Inför 7 000 medsjungande åskådare drog Nationalteatern igång sin sommarturné på stora scenen på Liseberg 31 maj. Trots att de spelat samma gamla låtar i drygt trettio år fortsätter Nationalteatern att spela rock’n’ roll, och de håller inte på att dö.
Människorna på plats var allt från föräldrar
med barnen på axlarna till ungdomar med det mest obskyra klädvalet.
Nationalteatern har helt enkelt blivit folkliga, inte i en nödvändigtvis
negativ bemärkelse – de har fortfarande glöd och ingen
stämpel av kommersialism. Texterna är desamma om droger och
klassklyftor, saker vi idag bara har mer av än på 1970-talet.
Energin kvar
De gamla medlemmarna Ulf Dageby, Nikke Ström och Håkan Nyberg,
som hängt kvar genom decennierna, visade att de fortfarande har
energin kvar. Nog för att de idag snarare är farbröder
av vår tid, så kan de ännu locka och få igång
barn av vår tid, och få äldre publik att känna
något mer än bara nostalgi.
Efter den väl genomförda inledningen av Barn av vår tid
fortsatte de något slarvigt med Sent en lördag kväll,
men efter Livet är en fest blev intrycket desto kraftfullare ju
längre de spelade. Gitarristen Håkan Svensson utmärkte
de klassiska styckena med en ny pondus och skänkte en fränare
lyster över verken som man annars inte mindes ha hört i skivspelaren
där hemma. Den sedan förra året nytillkomna sångaren
Mattias Hellberg fortsätter att ge orkestern den vitala fräckhet
som just sådan här tungt svängande progg kan behöva
efter trettio år på nacken, även om han än så länge
inte kan få till det göteborgska tonfallet som det ska låta.
Toner som håller
Spelningens klimax nåddes om inte i Kolla kolla, så när
Jaqee gästade med sin ypperliga sång i Hannah från Arlöv,
som gav en upprymd känsla av toner som kom att hålla i lång
tid framöver. Tur var väl det, för likt många andra
spelningar på just Liseberg varade bandets framträdande inte
mer än en dryg timme – vilket olyckligtvis lämnade flera
av de starkaste korten ospelade, bland annat den nästan tio minuter
långa Rövarkungens ö.
Mest märktes nog avsaknaden av den alltid så mästerliga
Doin’ the omoralisk schlagerfestival, som trots påtryckningar
från publiken inte spelades. Även om man inte fått höra
något nytt, så minns man eftertrycket av både stil
och säkerhet, och trots motsägelsen mellan textinnehåll
och orkesterns numera folkliga status, är musiken fortfarande progressiv
i ordets rätta bemärkelse.
Peter Henriksson
