Ryskt stridsflyg i Syrien

2015-10-08 14:35:15


Nya bombningar mot Syrien kommer inte att leda till en förbättrad situation för befolkningen.

Ryska stridsflygplan har sedan den 30 september bombat rebellstyrkor i framförallt Idlibprovinsen och på landsbygden norr om Hama i Syrien, där regeringsstyrkorna under detta år har tillfogats svåra förluster. Att Ryssland som elfte utländska land har inlett flygattacker i Syrien har kallats en ”game changer” som påverkar maktbalansen till förmån den hårt trängda Assadregimen. Utvecklingen markerar ett nytt skede i de imperialistiska ansträngningarna för att försöka pacificera det kaos i Mellanöstern som ekonomiprofessorn Nouriel Noubini kallar det största geopolitiska hotet.

Att även Ryssland har inlett flygattacker i Syrien tjänar flera utrikes- och inrikespolitiska syften, som till exempel att vända blickarna bort från den frysta konflikten i Ukraina och den ekonomiska krisen på hemmaplan.

Mest uppenbart är det akuta behovet av att förhindra ett hotande sammanbrott för den syriska Assadregimen, något som Putin också hoppas få ett åtminstone tyst stöd för i såväl Washington som inom EU. Rysslands ingripande kommer samtidigt som USA, Turkiet och deras allierade förbereder ett upptrappat ingripande. 

Även om några av de första dagarnas ryska flygattacker också har riktats mot IS-mål i närheten av Raqqa i östra Syrien och IS-anslutna tjetjener i norra Syrien har de mest ihärdiga anfallen riktas mot den så kallade Erövringsarmén, Jaish al Fatah. Det är en relativt ny allians under ledning av salafistiska styrkor som Ahrar al Sham och den al-Qaida-anslutna Nusrafronten. Dessa har sedan de har utrustats med tunga vapen av Turkiet, Saudiarabien och andra Gulfstater intagit staden Indlib och på allvar börjat hota inte bara den del av Aleppo som kontrolleras av Assads styrkor utan också alawitiska områden nära kuststaden Latakia. 

Efter fyra års blodigt krig medger Assad själv att regimen nu har en akut brist på nya soldater och milismän. Enligt det Londonbaserade Syriska observatoriet för mänskliga rättigheter har regeringssidan under det blodiga Syrienkriget, som har kostat minst en kvarts miljon människor livet och tvingat 11 miljoner från sina hem, förlorat fler soldater och milismän än rebellerna tillsammans.

Även i USA och Europa har oron över konsekvenserna av en kollaps för den syriska regimen ökat i takt med de flyktingströmmar som nu även har lett till svåra motsättningar inom EU. Även om Assads styrkor bara kontrollerar 20-30 procent av landets yta är det där som majoriteten av den syriska befolkningen finns, inklusive Syriens interna flyktingar. 

Om den syriska regimen skulle kollapsa under trycket av rebellstyrkor som Jaish al Fatah och IS lär den omedelbara konsekvensen bli nya enorma flyktingströmmar ut ur ännu en ”failed state” som tummelplats för islamistisk extremism. Få av Syriens kurder, alawiter, druser, kristna, palestinier och andra minoriteter skulle uppfatta en seger för Nusrafronten och Ahrar al Sham som så mycket mindre skräckinjagande än en seger för  den så kallade Islamiska staten (IS). I takt med att det demokratiska upproret sedan länge har muterat till ett sekteristiskt inbördeskrig och ett krig mellan ombud för utländska makter, är det sannolikt att även en stor del av de sunnimuslimer som hatar Assad delar denna uppfattning.  

Av USA:s ambition att utbilda och rusta 5 000 ”moderata” krigare i Turkiet blev det bara några dussin, som så snart de hade gått över gränsen till Syrien avväpnats av eller frivilligt gått över till Nusrafronten.

