Rosa Luxemburg 150 år: Ett revolutionärt liv

Rosa Luxemburg, som fyller 150 år i år. Hennes bidrag till marxismen är ovärderliga (Foto: Wikimedia Commons, Cassowary Colorizations / Flickr CC).

av Katja Raetz // Artikel i Offensiv

Få revolutionära kvinnor har haft ett liknande avtryck på arbetarhistorien som Rosa Luxemburg. Det brutala mordet på henne och hennes kamrat Karl Liebknecht genom paramilitära trupper med Socialdemokraternas goda minne väcker än idag avsky. Rosa Luxemburg var dock mer än en martyr, hon var en livslång marxist som gav viktiga teoretiska bidrag för aktivister idag. Hennes principfasthet i att hålla fast vid det socialistiska programmet har gjort att hennes namn, 150 år efter hennes födelsedag, förknippas med kampen för en värld utan förtryck. 

Rosa Luxemburg föddes den 5 mars 1871 i den ryskkontrollerade delen av Polen som barn till judiska föräldrar. Hon gick på en flickskola i Warszawa och blev redan som ung aktiv i revolutionära kretsar. 
År 1889, två efter att hon avslutade sin skolgång, tvingades Rosa fly undan den tsaristiska polisen och tog sig till Schweiz där hon snabbt kom i kontakt med andra revolutionärer i exil. Här började Rosa studera på universitet, och fick doktorsgraden i politisk vetenskap 1897 för sitt arbete om den polska industrins utveckling.

Samtidigt med sina studier fördjupade sig Rosa Luxemburg i frågor om marxism. År 1894 bildade hon tillsammans med andra emigranter, bland annat Leo Jogiches, det polska socialdemokratiska partiet som också blev del av den Andra, socialistiska, internationalen. 
Internationalen hade grundats 1889, i en tid då socialdemokrati och socialism var synonymt. Även Lenin och Trotskij ingick i samma International som en del av den ryska socialdemokratin. 
Rosa Luxemburg deltog i flera debatter kring polsk nationalism som hon bekämpade som ett hot mot arbetarrörelsen. Hon förklarade att Polens frigörelse bara kunde lösas genom revolutioner i Ryssland, Tyskland och Österrike. Därför, menade hon, var huvuduppgiften för revolutionärer inte att kämpa för ett självständigt Polen, utan att bekämpa den kapitalistiska staten.

Rosa Luxemburg kritiserade även kravet på nationens självbestämmande som bland annat de ryska socialisterna stod för. För detta blev hon kritiserad av Lenin som förklarade: 
”Att dagligen agitera och propagera mot alla slags statliga och nationella privilegier och för alla nationers rätt, för deras lika rätt till en egen nationalstat. Detta är vår huvuduppgift (nu) i den nationella frågan, ty endast på denna väg värnar vi demokratins intressen och intressena hos det på likaberättigande grundade förbundet mellan alla slags nationers alla proletärer.”
Av borgerliga kommentatorer betonas idag debatterna som att Rosa skulle ha stått för ett annat samhälle än Lenin. Särskilt dras hennes broschyr Den ryska revolutionen, skriven i fängelse 1918 och postumt publicerad 1922, fram som ”bevis”. Mycket riktigt hade Luxemburg kritik mot bolsjevikernas politik efter den ryska revolutionen 1917, bland annat mot jordreformen, en kritik som hon själv delvis återtog senare. Dock betonar hon samtidigt att: 
”Vad ett parti i den historiska stunden förmår uppbringa av mod, dådkraft, revolutionär vidsyn och konsekvens, det har Lenin, Trotskij och deras kamrater till fullo presterat. All den revolutionära heder och aktionsduglighet som socialdemokratin i väster saknade representerades av bolsjevikerna. Oktoberupproret räddade inte bara faktiskt den ryska revolutionen, det räddade också den internationella socialismens heder.” 
Citatet lämnar inga tvivel om att Rosa Luxemburg ser sig på samma sida som Lenin och Trotskij i kampen för socialism.

