Riv upp värdlandsavtalet

2016-05-04 12:37:28




Få har väl kunnat undgå att det idag bedrivs ett högljutt propagandakrig för en svensk Nato-anslutning, anfört av borgerliga mediadrakar som Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Expressen. Ingen information alls ges däremot om Sveriges systematiska anpassning till Nato och de säkerhetspolitiska risker som detta innebär. 

Veckorna innan riksdagen väntas ta beslut om det så kallade värdlandsavtalet med Nato den 25 maj, som Alliansregeringen kuppade igenom tio dagar innan det senaste valet 2014, försöker istället samma media i braskande rubriker diskreditera motståndet med ett påstående av Säpo om att ryska agenter arbetar aktivt emot värdlandsavtalet. 

Sedan Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov i en massivt uppslagen intervju i Dagens Nyheter den 28 april uttalat den tämligen självklara konsekvensen av en svensk Nato-anslutning att detta kommer att påverka Rysslands egen militära planering har detta tagits till intäkt för en ny storm av kritik mot vad DN kallar rysk ”skrämseltaktik och vapenskrammel”.

”Om Sverige beslutar sig för att gå med i Nato tror vi inte för den skull att svenskarna kommer att anfalla oss”, förklarade Lavrov och fortsatte: ”Men då den svenska militära infrastrukturen i det läget kommer att vara underställd Nato:s högsta kommando kommer vi naturligtvis att vid våra nordliga gränser vidta nödvändiga militärtekniska åtgärder, eftersom det på andra sidan gränsen finns ett militärpolitiskt block som betraktar Ryssland som ett hot”. Exakt vilka åtgärder menade han vara ryska militärers, försvarsministeriets och den ryska generalstabens sak att avgöra.

Antagligen i ett försök att undvika ett nytt borgerligt drev med anklagelser om undfallenhet inför Putins hot basuneras det också ut att såväl Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist som Stefan Löfven reagerar starkt mot Lavrovs ryska hot.

– Helt oacceptabelt och opåtalat, förklarar Hultqvist.

En som däremot förvånades över uppståndelsen var Carl Bildt, som för sin del twittrade att Lavrovs kommentarer var försiktiga och att det inte alls är särskilt förvånande att den ryska militären gör ”vissa ändrade dispositioner”. 

Men om Sverige går med i Nato kan ingen längre påstå att det är Hultqvist, Löfven eller några andra svenska politiker som styr Sveriges försvars- och säkerhetspolitik. 

För att i det längsta upprätthålla ett svagt sken av självbestämmande och undvika en öppen konfrontation mot en tydlig folkopinion mot ett Nato-medlemsskap föredrar S-ledningen ännu de små stegens rasande snabba smyganpassning bakvägen in i Nato.

Sveriges försvarspolitik har sedan murens fall lagts om från en i alla fall på papperet alliansfri värnpliktsarmé till en liten och i mycket hög grad Nato-anpassad yrkesarmé i USA:s ledband. 

Enligt boken Sverige, Nato och säkerheten av Hans Blix, Pierre Schori och fem andra Nato-­kritiska experter är svensk officersutbildning idag anpassad till Nato-standard, samtidigt som Sverige inom ramen för sitt partnerskap med Nato är representerat i ett tiotal av alliansens tekniska kommittéer. 

Enligt boken använder även JAS-planens svenska piloter Nato:s ledningssystem, talar på engelska och använder amerikanska kodnycklar så att USA fritt kan följa deras militära radiotrafik. 

Det är knappast förvånande då Sverige sedan 2013 ingår i Nato:s snabbinsatsstyrka med åtta JAS-plan, som sedan 2014 ska kunna sättas in med bara 48 timmars varsel. Samövningarna med Nato på svenska territorier, luftrum  och vatten blir också allt tätare och mer spektakulära. 

När Arctic Challenge Exercise (ACE), som var världens största och Nato-ledda flygövning under 2015, inleddes på en tredjedel av Sveriges yta var syftet enligt Försvarsmakten både att öka den militära förmågan och att skicka ”säkerhetspolitiska signaler”. 

