Det råder full proteststorm mot skandalerna inom äldreomsorgen. ”Vågar du bli gammal?” heter Aftonbladets nya blogg. 150 personer kontaktade Sydsvenskan, enbart om hemtjänsten i Malmö.Politikerna ger nu intryck av att lyssna. Anders Borg lovar en stopplag. Stockholms stad säger upp avtal med Carema. Till och med Svenskt Näringsliv och Vårdföretagen kritiserar Carema efter skandalerna.
Ett initiativ till kamp från fackföreningar, pensionärsorganisationer och andra skulle kunna samla tusentals anhöriga, äldre och personal. Det här handlar om mer än Carema – det behövs en total kursomläggning för äldreomsorgen och den offentliga sektorn.
”Vi gav dom vår pappa” hette SVT:s dokumentär om vanvård och riskkapitalister i äldreomsorgen. Berättelserna finns överallt. Äldre har glömts bort på toaletten i 12 timmar, fått sova på golvet, inte fått sin blöja bytt på timtal, inte fått duscha på två veckor o s v. I flera fall har konsekvenserna blivit ödesdigra. Rut Jonsson dog av blodförgiftning i ett infekterat sår, på ett av Caremas servicehus i södra Stockholm. Hela härvan med skandaler på Carema började med att ledningen försökte tysta ner ett dödsfall på Koppargården i Vällingby.
Det är idag allmänt känt att det finns 150 anmälningar enbart mot Carema, som tillsammans med Attendo Care står för halva den privata äldreomsorgen. En tredjedel av anmälningarna har gjorts av personalen.
Äldreomsorgen har varit i strykklass sedan 1980-talet. Kommunalarbetareförbundet skriver i en ny rapport:
”Andelen äldre, 80 år och äldre, som får offentligt finansierad äldreomsorg har minskat från 62 procent 1980 till 35 procent 2009. Under 2000-talet har samhällets kostnad för äldreomsorg fortsatt att minska, både i faktisk kostnad och som andel av BNP. Antalet anställda i äldreomsorgen har också minskat.”
Det finns 1 674 000 pensionärer i Sverige (d v s 65 år och äldre), varav 492 000 är över 80 år. Den 1 november 2010 bodde 90 000 i särskilt boende (servicehus) och 158 700 hade rätt till hemtjänst. Det vill säga, färre än var tionde pensionär har hemtjänst. Det är inte fler än på 1960-talet och långt under rekordsiffran 22 procent som uppnåddes för 30 år sedan. I Stockholm drivs idag 73 procent av vårdboendet i privat regi jämfört med 38 procent 2006.
Politiker i alla läger låtsas nu undra vad som har hänt. Men exempelvis Socialstyrelsens Lägesrapport 2010 beskrev utvecklingen: ”Antalet vårdplatser, institutioner och äldreboenden av olika slag minskade kraftigt under 1990-talet och fortsatte att minska under första hälften av 2000-talet. Närmare hälften av alla sjukhusplatser avvecklades. Under samma period avvecklades nästan all institutionsvård inom vård och omsorg om äldre och personer med funktionsnedsättningar.”
Antalet platser i särskilt boende sjönk från 118 300 år 2000 till 94 600 år 2008. Var femte plats på boende försvann – på åtta år! Medan 23 000 platser på boende försvann fick bara 20 000 fler hemtjänst i sin egen bostad 2008 jämfört med 2000. Detta samtidigt som antalet äldre, och därmed antalet med vård- och omsorgsbehov, ökade.
Varför genomfördes detta? Socialstyrelsen konstaterar att ”De totala kostnaderna för särskilda boenden, minskade med drygt 4,6 miljarder kronor under 2004 till 2008”.
Pressen på de anställda har ökat enormt. Vård och omsorg har idag över 100 000 färre anställ-da än 1990 – från 818 000 till 702 000 år 2009. De anställda är ”förtvivlade över arbetssituationen som blivit allt sämre och exempelvis innebär att varje arbetsmoment är klockat”, sa Demensförbundets ordförande Stina-Clara Hjulström på ett seminarium Kommunal arrangerade i Visby i somras. ”Omsorgstagarna vågar ibland inte ringa efter personal för att de tycker synd om oss. Så får det inte vara!”, sa Sanna Tefke, vårdbiträde och fackligt aktiv, i Rättvisepartiet Socialisternas valmanifest i Haninge 2010. Andelen som inte har fasta jobb har ökat från 20 till 30 procent det senaste året, visar Kommunals rapport.
Slakten på äldreomsorgen har genomförts av både högerpartierna och Socialdemokraterna. Men nedskärningarna räckte inte. De kompletterades med ”reformer”. Strax efter att kommunerna fick ta över ansvaret för skolan från staten fick de också ta över äldreomsorgen från landstingen. Ansvaret för nedskärningarna försköts neråt, från centrala och regionala politiker till kommunerna. Ett samlat motstånd för hela landet eller länet försvårades.