Det som Rosa Luxemburg stod för mer än någonting annat var kampen mot byråkratin inom arbetarrörelsen, de krafter som vill urvattna de socialistiska kraven mot det kapitalistiska samhället. Det var när hon genom skenäktenskap fick tyskt medborgarskap och kunde flytta till Tyskland 1898 som hon blev medlem i det tyska socialdemokratiska partiet SPD och omedelbart blev indragen i debatten kring revisionism. 
Det var Eduard Bernstein, tidigare marxist och nära Friedrich Engels, som myntade detta begrepp. Han menade att kapitalismen hade kommit in i en ny, fredlig fas och övervunnit sina inre motsättningar och därmed fått en stabilitet som kräver ett nyskapande, en revision, av marxism.
Han ansåg att det inte längre gällde för partiet (det vill säga SPD) att sträva efter maktövertagande, utan att förbättra arbetarklassens situation och stegvis införa socialism genom reformer. Bernstein sammanfattade sin ståndpunkt i en mening: ”Slutmålet, vad det än månde vara, betyder ingenting för mig. Rörelsen betyder allt.”

Oktoberupproret räddade inte bara faktiskt den ryska revolutionen, det räddade också den internationella socialismens heder.

Den tyska socialdemokratin var det största och mest organisatoriskt utvecklade partiet inom den Andra internationalen. På grund av borgarklassens sena utveckling i Tyskland fanns det samtidigt inget starkt borgerligt parti. Många radikala borgare gick med i SPD i slutet av 1800-talet, vilket tog sig uttryck i reformistiska tendenser. 
Rosa Luxemburg ingrep i debatten med en serie artiklar som 1899 publicerades som boken Sociala reformer eller revolution. I skriften, som är ett försvar av den vetenskapliga socialismen, förklarar hon att kampen för reformer och kampen för revolution är två olika metoder för socialister som är riktiga att använda i olika situationer: 
”För socialdemokratin utgör tvärtom den ständiga, praktiska kampen för sociala reformer, vilka på grundval av den rådande ordningen skall förbättra läget för det arbetande folket, liksom kampen för demokratiska institutioner, det enda sättet att leda proletariatets klasskamp och arbeta sig fram mot slutmålet, övertagandet av den politiska makten och upphävandet av lönesystemet. Mellan sociala reformer och social revolution råder för socialdemokratin ett oupplösligt samband, i det att kampen för sociala reformer är dess medel, den sociala omvälvningen däremot är dess mål.”

Under denna debatt stod Rosa Luxemburg sida vid sida med ledarna inom SPD, August Bebel och Karl Kautsky, och hon utvecklade i synnerhet med Kautsky en nära vänskap. Hon blev snart del av den socialdemokratiska ledningen och bekämpade från denna tidpunkt outtröttligt reformismens inflytande inom SPD. 
Bernsteins idéer blev formellt tillbakavisade på kongressen 1903, men reformismen växte sig allt starkare de kommande åren. I praktiken blev SPD ett parti som mer och mer satsade på parlamentarism och där arbetarkampen var underordnad att försvara det som hade uppnåtts. Det var i synnerhet fackföreningsledningen som utgjorde den konservativa kärnan. 
Personifierad blev denna byråkrati i Friedrich Ebert som blev partisekreterare 1906 och ordförande 1913. Från 1906 byggde han den byråkratiska apparaten med stöd av de gamla ledarna Kautsky och Bebel och till sig drog han andra personer som Phillip Scheideman, Otto Braun som kom från fackföreningen och Erich Noske. Alla de kom att spela avgörande roller i att krossa den tyska revolutionen 1918. 
Fram till 1914 växte SPD till över en miljon medlemmar, och de närstående fackföreningarna organiserade drygt två miljoner. Partiet hade 90 dagstidningar, 267 journalister på heltid och 3,000 anställda. Ledningen och de valda ledamöterna var politiska heltidare, det fanns 110 riksdagsledamöter och 2,886 kommunfullmäktigeledamöter. Det härskade en strikt disciplin inom partiet där den centrala ledningen hade makten över till exempel kandidater och tidningar utan att själv kunnat bli kontrollerade.

Rosa Luxemburg var känd som en briljant talare.

