Så vanns kampen mot Thatchers poll tax

2010-04-04 18:11:49




Under 1980-talet kom Margaret Thatcher i Storbritannien och Ronald Reagan att personifiera en ny brutal höger. De dolde inte att målet var att krossa facket och allt motstånd som stod i vägen för ”den fria marknaden”.
I slutet av 1980-talet sågs Thatcher som nästan oövervinnlig. Berusad av sina framgångar beslöt hennes regering att göra allvar av högerns krav på en ny kommunalskatt – poll tax – som alla skulle betala och summan var lika stor oavsett inkomst. Poll tax började införas 1989, först i Skottland och ett år senare i England och Wales.
Från första stund var motståndet kompakt. Att skatten var impopulär var dock i sig inte avgörande, utan vad som stoppade poll tax och fällde Thatcher (hon avgick i slutet av 1990) var att 18 miljoner vägrade att betala. Den vägra betala-kampanjen organiserades av Militant (idag Socialist Party, CWI i England och Wales).

Segern över poll tax skulle inte ha varit möjligt utan händelserna i Liver­pool 1983-87, som var en viktig gene-ralrepetition inför striden mot den av  Margaret Thatcher ledda högerregeringens nya skatt.
Liverpools kommunfullmäktige, med stort inslag av Militantanhängare (Militant heter idag Socialist Party) var de första, uppbackade av en massrörelse som inkluderade en lokal generalstrejk, som först förödmjukade och sedan besegrade Thatcher. Kampen i Liverpool tvingade regeringen att retirera och göra eftergifter under 1984.
Den heroiska kampen i Liverpool satte avtryck i medvetandet på i synnerhet de mest politiskt medvetna in­om arbetarrörelsen och arbetarklas- sen.
I början av 1988 skrev den socia­listiska tidningen Millitant (idag The Socialist): ”Den stora majoriteten [av invånarna] opponerar sig mot skatten, men Labourledarna [socialdemokrater] har klargjort att kampen kommer att begränsas till parlamentet. Men endast med masskamp, som i Liverpool, kan arbetarrörelsen tvinga ’järnladyn’ Thatcher till reträtt. Skotska kommunfullmäktigen [där poll tax introducerades ett år före att den gjorde det i England och Wales] har egentligen bara två val. Antingen inför de poll tax eller så kan de, i likhet med Liverpool, säga ’nej’, vägra att driva in den och utlysa en endags generalstrejk. I annat fall kan de lika gärna avgå från sina poster. En explosiv situation håller på att utvecklas. Regeringen har gjort ett stort misstag.” (Militant nr 883, den 12 februari 1988).
Vår respons handlade inte bara om propaganda; Vi förberedde oss aktivt, i synnerhet i Skottland, där poll tax först infördes. Thatcher skröt då om att poll tax skulle bli hennes regerings ”flaggskepp”. Vi skrev i Militant den 29 juli 1988 att: ”Titanic var den brittiska handelsflottans ’flaggskepp’ och ansågs vara osänkbart ända till dess det körde på ett isberg i Atlanten! Tories är nu på kollisionskurs med ett långt mer formidabelt hinder – den förbittrade och mobiliserade skotska arbetarklassen och alldeles bakom denna dess engelska och wale­siska motsvarigheter! Med en klar och tydlig ledning kan arbetarrörelsen få toryflaggskeppet att sjunka spårlöst. När flaggskeppet sjunker, kommer dess kapten att antingen följa med det ner i djupet eller få sparken.”
Dessa profetiska ord skulle kom­ma att besannas fyra år senare. Thatcher lyckades med det som arbetarrö- relse- och fackföreningsrörelseledar­na hade misslyckats med under de nio förgående åren: hon enade och generaliserade arbetarklasskampen emot hennes regering. Tidigare hade hon varit noga med att inte hoppa på hela arbetarklassen eller öppna upp en offensiv på två fronter. Men poll tax berörde alla, som med undantag för de rika och den övre medelklassen skulle drabbas av poll tax.

