På ytan tryggar Ryssland åter sitt inflytande i världen och president Vladimir Putin håller fortsatt kontroll över landet. Men en djupare analys av situationen visar att många problem utvecklar sig för den nya ryska kapitalismen.
På en global skala verkar saker och ting gå Rysslands väg. Putins stöd för Trump och den senares nominering av Rex Tillerson till utrikesminister, som är känd för sin förmåga att sluta stora affärsöverenskommelser med Putins regering, tillsammans med hans stöd för de högerpopulistiska rörelserna i EU, har gett Putin ett visst hopp om att Clintons och Merkels tidigare rovpolitik kan motstås.
Samtidigt har det fruktansvärda slaget om östra Aleppo, vilken verkar ha vunnits av Assadregimen och som öppet stöds av Ryssland, varit ett hårt slag mot västerländska intressen i Mellanöstern.
Men lägger man kostnaderna för de internationella sanktionerna mot Ryssland efter dess övertagande av Krimhalvön och östra Ukraina åt sidan finns det tecken på att den senaste militära interventionen har överbelastat såväl den ryska ekonomin som militären.
Bilder på hur Rysslands flaggskepp Admiral Kuznetsov, deras enda hangarfartyg, puffar nerför Engelska kanalen på sin färd mot Syrien var illa nog. Nu verkar det som om flygplanen som avgår från fartyget och är med och bombar östra Aleppo inte kunde ha med sig ett helt batteri av vapen eller bränsle då skeppet inte hade någon katapult. Så fort de avgick var de tvungna att hämta sina bomber från ett flygfält.
En insiderkommentator påpekade att ”det ligger en stor börda på den ryska sjöfarten och budgeten […] Det är också ett problem vad gäller den ryska moralen här”.
Sedan Euromaidans utbrott för blott tre år sedan, och sedan Nato ytterligare har inkräktat i Östersjöområdet och Östeuropa, har den härskande eliten använt patriotism för att stärka sin position. Putin har positionerat sig som den starke man som kan motstå väst. Den antivästerländska stämningen har aldrig varit så stark, där människorättsgrupper och sociala organisationer stämplas som utländska agenter.
Ändå finns det tecken som tyder på att denna policy har nått sin gräns. Det finns en växande skepsis bland den ryska befolkningen om landets agerande i Syrien. Farligare än så är situationen i östra Ukraina. Efter de senaste misslyckade fredssamtalen i Minsk i november har de militära konflikterna återigen ökat. Enligt OSSE-observatörer i ost (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) var det under den första veckan i november över 8 000 överträdelser av eldupphöret, varav vissa använde tungt artilleri och raketer.
Allt detta hjälpte till att avleda de inhemska intressena från den bittra ekonomiska situationen. Regeringen är alltmer oroad över den ekonomiska situationen. Finansministern har precis skrutit om hur de överskattade investeringsfallet detta året – han sa att prognosen var 3,7 procent, men att tappet bara var på 3,4 procent.
Sberbank (Rysslands och östra Europas största bank) kommenterade denna rapport med att varna för att ekonomin kommer att vara stagnerande åtminstone de kommande tre åren och inte kan växa med mer än 1-1,5 procent per år. ”Det kommer att ta 50 år för BNP:n att fördubblas”, sade man bland annat. Ekonomin är inte större än den var i början av den globala finanskrisen.
Ökande missnöje har börjat höras även inifrån den styrande byråkratin. I början av november arresterades Aleksei Ulyukaev, den ekonomiska utvecklingsministern, för att ha tagit emot mutor. Då han hade manat till förändringar av regeringens prioritet från att kontrollera inflationen till att istället stimulera ekonomin sågs detta till stor del som ett slag mot nyliberalerna i regeringen.
Enligt Credit Suisse är de verkliga lönerna lägre än under år 2008 och levnadsstandarden har sjunkit med 15 procent i år, en siffra som bara Ukraina och Argentina överträffar. De senaste rapporterna indikerar att folk kommer att avskedas från över 50 000 arbetsplatser under de kommande månaderna.
Men trots denna bakgrund är det den lägsta nivån av politisk aktivitet eller protester sedan innan Sovjetunionens fall. Detta beror till viss del på repressionen och ett visst mått av rädsla. De brutala arresteringarna och fängslandena efter protesterna under maj 2012, vilka bröts upp av kravallpolis, finns kvar i minnet bland aktivisterna. Vid minsta tecken på missnöje kommer nu hot och åtgärder från arbetsgivare och staten.
Regeringen förbereder sig för ytterligare missnöje genom att sammanfoga all polis och säkerhetstjänst till ett departement under presidentens kontroll.
Men bristen på protester, åtminstone just nu, innebär inte att alla stödjer den styrande regimen. Parlamentsvalen i september visade ett minskande stöd för Putins styrande parti Förenade Ryssland, vilka förlorade 4 miljoner röster i ett val med rekordlågt valdeltagande. I Moskva vann Förenade Ryssland blott 14 procent av rösterna från väljarkåren. Utöver detta är de andra officiella parlamentspartierna ännu mindre populära och visar inget motstånd mot regeringen.
De ickeparlamentariska partierna både till vänster och höger har varit demoraliserade och i kris sedan deras misslyckande med att bygga från 2012 års protester.
Den dominerande känslan om att ”Saker är dåligt, men det finns ingen utväg” återspeglas i opinionsundersökningen från i november utförd av Levadacentret (som nyligen har anklagats för att vara under utländsk kontroll), som visade att 83 procent inte skulle delta i några massprotester och där många sade att inget kan åstadkommas av sådana protester.
Det är omöjligt att säga hur länge denna situationen kommer att vara, men till slut kommer den att upphöra.
När de ryska arbetarna och ungdomarna återigen får självförtroende nog att försvara sina rättigheter kommer vi att kunna se en explosiv ökning av protester mot dåliga löner och arbetsvillkor, mot nedskärningarna inom sjuk- och hälsovård och skola, mot korruption och det bedrägliga valsystemet samt mot de reaktionära attackerna mot kvinnor, invandrare och hbtq-samfundet.
Då kommer vi att kunna se ett snabbt växande stöd för vänsteridéer – så länge ett tydligt socialistiskt alternativ erbjuds mot det auktoritära och korrupta kapitalistiska systemet som uppstod efter Sovjetunionens fall. ■