Rosa Luxemburg blev 1904 medarbetare i tidningen Die neue Zeit och började 1907 undervisa i marxistisk ekonomi på socialdemokratins partiskola. Hon blir snabbt känd både som en fantastisk talare och skribent. 
När den ryska revolutionen bröt ut 1905 gick också tyska arbetare ut i strejker. Rosa Luxemburg kunde för första gången tala på fackföreningsmöten där hon attackerade tysk militarism och imperialism. Redan 1904 hade hon för första gången blivit dömd till tre månaders fängelse, för ärekränkning av den tyska kejsaren. Då revolutionen bröt ut begav sig både hon och Leo Jogiches direkt till Warszawa som stöd. Den 6 mars 1906 blev dock båda gripna. Rosa frigavs på grund av sina svåra hälsoproblem i juni mot en borgen på 3 000 rubel och lämnade omedelbart Polen. Innan hon återvände till Tyskland reste hon till Finland där hon också träffade Lenin. 
Tillbaka i Tyskland propagerade Luxemburg på SPD-kongressen i Mannheim 1906 för masstrejk som metod, ett krav som blev helt tillbakavisat av ledningen i SPD och facken, trots att arbetarkampen även i Tyskland upplevde ett uppsving. Hon blev hårt attackerad av alla SPD-ledare, inklusive Bebel och Kautsky, och i synnerhet av de fackliga ledarna. 
Hon sammanfattar debatten och sin analys av revolutionen i skriften Masstrejken, partiet och fackföreningarna där hon beskriver hur: 
”Den omedelbara anledningen till rörelsen var högst tillfällig och dess utbrott spontant; men i rörelsens tillkomst kom frukterna av Socialdemokraternas mångåriga agitation till synes, och under generalstrejken stod de socialdemokratiska agitatorerna i spetsen för rörelsen, de ledde den och utnyttjade den för revolutionär agitation”. 
I denna skrift redovisar hon också för hur till och med propaganda för masstrejk inom fackföreningsrörelsen i Tyskland skulle förbjudas.
Rosa Luxemburgs kritik visade sig bli sann: 1910 stoppade fackledningen medvetet en strejkrörelse precis när den skulle gå över till en generalstrejk. Hennes artikel om masstrejk censurerades partiets tidningar Vorwärts och Die neue Zeit. 
Efter det bryter hon med Karl Kautsky, ett hårt personligt slag som blir tydligt i hennes brev till Luise Kautsky. Hon fortsatte att spela en viktig roll inom internationalen och deltog både på internationalens kongress 1907 i Stuttgart och 1910 i Köpenhamn.

Luxemburg samarbetade med flera andra socialister såsom Karl Liebknecht, som var ordförande för ungdomsinternationalen och blev riksdagsledamot 1912; Clara Zetkin, ledaren av den socialistiska kvinnorörelsen och utgivare för Die Gleichheit; samt den gamle marxisten Franz Mehring, redaktör för Die neue Zeit. 
Ett exempel för hur byråkratin agerade är att Franz blev fråntagen ansvaret för Die neue Zeit av Kautsky 1912. Ett annat exempel är att det verkställande utskottet 1910 vägrade att sammankalla till en socialistisk kvinnokonferens dagen innan partikongressen, någonting som hade varit kutym fram till dess.
Redan 1908 hade dessutom fackföreningsledaren Carl Legien hotat att starta en konkurrerande fackföreningstidning för kvinnor mot Die Gleichheit då den stödde Rosa Luxemburgs paroll för masstrejk. 1912 upplöstes slutligen kvinnobyrån som del i att marginalisera vänster­oppositionen kring Luxemburg. 
Denna krets, som också drog till sig en del unga socialistiska arbetare som kom från ungdoms­internationalen, intensifierade sitt samarbete under 1910-talet i uppladdningen mot första världskriget, för masstrejk och mot militariseringen. Ingen drog slutsatsen att det skulle behöva byggas ett nytt parti, utan förhoppningen stod på att arbetarrörelsen skulle sopa bort byråkratin. 
Luxemburg var en energisk motståndare mot all centralisering inom arbetarpartier och kritiserade därför inte bara den tyska ledningen, utan även den bolsjevistiska. Hon kritiserade, felaktigt, Lenin som argumenterade för en fast och centraliserad organisation i Ryssland, med anställda ”yrkesrevolutionärer” och en aktiv, medveten medlemskår.
Rosa Luxemburg menade att det revolutionära partiet i mycket högre grad än så ska omfatta arbetarklassen i sin helhet. Trycket från de revolutionära massorna skulle enligt henne vara tillräckligt för att korrigera misstag i partiets politik. Rosa Luxemburg uteslöt emellertid inte behovet av en medveten ledning. År 1913 skrev hon i en attack mot Kautsky: 
”Uppgiften för socialdemokratin och dess ledare är inte att släpas med av händelserna, utan att istället medvetet ligga före dem, att ha en övergripande bild av händelseutvecklingens trender, att förkorta perioden av utveckling av medvetet agerande, och att påskynda dessa framsteg.” 
Hon underskattade dock i hög grad inflytandet från en ledning som medvetet leder kampen in i en kontrarevolutionär riktning – någonting som visade sig vid första världskrigets utbrott 1914 och under den tyska novemberrevolutionen 1918.