Det var betalningsvägran (Can’t pay, won’t pay) i masskala, föreslagen och organiserad av Militant och dess allierade, som var det verkliga skäl som tvingade Thatcher och hennes efterträdare att slå till reträtt och slopa skatten.
Många tog i början till sig ”Kan inte betala, kommer inte att betala”-kravet, inklusive en del fackförening­ar. Så fort det blev frågan om att gå ifrån ord till handling hoppade e­mellertid dessa styrkor av, en efter en. I kampens inledningsskede rådde indignation över skatten, men föga förtroende för att Thatcher skulle kunna stoppas. De som drev kampanj mot skatten på gatorna bemöttes med argumentet: ”Hon [Thatcher] besegra­de general Galtieri i Falklandskriget, samt krossade gruvarbetarna och grafikerna. Vad har ni för chans att bese-gra den här skatten?”
Denna skepsis bemöttes med fak­ta, siffror och argument. Ibland är dock ”handlingens propaganda” nödvändig – i betydelsen massaktion. Det var nödvändigt att demonstrera vilken kolossal underjordisk revolt som grodde i denna fråga just precis ge- nom handlingar, och heroiska handlingar dessutom, i synnerhet i Skottland till att börja med.
Valet av Skottland för införandet av skatten ett år i förväg uppfattades av skottarna som en ”kolonial” bestraffning för att det vågat trotsa henne.

På den konferens som Militant anordnade i Skottland i april 1988 togs det beslut om att man skulle organisera antipolltaxföreningar över hela Skottland för att systematiskt driva på för ett program, vars centrala krav skulle vara ”betalningsvägran” av skatten.
På varje stadium stod Militants kampberedskap i skarp kontrast till den hållning som de skotska Labourledarna och facktopparna intog. Det fanns emellertid stora förhoppningar om att fackföreningsrörelsen och Labourpartiet (Socialdemokraterna) på grund av skattens impopularitet skul­le kunna övertygas om att ansluta sig till kampen.
Samtidigt som Labour i Skottland samlades till kongress våren 1999 visade en opinionsmätning att 42 procent var för en olaglig betalningsväg- rarkampanj mot poll tax. Bland Labourväljare var andelen så hög som 57 procent. Inte desto mindre var ledaren Neil Kinnocks tal till kongressen så dåligt att tidningen Glasgow Herald skrev att det ”allmänt ansågs vara en katastrof”. Konferensen röstade med två tredjedels majoritet för en resolution som gick emot en vägra betala-kampanj. Beslutet återspeglade inte alls stämningarna bland delegaterna från Labours lokalorganisationer, men de fackliga topparna lade sina blockröster till förmån för Labours skotska ledning.
Detta gav ett tillfälle till förespråkarna för betalningsvägran att mobili-sera arbetande människor till stöd för detta krav. Militantmedlemmen Tom-my Sheridan valdes till sekreterare för Pollocks antipolltaxförening.
I juli 1988 kom 350 delegater som representerade tusentals arbetare i 105 antipolltaxgrupper, mestadels på den kommunala och på bostadsområdesorganisationsnivån, överens om att bilda Strathclydes [västra Skottland med Glasgow som huvudort] antipolltaxförbund. Denna konferens uppmanade enhälligt till en masskam­panj för betalningsvägran och för att Labourledamöter skule vägra att vidta åtgärder emot betalningsvägrare. Den uppmanade också skotska TUC (LO) att trappa upp sin kampanj och organisera en 24-timmars generalstrejk. Tommy Sheridan valdes enhälligt till posten som förbundets sekreterare och utlovade ett kraftfullt ledarskap från den nyvalda kommitténs sida.

Under 1989 vägrade en miljon skottar att betala poll tax. Även borgerliga tidningar som Scotland on Sunday uppskattade att 800 000 av de 3,9 miljoner skottar som var skattepliktiga inte betalade in skatten. Detta var verkligen en väldigt god massdemonstration av ”handlingens propaganda”! Detta var ett svar på argu- mentet om att Thatcher var ”omöjlig att besegra”, som snart kom att sopas bort när de som drev kampanjen informerade dem om att en miljon människor hade organiserats som betalningsvägrare i Skottland. Denna kampanj demonstrerade, även innan den nådde resten av Storbritannien, den makt som massagerandet har, så länge det organiseras och leds av en ledning med en klar strategi och taktik. Resten av Storbritannien skulle komma att komma till Skottlands antipolltaxkämpars stöd, vilket lämnade de officiella fackliga och Labourledningarna hängande i tomma luften.
Avgörande för kampen var bildan­det av All Britain Anti Poll Tax Federation (Allbrittiska antipolltaxförbun- det) den 25 november 1989. De 2 000 delegater som samlades för att bilda detta förbund hälsades välkomna av Tommy Sheridan.

