Intrycken från Pride Park och Pride House är blandade, från att kännas som en gratisfestival (650 kronor i inträde är förstås allt annat än gratis) med ett känt bensinföretag som utlyser en tävling om gratis bensin på en regnbågsfärgad affisch, röstfiskande politikertält med gratis godis, eller långa köer till de få öltälten – till att vara helt fantastiskt med queerfeministisk punk och pop, strålande estradpoesi, och förstås nya viktiga idrottsgrenar som dildokubb. Pride House hade en stor uppsjö av intressanta seminarier, workshops och debatter. På ett av seminarierna diskuterade man klassperspektiv på hbt-rörelsen, en viktig fråga men med en tyvärr både akademiskt abstrakt och tunn diskussion som mest handlade om de fyra akademiska föreläsarnas ambivalenta upplevelser av sin klasstillhörighet, medan ordet klasskamp inte nämndes en enda gång. Kanske borde RS hålla i ett seminarium nästa år…
Desto bättre var banden och estradpoesin som visades på fredagen på kägelbanan på Pride House (Södra Teatern). Det första bandet vi såg var ”Miss Mimi & the Mysticals”, med ledsångaren iklädd korsett och sovjetisk officersmössa, en kvinnlig ”Conan Barbaren” med stor latexyxa, en dansande tjej i blå peruk och en annan klädd i svart spets ritandes bilder från låttexten på en duk i bakgrunden. Låtarna var väldigt bra, med texter om allt ifrån tjut till katten Bella. Lekfull electroclash med öststatsflört-cabaré-stuk. Schön und Shick!
Electropunktrion Näd Mika, Cameltoe Supreme och Dr. Paris var rejält röjiga, med utflippade låtar, dragkings och champanjesprutande över hela publiken. Avslutet med Cameltoe som övertänd, frossande färgglatt godis, nerdränkt med cocain (florsocker) medan Näd Mika spelade på en rosa uppblåsbar gitarr iförd en präktig skepparkrans visade att allt är möjligt om man släpper alla hämningar.
Betydligt mer allvarligt, men inte mindre humoristiskt, var stand up/estradpoesin ”How to be happy femme trans lesbian in 28 easy years” med Josephine Wilson, iklädd kort kjol, stora svarta spetsiga glasögon, en oklanderligt ren blus och en rejäl pekpinne. Showen gick från en parodi på sexualundervisningen i skolan, med en lärare som inte ens klarar av att säga ordet s-s s-se-s-sex!, till en självutlämnande berättelse om frustrationen över att inte ens homofobidioterna på tunnelbanan kan få det rätt, utan ropar ”bögjävel” när hon är en lesbisk transfemme. En av de starkaste delarna av föreställlningen var när hon visade den ångest hon kände som tonåring och hur hon genom ett intensivt trummande till metalmusik blev av med den. Hon var ju hårdrockare i ett halvår – för att få en bra ursäkt till att spara till långt hår.
Regnbågspriset – RFSL Stockholms pris för årets insats för hbt-frågor – delades i år ut till den queerfeministiska bokhandeln Hallongrottan, och speciellt serietecknaren Bitte Andersson, som också driver bokhandeln. Där man kan hitta allt ifrån feministisk porr och Klittydeckare till feministiska klassiker som Det andra könet. Kamrater rekommenderas ett besök på hallongrottan.com, och förstås Europride 2008!
Nikolaj Cyon