Den 4 augusti 1914 röstade SPD i riksdagen för de krigskrediter som skulle finansiera Tysklands deltagande i första världskriget. Den enda riksdagsledamot för SPD som in i det sista opponerade sig emot beviljandet av krigskrediter var Karl Liebknecht, dock böjde sig även han för majoriteten i riksdagsgruppen. Först vid nästa omröstning om vidare krediter i december röstade Liebknecht som enda ledamot emot. 
Detta innebar slutet för Andra internationalen. Lenin skrev senare: ”Rosa Luxemburg hade rätt, hon insåg för länge sedan att Kautsky var en opportunistisk teoretiker som tjänade majoriteten inom partiet, kort och gott en tjänare åt opportunismen.”
Samma dag som omröstningen om krigskrediter ägde rum i riksdagen beslöt en liten grupp kamrater kring Rosa Luxemburg att ta upp kampen mot kriget och SPD:s krigspolitik under namnet ”Spartakus”. Våren 1915 började de ge ut en ny tidning, Die Internationale, som blev förbjuden redan efter det första – och sista – numret. I februari samma år dömdes Rosa Luxemburg till ett ettårigt fängelsestraff. 
Efter hennes frigivning genomförde Spartakus en konferens i mars 1916. Framför allt slöt Socialistisk Ungdom upp bakom Spartakus och pressade på för ett nytt revolutionärt parti, men Rosa Luxemburg opponerade sig emot ett sådant så länge det var möjligt att arbeta inom SPD.

Över det kapitalistiska samhällets sammanfallande murar flammar som ett glödande menetekel orden från Kommunistiska manifestet: Socialism eller undergång i barbari!

Fängelsetiden nyttjade hon till att författa bland annat skriften Socialdemokratins kris, även känd som Juniuspamfletten, med en svidande kritik mot SPD: 
”Fackföreningsledarna övergav alla sina krav i lönefrågor och meddelade öppet detta, i det att de uttryckligen erinrade om föreningsmedlemmarnas förpliktelser mot fosterlandet. Kampen mot den kapitalistiska exploateringen uppgavs frivilligt för att den skulle få vila till dess att kriget tog slut. […] 
Den socialdemokratiska kvinnorörelsens ledning strävade för att uppnå en sammanslagning med de borgerliga kvinnoförbunden, så att man gemensamt skulle kunna verka för ’kvinnliga insatser i fosterlandets tjänst’, vilket innebar att man gav nationella samarituppdrag åt den viktigaste arbetskraft partiet hade kvar efter mobiliseringen – den arbetskraft som annars skulle ha svarat för den socialistiska agitationen.”
I samband med Första maj 1916 organiserade de en antikrigsdemonstration i Berlin, efter vilken Karl Liebknecht arresterades. Samma dag som domen tillkännagavs gick 55,000 arbetare ut i strejk. Den tyska militarismen reagerade med att arrestera hundratals Spartakus­anhängare, däribland Rosa Luxemburg. Hon sattes i ”skyddshäkte”, utan rättegång, och frigavs först i samband med novemberrevolutionen 1918. 

Den ryska revolutionen 1917 fick snabbt en effekt i Tyskland. I april 1917 spred sig en våg av stora ammunitionsarbetarstrejker över hela landet. Enbart i Berlin gick över 300,000 arbetare ut i strejk. Inom SPD växte oppositionen och ett oberoende socialdemokratiskt parti, USPD, bildades vilket Spartakusförbundet anslöt sig till, som dock saknade ett klart program. I slutet av januari 1918 rullade en ny strejkvåg fram över Tyskland, i protest mot avtalet, mot massvälten på hemmaplan och för demokratiska reformer. I Berlin gick en halv miljon arbetare ut i strejk.
Sjömännen i Kiel blev revolutionens tändande gnista då de vägrade segla ut i slutet av oktober i ett nytt meningslöst anfall. Den 4 november 1918 tvingades Kiels guvernör att avgå och ett arbetar- och sjömansråd tog över makten lokalt. Därifrån spred sig revolutionen från stad till stad. Den 9 november nådde revolutionen Berlin och Kejsar Wilhelm II flydde till Nederländerna. 
Rikskanslerposten överlämnades till SPD-överhuvudet Friedrich Ebert, som accepterade utnämningen med försäkran: ”Jag hatar revolutionen som dödssynden”.
Arbetarråd valdes på fabrikerna och ett verkställande utskott för arbetar- och soldatråd bildades. Dessa råd hade kontroll över fabrikerna, men de tog aldrig över den politiska makten. Många trodde att revolutionen hade vunnit en slutlig seger och entusiasmen spelade Socialdemokraterna i händerna. Arbetarna saknade en ledning som likt bolsjevikerna hade förankring i arbetarklassen och samtidigt ett klart socialistiskt program. Spartakusgruppens inflytande i arbetarråden var ytterst begränsat eftersom de hade få arbetarrepresentanter. 
Luxemburg eller Liebknecht kunde tala inför stora arbetarförsamlingar, men inte delta på arbetarrådens första nationella kongress i december i Berlin. När Rosa Luxemburg frigavs den 8 november 1918 var hon allvarligt sjuk, men hon tog sig ändå omedelbart an sitt revolutionära arbete. Rosa Luxemburg skrev: ”All makt i de arbetande massornas händer, i arbetar- och soldatrådens händer, och säkrandet av skydd för det revolutionära arbetet från lurande fiender”.