All Britain Anti Poll Tax Federation skulle komma att spela en avgörande roll i arbetarklassrörelsens his- toria och faktiskt också den brittiska historien, vilket händelserna under det kommande året skulle komma att visa.
Historiskt kännetecknades – åtminstone vad gäller de kapitalismvänliga historikerna – åren 1989 och 1990, samt de påföljande åren, av stalinismens kollaps och med den olyckliga förstörelsen av de återstående resterna av den planerade ekonomin.  Detta användes, som vi konsekvent har påpekat, till att lansera en ideologisk kampanj som påstås ha ”krossat” idéerna om socialism, kamp och solidaritet – själva klasskampens idé. Den verkliga historien under dessa år handlar dock inte bara om detta.
Faktum är, att 1990 var ett tumult­artat år av masskamp och det tidiga 1990-talet blev vittne till stora offentligstrejker i Belgien och på andra håll. Då år 1990 bara var några veckor gammalt hade Militants förstasida den 19 januari 1990 huvudrubriken ”Kr­ossa poll tax”, med uppmaningen från Allbrittiska antipolltaxförbundet till ”en massdemonstration den 31 mars”.
Trettiofem miljoner människor skulle få sina första poll tax-räkningar i England och Wales den 1 april. Kampanjen fick en skjuts framåt av tidskriften Economist, som tillkännagav: ”Föreställ er ett land där en av tio av den vuxna befolkningen vägrar att betala en skatt. Välkommen till Skottland 1990.”
Faktum är att detta storföretagsorgan grovt underskattade den verkli-ga omfattningen av betalningsvägran i Skottland, som enbart i Glasgow var så hög som en av tre. Economist fortsatte: ”Dagens drama i Glasgow kan komma att återupprepas i Liverpool. Hur länge dröjer det innan Tories [Thatchers parti] börjar blicka tillbaka nostalgiskt på de kraftigt förhånade gamla skatteskalorna?”.
Under det årets första månader svepte en präriebrand av demonstrationer fram över tidigare sömniga stä­der och byar i södra England.

Militant identifierades då av kapitalistpressen som ”den inre fienden” på grund av dess avgörande roll i poll tax-kampen. Skandaltidningen The Sun jämförde oss till och med med fotbollsligister. Till sin eviga skam upprepade Neil Kinnock en del av de vildare Torypåståendena. Tony Benn sammanfattade korrekt: ”Labourpartiet är räddare för antipolltaxkampanjen än för poll tax i sig självt.” (Tony Benn: The End of an Era – Diaries 1980-1990, s 585-6).
Kinnock fördömde också förespråkarna för massbetalningsvägran som ”leksaksrevolutionärer”, en fras som hämtats från The Sun. I kontrast mot detta krävde Tony Benn (känd vänsterprofil inom Labour) en amnesti för alla som betalningsvägrat.

SWP [en av Stobritanniens större vänstergrupper, deras specialitet är ständiga politiska u-svängar] gick i­från ett ljummet och passivt stöd för antipolltaxkampanjen till opposition mot ”betalningsvägran”-strategin.
Strax innan demonstrationen den 31 mars tillkännagav de i sin tidning Socialist Worker den 24 mars 1990 att: ”Regeringen räknar med att en massiv betalningsvägrarkampanj till slut kan nötas ner till en nivå som den kan hantera… Aktivister borde erkänna att en majoritet av arbetarna sannolikt kommer att känna att de in­te har något annat val än att betala. Många kommer att frukta konsekven­serna av domstolsprocedurer och skuldsättning. Somliga kommer att frukta för att mista jobbet om de bötfälls.”
Vissa kommentatorer i kapitalist­pressen stod till ”vänster” om SWP. Victor Keegan skrev i Guardian: ”Att döma av erfarenheterna från Skottland och av opinionsmätningarna i England och Wales kommer antalet betalningsvägrare att uppgå till miljoner. Då tvångsåtgärder i sådan skala är omöjliga, kommer detta inte endast att bringa lagen i vanrykte utan kommer också att generera ett nytt motstånd mot skatten från de som för närvarande betalar den” (Militant nr 986, den 30 mars 1990). SWP argumenterade till och med för att utan uppbackning från den fackliga ledningen skulle inte kampen kunna bli framgångsrik!
Detta förberedde scenen för massdemonstrationerna den 31 mars 1990. Demonstrationen i Skottland avlöpte fredligt, vilket inte blev fallet i London.
Ansvaret för detta måste klart och tydligt läggas på regeringen och polisen. Själva marschen var emellertid helt igenom fredlig, som en karneval till att börja med. Vid den tidpunkt då demonstrationsfronten nådde fram till Trafalgar Square hade bara en person gripits. Trafalgar Square fylldes inom kort till bristningsgränsen innan demonstrationens bakre del ännu inte hade lämnat Kennington Park!
En handfull anarkister, med anslutning av SWP-medlemmar, var inblandade i sammanstötningar med polisen, men den överväldigande majoriteten i den dittills största demonstrationen i Storbritanniens historia (endast överträffad sedan dess av antikrigsmarschen år 2003) accepterade förbundsbeslutet om en stor men fredlig och demokratisk demonstration.
Den stora 31 mars-demonstrationen och ”kravallerna” var en av de viktigaste händelserna i den brittiska arbetarrörelsens historia under det tjugonde århundradet. I sig själv gjorde den dock inte slut på skatten eller Thatcher.

