Till BRIS kan barn och ungdomar ringa eller e-posta om de har något de behöver prata om. Under 2008 uppgick antalet stödjande kontakter till 21 848, 1 857 av dessa gällde fysisk misshandel. En del av barnen som utsatts för våld har försökt berätta om det för någon vuxen, men har inte blivit tagna på allvar vilket gör det svårare för barnen att gå vidare och söka hjälp hos andra vuxna. Flera barn uppgav också att de inte fått möjlighet att tala enskilt med till exempel tjänstemannen på socialtjänsten eller behandlaren på BUP och därför inte har vågat berätta om den verkliga situationen då föräldrarna suttit med på mötet.
Psykisk ohälsa gällde 4 377 av BRIS kontakter. Vid tio procent av kontakterna bedömdes problemen vara akuta och 40 procent av barnen beskrev att de inte hade sökt hjälp överhuvudtaget, varken från kompisar, föräldrar eller andra vuxna.
Psykiatrin har ett stort ansvar här, och måste få resurser att leva upp till kraven. Idag kan man få vänta upp till åtta veckor för att få komma till Barn och Ungdomspsykiatrin i Stockholm. När barnet väl tagit mod till sig och söker hjälp borde hjälpen komma snabbt, annars hinner problemen förvärras under väntetiden.
Problem med skolan var en orsak till varför många kontaktade BRIS. Ofta handlade det om att elever skolkade, trots att de egentligen ville gå i skolan. Barnens berättelser handlade inte om hur de hittar på roligare saker än att gå till skolan, utan om svåra problem som upptar barnens liv, och hur de blir ensamma och isolerade hemma. BRIS har pratat med elever som inte varit i skolan på ett halvår, utan att skolan försökt göra något åt det. Skolan tenderar att se skolket som ett ordningsproblem istället för att ta reda på hur eleven mår och varför han/hon inte klarar av skolan. Här skulle Jan Björklunds förslag om att hämta skolkare med polis knappast vara till hjälp.
Stress var ett annat vanligt samtalsämne. 84 procent av de stressade unga var tjejer. De berättade att de känner krav på att vara perfekta vad gäller allt från betyg till utseende, rela-tioner till pojk- eller flickvänner och sex. Pressen att leva upp till orimliga krav gnager hål på tjejers självförtroende. Det visar bland annat på behovet av att bekämpa sexismen och de ideal som ingen kan leva upp till, men också att borgarnas skolpolitik med mer betygsstress är en mycket dålig idé.
En elev skriver på BRIS diskussionsforum att ”Skolsyster har aldrig tid. Kuratorer borde de ha fler, det är få tider som är lediga, för många som mår dåligt. Lärarna ser ingenting, hör ingenting.” När samhället i övrigt blir hårdare borde skolan vara en motvikt och ge stöd till elever som behöver det. För att det ska vara möjligt krävs upprustning av skolan, med mer elevvårdande personal och mindre klasser, vilket skulle ge lärare möjlighet att både kunna se om någon far illa och ge dem tid att hjälpa.
Karin Wallmark