SPD och USPD riktade in sig på Nationalförsamlingen, vilket skulle innebära att lämna tillbaka makten till det borgerliga parlamentet. Samtidigt förhandlade Ebert med generalstaben om hur revolutionen skulle krossas. 
I december 1918 ägde den Allmänna kongressen för Tysklands arbetar- och soldatråd rum. Av över 400 delegater var endast 179 arbetare. Trots att 250 000 demonstrerade utanför kongressen beslöt denna att all makt skulle ges till nationalförsamlingen och regeringen Ebert, samt att upplösa sig själv.
Trots detta fortsatte striderna och demonstrationerna. Men kontrarevolutionen hade vuxit sig stark. För att krossa revolutionen skapades militära frikårer, Freikorps, eftersom de vanliga soldaterna var trogna revolutionen. Detta var förband av framför allt officerare som senare skulle bli grunden för Hitlers fascistiska trupper. Det var socialdemokraten och försvarsministern Gustav Noske som byggde upp frikårerna som till sist omfattade 400,000 man. Medlemmarna i arbetar- och soldatrådens verkställande utskott som vägrade upplösningen arresterades och demonstrationer bemöttes med skottlossning. 

Manifestation för Rosa Luxemburg efter att SPD:s frikårer hade mördat henne och Karl Liebknecht i början av 1919 (Foto: Historische Museum Frankfurt).

Först nu, mellan den 30 december till den 1 januari, genomfördes det tyska kommunistpartiets (KPD) grundningskongress, där Rosa Luxemburg höll inledningen om partiprogrammet. 
Kongressen beslöt mot Rosa Luxemburg förslag att bojkotta valet till Nationalförsamlingen och vägrade samarbete med SPD-ledda fackföreningar. Av det skälet stod KPD under lång tid isolerat från arbetarrörelsen. Först i oktober 1920, då USPD splittrades och större delen av partiet anslöt sig till Kommunistiska internationalen, blev KPD ett massparti med 300,000 medlemmar.
Ett nytt uppror i Berlin i januari 1919 blev förevändning till upptrappad terror. Denna resning tillskrevs Spartakus, trots att den inte planerades av Spartakusförbundet. Rosa Luxemburg, Karl Liebknecht och andra KPD-ledare tvingades fly från den ena lägenheten till den andra och det sattes ett pris på 100,000 tyska mark på deras huvuden.
Den 15 januari greps Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht och dödades av frikårer. Rosa Luxemburgs kropp slängdes i Landwehrkanalen; först den 31 maj hittades hennes kropp. Många arbetare kunde till en början inte tro att det var sant och det var ett oerhört slag mot den tyska och internationella socialistiska rörelsen. Efter morden började en tid av terror och inbördeskrig i hela landet där frikårerna krossade alla kvarvarande element av arbetarråden i blod. Även Rosa Luxemburgs partner Leo Jogiches mördades. Mördarna fick gå fria och intog senare sin plats i Hitlers fascism.

I en av sina sista skrifter från slutet av 1918, Vad vill Spartakusförbundet, skriver Rosa: ”Det finns ingen annan hjälp mot, ingen annan utväg ur, ingen annan räddning från hela detta blodiga kaos och denna gapande avgrund än socialismen.” 
Idag, då fler människor i världen än på länge är på flykt, där klimatförändringar hotar själva livet på jorden och där en pandemi återigen har visat att profiter går före människan under kapitalismen, har hennes ord inte förlorat sin innebörd: 
”Över det kapitalistiska samhällets sammanfallande murar flammar som ett glödande menetekel orden från Kommunistiska manifestet: Socialism eller undergång i barbari!”

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!