”Deflation, eller fallande konsumentpriser, är nu en realitet i ett 30-tal av världens länder, varav mer hälften finns inom EU och merparten av de senare inom euroområdet” (SvD Näringsliv den 12 februari).
I slutet av oktober 2014 beslöt Riksbanken att införa nollränta och mindre än ett halvår senare är styrräntan negativ. Det räckte alltså inte med nollränta för att få fart på inflationen och den ekonomiska tillväxten.
”Sedan i december har riskbilden för omvärlden förändrats, med ökad osäkerhet om konjunkturutvecklingen och ökad volatilitet på finansiella marknader. Oljepriset har fallit vilket är positivt för den globala tillväxten men har samtidigt lett till låg global inflation”, skriver Riksbanken som skäl till gårdagens beslut (den 12 februari). Samtidigt som man precis som tidigare försöker hävda att svensk ekonomi är på rätt väg ”men att det finns en risk att det låga oljepriset dämpar inflationsförväntningarna och därmed inflationen mer än vad som antagits i prognosen [inflation på väg mot Riksbankens mål 2,0 procent]”.
Att Riksbanken inför minusränta innebär att bankerna får betala för att placera sina pengar hos Riksbanken, vilket i sin tur ska få bankerna att istället låna ut pengarna företag och enskilda till ett superbilligt pris (en ränta som ligger nära noll).
Mer pengar i omlopp istället för i bankvalv och Riksbank ska leda till inflation och tillväxt. Så är det tänkt.
Om de vinsthungriga storbankerna tänker i samma banor är helt annan sak och dessutom handlar det också väldigt mycket om vad som händer i omvärlden. Storbankernas vinster blev över 100 miljarder kronor i år, varav 57-60 miljarder delas ut till aktieägarna. Ungefär var tredje krona på ett rörligt bolån är en ren vinst för banken och bankerna vill att så ska det förbli.
Storbankerna kommer inte att gå från nollränta till minusränta på spar- och lönekonton, men kommer att höja en rad avgifter och behålla det höga räntenettot (skillnaden mellan inlånings- och utlåningsräntan). Med minusränta kan bankerna till och med få högre vinstmarginaler på exempelvis bolån.
På ”okänd terräng” ska tydas som ett slags erkännande av Riksbankchefen inte egentligen vet vilken effekt minusräntan och de symboliska stödköpet av statsobligationer får. Andra kapitalistiska representanter är lika tveksamma. ”Men kommer ännu en räntesänkning att hjälpa? Sanningen är att ingen vet. Enligt skolboken ska sänkt ränta ge högre konsumtion, ökade investeringar, högre löner och stigande priser, det vill säga inflation. Samtidigt vet vi att det i verkligheten är svårt att få igång inflationen när den väl bitit sig fast runt nollan”, kommenterade en av SEB:s ekonomer.
Den ökade tillgången på billiga pengar har i andra länder som vidtagit liknande åtgärder som den svenska Riksbanken i stort sett enbart fungerat som ett smörjmedel för aktiebörsen och bankvinster. Kapitalismen är system för produktion av profit i först hand och idag är spekulativa affärer och transaktioner den snabbaste vägen till vinst. Varför använda det billiga lånekapitalet till att finansiera långsiktiga investeringar när uppköp av konkurrerande bolag eller köp och försäljning av aktier, obligationer och bostäder ger större omedelbar avkastning?
Den ökade tillgången på billiga pengar som är Riksbankens syfte kommer därför i första hand ge en stimulans till Stockholmsbörsen och pressa redan högt övervärderade bopriser uppåt samt öka hushållens skuldbörda.
Med sin minusränta trappar Riksbanken också upp det svenska deltagandet i det globala ränte- och valutakrig som pågår. Minusräntan följdes omedelbart av att ett väntat nytt kronras. Billigare krona ska ge ökad export. Men även andra länder låter sina valutor sjunka, inte minst mot dollarn, för att få fart på den egna exporten på konkurrenternas bekostnad. Den tilltagande rivaliteten på världsmarknaden förstärks också av den globala överkapacitets- och överskottskrisen som pressar priser nedåt och förstärker deflationstendenserna.
Svensk Näringsliv har tagit deflationshotet som intäkt för att kräva lönesänkningar. Så facken måste rusta till strid för att försvara jobb och löner när arbetsgivarna går till offensiv för att ytterligare pressa kostnaderna – öka utsugningen – och påtvinga facken nollavtall eller direkt lönesänkningar i nästa års avtalsrörelse. Höj lönerna på vinsternas bekostnad!
Med ett överskott av billiga pengar samtidigt som storbolagens och bankernas kassakistor svämmar över faller regeringens tal om ”tomma lador” platt till marken. Det har aldrig varit så billigt för stat, landsting och kommun att låna till offentliga satsningar för att skapa jobb och bygga ut välfärd, infrastruktur och genomföra en grön omställning. Dessutom skulle bara en mindre indragning av vinsterna tillsammans med att bankerna betalar tillbaka de 34 miljarder kronor som de fått av staten ge enorma belopp. Men för att de penningstinna bankernas och storbolagens rikedomar ska komma samhället till del och fördelas i enlighet med behov krävs ett förstatligande under löntagarnas demokratiska kontroll och styre.
Hela fackföreningsrörelsen bör omedelbart samlas bakom 6F-fackens (Byggnads, Elektrikerna, Fastighets, Målarna och Seko) krav på ett tioårigt program för bostadsbyggande och infrastruktursatsningar till en kostnad av 28 miljarder kronor – totalt dryga 280 miljarder kronor – per år som totalt kunde skapa 170 000 nya jobb.
Ett sådan program tillsammans med offentliga välfärdssatsningar kräver ett totalt uppbrott från högerpolitiken och att facktopparna bryter samförståndet med regeringen och Svenskt Näringsliv. Nu finns inte tid för fortsatta eftergifter och underdånighet. Det är dags att ta fajten för en total kursändring och ta pengarna där de finns – hos storbolag, banker och superrika.