Sedan 1980-talet fanns också en målmedveten politisk kampanj från Svenskt Näringsliv, som då hette SAF. De eftersträvade massiva privatiseringar av den offentliga sektorn. Med detta hade de tre mål: 1) att öppna nya marknader för privata bolag, 2) att försvaga fackföreningarna och de anställdas ställning och 3) att helt enkelt minska den politiskt styrda offentliga sektorn.
Carl Bildts regering i början av 1990-talet införde ”kundval” inom hemtjänsten och Lagen om Offentlig Upphandling (LOU). Nästa högerregering under Reinfeldt, har följt upp med Lagen om Valfrihet (LOV) och ”vårdvalet” som innebär fritt fram för privata vårdcentraler.
Kundval inom hemtjänsten omfattades 1993 av bara tre kommuner. Men de följande socialdemokratiska regeringarna behöll systemet som idag finns i majoriteten av kommunerna landet runt.
Att det trots namnet skulle handla om någon form av valfrihet motbevisas av det faktum att bara 4 procent av de äldre ändrar sitt ”val” (och var femte av dessa dessutom gör det p g a nedläggningar).
De förödande konsekvenserna av nedskärningar läggs tydliga i Kommunals rapport: ”I takt med att det offentligas åtagande och ambitionsnivå minskar, ökar anhörigvården. Två tredjedelar av de äldre med hjälpbehov får hjälp av en nära anhörig eller vän som de inte bor med. Motsvarande siffra i slutet av 1980-talet var 40 procent.” Offentligt arbete har blivit oavlönat arbete i hemmet: ”Cirka 100 000 personer har gått ner i arbetstid eller helt slutat arbeta för att vårda en anhörig.”
Äldreomsorgen är en marknad på 80 miljarder kronor. Den speciella svenska formen av privatiseringar betydde att privata bolag fick överta driften, men att kommunerna stod för pengarna.
Under rubriken ”Vårdbolagen gräver guld i Sverige” rapporterade Dagens Industri tidigare i höst om privat vård och omsorg. Landstingen har fördubblat den privata andelen på 10 år. ”Landstingens siffror visar att de köpte vård från den privata sektorn för 18 miljarder kronor under 2009. Vårdbolagen själva säger att siffran ska vara 25,4 miljarder.” Inte ens Statistiska Centralbyrån verkar veta hur många miljarder det handlar om.
Riskkapitalisterna har snabbt sett vinstmöjligheterna. Inom vård, skola och omsorg gick i fjol 30 miljarder kronor per år till 16 koncerner. Enligt Svenska Dagbladet var vinsten nära 2,9 miljarder kronor.
Den privata andelen inom gymnasieskolan och förskolan är omkring 20 procent. Inom äldrevården är idag 35 000 anställda i privata bolag och 216 200 i kommuner och landsting. Den privata andelen är 13,9 procent.
Riskbolaget 3i köpte Caremas moderbolag Ambea för 1,8 miljarder kronor år 2005. I fjol såldes det vidare till två andra riskkapitalbolag, KKR och Triton. Reavinsten för 3i blev hela 3 miljarder kronor! Det är 333 kronor per invånare i Sverige, betalat av skattepengar.
År 2009 gjorde de sju största vårdföretagen en sammanlagd rörelsevinst på över 1,6 miljar-der svenska kronor, redovisade Vänsterpartiet i en rapport tidigare i år.
Vinstandelen är extrem. Avkastning på eget kapital är 8 procent i näringslivet som helhet, men 15 procent inom vård, skola och omsorg. För Carema var vinsten hela 33,4 procent, rapporterade DN den 12 november.
Rikskapitalisternas verkliga vinst varken redovisas eller beskattas. Genom att vårdbolagen i Sverige påstås ha tagit lån med en ränta på 12 procent eller mer forslas pengarna ut ur landet till skatteparadis som Jersey. Direktörer och ägare belönas med miljonbelopp i form av bonusar och andra löner. En styrelseledamot i moderbolaget Ambea, Magnus Lindqvist, tjänade enligt DN 4,5 miljoner kronor 2009.
Men även S-politiker skor sig. Norrtelje Tidning har berättat hur den socialdemokratiska politikern Jan Emanuel Johanssons vårdbolag i fjol gjorde en vinst på 250 miljoner kronor.
Det finns ett massivt motstånd mot vinster i vård och omsorg. För två år sedan genomförde SVT:s Rapport en opinionsmätning där 50 procent ville ha ett förbud mot vinstutdelning inom skolan, vården och omsorgen. En dryg tredjedel ville tillåta utdelningen.
Men den senaste tidens avslöjanden och skandaler har öppnat dammluckorna på vid gavel. De som professionellt känner av stämningar och opinioner förstår sprängkraften i den ilska som laddas upp. De är beredda till något mindre offer för att rädda privatiseringarna. Svenskt Näringsliv, alltså själva privatiseringsmaffian, påstås vilja ha ”skärpt kontroll av privat välfärd”. Till och med Vårdföretagarna pratar om en möjlig uteslutning av Carema.