Samma syfte gällde under sommarens årliga och nu allt större Nato-ledda marina jätteövning Baltops i Östersjön. 

Enligt försvarsministern Peter Hultqvist förbereder regeringen även Sveriges anslutning till Nato:s propgandacentral i Riga, Stratcom Centre of Excellence. Som om inte Sveriges militära och mediala etablissemang redan hör till de bästa i klassen även i denna Nato-gren.

Trots allt detta skulle det värdlandsavtal som föreslås till riksdagen ändå innebära ett ytterst allvarligt ytterligare steg in i den Nato-allians vars ledare de senaste årtiondena har dragit in hela världen i tre misslyckade krig: i Afghanistan, Irak och Libyen.

Det vore ett steg som bara trissar upp riskerna ytterligare för att även Sverige kan drabbas av terrorism, liksom av den ökade säkerhetspolitiska spänningen i Östersjöområdet och nya krav på militär kappupprustning.

Därmed ökar också genomslaget för det borgerliga och militära etablissemangets argument om att Sverige åtagit sig allt Nato rimligen kan begära utan att få det fulla medlemsskapets ”skydd” i händelse av krig. Det finns i värdlandsavtalet inte ens någon spärr mot en utplacering i Sverige av kärnvapen, som är en integrerad del av Nato:s doktrin och aktiviteter. 

I värdlandsavtalet förbinder sig Sverige att ge största möjliga stöd till Nato-ledd militär verksamhet. Och klart är att denna verksamhet ska stå under Nato:s ledning. Nato ska också kunna upprätta ett tillfälligt högkvarter på svenskt territorium under kris eller konflikt/krig. Inte ens ett permanent högkvarter i Sverige är uteslutet.

Avtalet innebär alltså, om det antas av riksdagen, att Nato kan stationera ut trupper och militär utrustning i Sverige, inklusive kärnvapen. Nato kan också föreslå att man ska bedriva militära operationer mot tredje land från svenskt territorium.Risken ökar då för att Sverige dras in i fler krigsäventyr, och att till exempel ryska kärnvapen kan riktas mot Sverige.

Värdlandsavtalet undertecknades strax innan valet 2014 av dåvarande ÖB på uppdrag av den avgående regeringen. Det minst sagt snåriga avtalet behandlades aldrig i utrikesnämnden och översattes inte ens till svenska förrän efter nära ett år. Departementsskrivelsen, som varken nämnde orden alliansfrihet eller kärnvapen, skickades heller inte ut på någon bred remiss. Inte heller nu, innan riksdagens ställningstagande, har någon öppen granskning genomförts. 

Mot de fulla konsekvenserna av denna utveckling finns trots allt ett växande motstånd. I Stockholm anordnar Aktionsgruppen Nej till Nato en demonstration lördagen den 21 maj.

Motståndet har även fått genomslag inom det socialdemokratiska partiet. Gamla S-rävar som Olof Palmes en gång förtrogna Pierre Schori, Maj Britt Theorin och Thage G. Pettersson är inte längre isolerade Nato-kritiker i debatten.

Hittills helt utan uppmärksamhet från media har de socialdemokratiska partidistrikten i Skåne och Göteborg (mot sin styrelse) beslutat kräva att värdlandsavtalet bordläggs i ett år i avvaktan på en seriös debatt om konsekvenserna. 

Stockholms socialdemokratiska arbetarekommuns årsmöte den 16-17 april uttalade för sin del krav på tre preciseringar som villkor för att stödja ett värdlandsavtal: att ”kärnvapen under inga omständigheter får placeras på svensk mark”, att ”inga fasta Nato-baser kan etableras i landet” och att ”Sverige inte kommer att tillåta att utomstående makt använder svenskt territorium för militära hot eller aktioner mot andra länder”. Med sådana villkor skulle det knappast bli något värdlandsavtal.

Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv säger för sin del självklart nej till både värdlandsavtalet, Nato och allt samarbete med Nato och dess krigspolitik. ■

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!