Samtidigt visar CIA:s egna uppskattningar att antalet IS-krigare har fördubblats till 20-30 000 på ett år på en förbluffande ineffektivitet för USA:s flygkrig, trots de 7 000 flygattacker i både Syrien och Irak som uppges ha förstört hundratals stridsvagnar och dödat 2 000 IS-krigare. Det USA-ledda flygkriget mot IS har ju knappast underlättats av att Turkiet samtidigt har getts fritt spelrum att attackera PKK, blockera de syriska kurderna av rädsla för smittoeffekten av Rojavas självstyrande kantoner och även förbereda en turkisk-kontrollerad buffertzon i Syrien.

Ryssland har de senaste veckorna fört in ett femtiotal stridsflygplan och attackhelikoptrar, tillsammans med luftvärn som ska skydda den nya flygbas som byggts upp i Lattakia. Samtidigt ska en militär koordinering byggas upp mellan Syrien, Ryssland, Iran, Irak och Hizbollah.

Oavsett hur effektivt detta är rent militärt innebär stödet från ryska stridsflygplan en viktig moralisk förstärkning för Assads armé, som har välkomnats även av det syrisk-kurdiska PYD och exempelvis den kurdiska regionala regeringen i Erbil, Irak.

Reaktionerna i USA, EU och deras allierade i Turkiet och Gulfstaterna är motsägelsefulla. I ett gemensamt uttalande av dessa fördömdes Rysslands agerande som en ”ytterligare upptrappning” av konflikten som bara skulle ge bränsle för mer extremism. Samtidigt har Obama förklarat att ”USA är berett att arbeta med alla – inklusive Ryssland och Iran – för att lösa konflikten”. Med Obama och Angela Merkel i spetsen har också flertalet västländer, liksom även Turkiet och Gulfstaterna, sagt sig vara beredda till nya förhandlingar med Assads regering utan att lika hårt som tidigare insistera på dennes tidiga avgång som ett villkor.
Ändå har Rysslands ingripande sin militära udd riktad mot den av Turkiet och Saudiarabien med flera stödda Jaish al Fatah-alliansen. 

Frågan är hur Rysslands ingripande och Erdoğans krig mot PKK påverkar USA:s planer på att trappa upp flygkriget mot IS från Turkiet, parallellt med nya försök att samla en arabisk styrka på 3-5 000 man som de har tänkt ska agera tillsammans med YPG/YPJ i en förnyad markoffensiv för att skära av IS ”huvudstad” Raqqa försörjningsleder till Turkiet. ”Vi är nu i färd med att dramatiskt accelerera våra ansträngningar tillsammans med att Frankrike, Australien, Kanada, Turkiet och andra förenas i kampanjen”, har USA:s utrikesminister John Kerry sagt i FN:s säkerhetsråd. 

Enligt New York Times bygger planen på erfarenheterna från Kobanê av att kombinera kurdiska styrkor med USA-flyg. Att involvera arabiska styrkor skulle samtidigt enligt tidningen ”lätta Turkiets oro för att Syriens kurder blir alltför inflytelserika i norra Syrien”. Detta innebär i så fall en ny och farlig fälla för den kurdiska frihetskampen som i stället måste byggas på klassallianser mot imperialism och kapitalism tillsammans med regionens arbetare och förtryckta folk. 

Det kan inte uteslutas att ett ryskt-iranskt beskydd av regimen i Damaskus gentemot jihadister som Ahrar al Sham och Nusrafronten, parallellt med en USA-ledd operation mot IS från Turkiet, skulle kunna leda till en partiell frysning av det syriska kriget med de lokala vapenvilor i landets norra, södra och centrala delar som FN-medlaren Stefan de Mistura hoppas kunna förhandla om. 

Men inget av detta kommer att ge den fred, frihet och välstånd som Mellanösterns folk drömmer om. De glimtar av hopp som vi kan se visas av den kurdiska kampens förmåga i Syrien och Turkiet att knytas ihop med den turkiska vänstern och arbetarrörelsen, av de icke-sekteristiska massprotesterna mot social misär och korruption i Irak och Libanon och den gryende arbetarkampen i Iran. Det är utifrån sådana klassrörelser som nya och mäktiga allianser kan födas och den arabiska våren återupplivas med socialistiska förtecken. ■

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!