Alla politiker försöker nu framstå som oskyldiga åskådare. Finansminister Anders Borg lovade måndagen den 14 november en ”stopplag” mot riskkapitalets metod att betala höga räntor till sig själva. Moderaterna i Stockholm säger upp avtalet med Carema för Koppargården som övergår i kommunal drift. På Servicehuset Vintertullen på Söder förlorar konkurrenten Attendo Care kontraktet. Dessutom utlovas fler oannonserade inspektioner.
I morgon-TV tävlade Moderaternas Mats Gerdau och Miljöpartiets Gustav Fridolin om vem som var mest kritisk till riskkapitalbolagen. Programledaren påpekade dock att båda förespråkar ”marknadslösningar”.
Socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt skrev på DN Debatt lördagen den 12 november att ”det är fel med riskkapitalbolag med vinstmaximering som främsta drivkraft”. Men detta utmynnade i en förhoppning om en ”bred överenskommelse över blockgränserna kring regelverket för äldreomsorg”. Han påpekade också att bemanningen i demensvården är för låg, men hans krav stannade vid att ”demensvården [måste] utvecklas”.
Vänsterpartiets partiledarkandidat Jonas Sjöstedt kritiserade Juholt och ansåg att Socialdemokraterna ska ”liksom Vänsterpartiet kräva ett förbud mot att plocka ut vinster. Det skulle vara en riktig oppositionspolitik.”
Varken Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet vågar utmana det privata ägandet i sig. Hur ska Juholt stoppa riskkapitalet i samarbete med Moderaterna och regeringen? Gäller hans krav även skolan och vården, utöver äldreomsorgen? Vad betyder Jonas Sjöstedts krav på förbud mot att ”plocka ut vinster”? Ska det fortfarande finnas vinster? Vilka ska styra över dessa?
Det alla kan vara säkra på är att de förslag som nu läggs kommer att mötas av nya skatte- och vinstmanövrer från bolagen uppbackade av politiker under sken av att ”öka valfriheten”.
Det som krävs är inte politikeröverläggningar, utan en rörelse underifrån. Äldreomsorgen måste planeras utifrån behoven. I Haninge i valet 2010 påpekade Rättvisepartiet Socialisterna att andelen äldre har ökat med 2 998 personer sedan 2002, medan antalet platser på särskilda boenden har ökat med 29 under högeralliansens styre. RS ställde krav på 275 nya anställda i äldreomsorgen i Haninge; fler boenden och boendeformer; arbete max var tredje helg, nej till delade turer.
I Luleå, där RS också har kommunala mandat, har äldreomsorgen ofta stått i fokus både för politikernas nedskärningar (det är Socialdemokraterna som styr) och kamp från de anställda. Kommunen sänkte lönerna genom att avskaffa helgtillägget i äldreomsorgen och har alldeles nyligen svikit ett vallöfte från 2010 att ta bort de delade turerna.
Kapitalisterna har tagit strypgrepp på äldreomsorgen, det är orsaken till dagens kris. De äldre och anhöriga saknar inflytande. Detsamma gäller de anställda, som kämpar för att göra ett bra jobb men pressas av ständigt hårdare tidsramar, osäkra anställningar och frivillig deltid, låga löner och status.
Protesterna mot skandalerna har skakat regeringen. Deras enda hopp står till den så kallade oppositionens och fackförenings-topparnas flathet. Varför står inte Kommunal i första ledet i kampen mot privatiseringarna?
Rättvisepartiet Socialisterna stödjer varje steg för att minska privatbolagens makt och vinster. Men i grunden är det omöjligt att försöka ta ”kontroll” över privata bolags vinster. Att tämja dem med regleringar likaså. Att ta strid mot vanvården är att ta strid mot det privata kapitalet i dess just nu kanske ljusaste framtidsbransch.
Det behövs en grundlig genomgång av behoven, utförd av brukare, anställda och anhöriga. Villkoren för de anställda måste förbättras rejält, lönerna höjas kraftigt samtidigt som många fler måste anställas.
För detta krävs en vidare utveckling av vård- och omsorgsprotesterna, med ett tydligt krav på att alla privata bolag ska bort från vård, skola och omsorg. Varje krav på mer resurser till vård och omsorg innebär dessutom en utmaning av kapitalet om hela samhällets resurser.
Per-Åke Westerlund
Rättvisepartiet Socialisterna står för:
- Återkommunalisera all privat äldreomsorg.
- 200 000 nya välfärdsjobb. Kortare arbetstid, högre löner.
- Äldreomsorg efter behov och under kontroll av brukare, anställda och anhöriga.
- Fackföreningar och pensionärsorganisaitoner måste mobilisera till stora manifestationer för äldreomsorgen.