Äran för det tillfaller den mångmiljonhövdade armén av betalningsvägrare som växte till en kraft omöjlig att besegra. De mäktiga demonstrationerna utgjorde dock det synliga och dramatiska uttrycket, både inför den brittiska härskande klassen och inför världen, av omfattningen av motståndet mot poll tax och av det brinnande hatet mot Thatcher och hennes regering. Det markerade början till slutet för Thatcher själv.
I spåren på agerandet från polisen, som avsiktligt provocerade och attackerade demonstranterna, anklagades Militant och demonstrationens arrangörer för att vara ”antidemokratiska”. Vänstersekterister och an­arkister på den andra sidan anklagade Militantanhängare för att ”samarbeta med polisen”. Båda anklagelserna var helt igenom falska. Tommy Sheridan och de andra ledarna blev med överväldigande stort stöd återvalda till ledningen för Allbrittiska antipolltaxförbundet.

31 mars-demonstrationen tvingade emellertid inte regeringen eller Thatcher till omedelbar reträtt. Det krävdes en utdragen betalningsvägrar­kampanj med 18 miljoner betalningsvägrare för att uppnå det. Detta ack- ompanjerades av en del strejker, som till exempel den som genomfördes av statstjänstemännen i Glasgow.
Det första uppblossandet av poll tax-konflikten i domstolarna kom i Isle of Wight. Domstolen skickade ut 1 800 bötesförelägganden för betalningsvä­gran! Alison Hill sammanfattade: ”På grundval av denna erfarenhet så kan jag inte se hur framgångsrika domstolsförfaranden skulle kunna hållas någonstans.” [Militant nr 996, den 8 juni 1990.]
I själva verket utvecklades det hela till en utdragen social ”gerilla”-kampanj. The Guardian medgav att andelen betalningsvägrare uppgick till ”40-50 procent i åtskilliga städer och storstäder”. I London var andelen mycket högre än så. En korrespondent kommenterade: ”Jag visste att det var ute med Thatcher när jag läste att enligt officiella siffror betalar inte en tredjedel av befolkningen i Tunbridge Wells!”
Ställd inför massbetalningsvägrarkampanjen tvingades Thatcher bort ifrån sin post och hennes efterträdare i Majorregeringen rev upp poll tax. Detta ägde dock inte rum innan brutala metoder kom till användning i försöken att driva in skatten. Det sträckte sig ifrån användandet av polishandräckning i Skottland och kronofogdar i England och Wales – som under ledning av Militantanhängare mötte massivt motstånd – till fängslandet av ledarna, som vi redan har rapporterat om.

Även om den officiellt var dödförklarad, var poll tax ännu inte helt och hållet begravd. Åtta månader efter skattens upphörande lagfördes faktiskt fortfarande betalningsvägrare.
Etthundrasjutton människor hade fängslats i november 1991 på order av 40 kommunfullmäktigen. Skamligt nog var 26 av dessa Labourstyrda, inklusive den i Burnley, som faktiskt lät fängsla 23 personer. Åtminstone tio pensionärer dömdes till fängelsestraff som uppgick till sammanlagt 336 da­gar.
Det officiella skrotandet av poll tax ledde faktiskt till att fler betalningsvägrade. Utan denna kamp skul­le poll tax förmodligen fortfarande existera.
Det var massresningen, ledd av medvetna socialister och marxister, som ledde till poll tax och Thatchers historiska nederlag.
Vi måste idag dra alla lärdomar som finns att dra av detta för att förbereda för de tumultartade strider som kommer att komma.
Peter Taffee
Generalsekreterare Socialist Party (CWI England/Wales)

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!