Paul Murphy, EU-parlamentsledamot för Socialist Pary, Rättvisepartiet Socialisternas systerparti på Irland.
Förra årets Frihetsflotta blev brutalt attackerad på internationellt vatten av den israeliska försvarsmakten, med nio människorättsaktivisters död som resultat.Varför valde du att gå med?
– Framför allt är mitt beslut att gå med i Frihetsflottan baserat på de villkor som möter människorna i Gaza och ett försök att lindra deras lidande. Den israeliska staten tillåter inte nödvändig medicin och byggmaterial till Gaza, med förödande effekter på levnadsvillkoren.
– Syftet med flottiljen är att bryta denna belägring genom att leverera viktiga medicinska förnödenheter och byggmaterial samt att belysa den pågående blockaden och påverkan på befolkningen.
– Gazaremsan är ett av de mest tätbefolkade områdena i världen, med 1,6 miljoner människor ihopträngda i ett område på 360 kvadratkilometer. Villkoren där är fasansfulla och har försämrats dramatiskt som en följd av den israeliska blockaden. Enligt FN nådde arbetslösheten i Gaza 45,2 procent i slutet av 2010. Antalet människor som lever på mindre än 1 dollar (7 kronor) om dagen har tredubblats till 300 000 som en följd av blockaden. FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar (UNRWA) säger att lönerna har sjunkit med en tredjedel under blockaden.
– Blockaden av Gaza är nu inne på sitt femte år, efter att ha införts av den israeliska staten efter att Hamas vann valet. Detta innebär en kollektiv bestraffning av befolkningen i Gaza för beslutet att välja Hamas. Det är ett upprörande övergrepp mot mänskliga och demokratiska rättigheter att utsätta civilbefolkningen i Gaza för detta lidande pga att de röstat på ”fel parti”!
Vad är din reaktion på attacken mot förra årets flotta?
– Förra årets angrepp av den israeliska armén på Ship to Gaza visade den straffrihet som det israeliska etablissemanget anser sig kunna agera efter, utan hänsyn till internationell rätt, för att inte tala om mänskliga rättigheter. Jag såg nyligen videomaterial från förra årets razzia och fick chansen att prata med några av deltagarna som bevittnade mordet på nio fredliga aktivister. Brutaliteten som den israeliska armén visade var extrem, liksom hela tillvägagångssättet av den israeliska regeringen som okänsligt beslutat att attackera dessa människorättsaktivister.
– Jag känner stor respekt för beslutsamheten hos många av de aktivister som vill leverera humanitär hjälp till den belägrade befolkningen i Gaza. När jag hörde att flottiljen seglade igen och att de sökte offentliga representanter, kände jag att det skulle vara ett mycket bra tillfälle att uttrycka min solidaritet med det palestinska folket samt förhoppningsvis ge en viss grad av skydd för andra aktivister på skeppet.
Vilka är det som reser till Gaza?
– Hundratals aktivister kommer att försöka bryta belägringen av Gaza. Dessa människor kommer från olika palestinska människorättsgrupper och naturligtvis från olika politiska organisationer. En annan Europaparlamentsledamot från Europeiska enade vänsterns grupp kommer att resa, Willy Meyer från Förenade vänstern i Spanien. Det finns 25 deltagare på den irländska båten inklusive rugbyspelaren Trevor Hogan och People Before Profits & United Left Alliance parlamentsledamot, Hugh Lewis. Det irländska fartyget organiseras av den irländska Ship to Gaza (irishshiptogaza.org) som är en del av den internationella koalitionen för Frihetsflottan II.
Har öppnandet av Rafah (mellan Egypten och Gazaremsan) inneburit att flottan inte längre behövs?
– Nej, av två skäl enligt min mening. Det första är att gränsen vid Rafah inte i praktiken är öppen. De egyptiska myndigheterna meddelade öppningen i slutet av maj. De tillät civila att korsa den, men ingen handel med varor…
– För det andra: även om Rafah var helt öppen, skulle flottan fortfarande vara legitim. Folket i Gaza bör inte tvingas att vara beroende av en enda gränspassage som en följd av den israeliska blockaden och bör kunna använda sina hamnar fritt utan israelisk inblandning.
Vilken inverkan tror du revolutionerna i Nordafrika och Mellanöstern kommer att få för utvecklingen i regionen?
– Det är uppenbart att dessa revolutioner har inverkan på situationen i Israel/Palestina. Runtom i regionen har det förekommit demonstrationer och protester i solidaritet med de förtryckta palestinska massorna.
– Dessa protester var i huvudsak organiserade av en ny generation palestinska ungdomar och rörelsen verkar ha fart. Den 15 mars sågs massiva protester på gatorna i många städer i Gazaremsan och på Västbanken. Nakba, den 15 maj, såg också stora protester med den extra faktorn början på en massrörelse av palestinska flyktingar i arabländerna. Nära Golanhöjderna, den 5 juni, sågs sammandrabbningar vid gränserna med brutala attacker av den israeliska armén (IDF), med över 20 palestinier dödade och hundratals sårades.
– Å andra sidan har den israeliska regeringen försökt använda revolutioner för att sätta skräck i israeliska judar, genom skrämselpropaganda om hotet från politisk islam. Detta är en traditionell taktik för det israeliska kapitalistiska etablissemanget, som betonar att Israel är omgivet av fientliga länder, och därmed motiveras behovet av ”nationell enighet” i Israel och ett fokus på frågan om säkerhet. Den israeliska regimen har varit mycket orolig för att förlora viktiga allierade som den tidigare egyptiske diktatorn Hosni Mubarak. Samtidigt kommer de att finna det svårare och svårare att porträttera sig själva som den enda ”demokratin” i regionen som behöver försvara sig mot diktaturerna runt dem.
– Det är tydligt – från min egen resa till Tunisien och erfarenheter av CWI-medlemmar i Egypten och på andra håll – att framtiden för revolutionerna fortfarande står och väger. I hela regionen håller kontrarevolutionens styrkor på att omorganiseras och försöker att konsolidera makten. Om inte revolutionen rör sig framåt och arbetarklassen och de fattiga massorna tar full demokratisk driftskontroll av samhället och ekonomin, kommer inte folkets vilja, som med stort mod störtat brutala diktatorer, att uppfyllas.
Vad är din inställning till Hamas?
– Jag har alltid accepterat Hamas valseger i Gaza 2006 som legitim och motsätter mig blockaden från den israeliska statens sida. Enligt min mening har Hamas kunnat vinna stöd som en följd av ökad frustration och besvikelse bland de palestinska massorna med det misslyckade Oslo-avtalet, som förhandlades fram av Fatahs flygel PLO under Arafats styre. Utöver detta var de palestinska massorna alltmer missnöjda med korruption och nepotism inom de Fatah-ledda palestinska myndigheterna.
– Men jag har mycket allvarliga meningsskiljaktigheter med den politiska ledningen av Hamas. I grunden är Hamas en högerorienterad organisation, med en politik som strider mot arbetarrörelsens, fackföreningsmedlemmars och äkta socialisters intressen. Det erbjuder inte en riktig väg framåt som kan leverera en oberoende och hållbar palestinsk stat.
– Jag håller inte med Hamas strategi och taktik för att försöka få till stånd en självständig palestinsk stat. Jag stöder ovillkorligen rätten för det palestinska folket till självbestämmande och självförsvar mot den israeliska staten men jag är helt emot metoder som självmordsbombningar, avfyrande av raketer mot israeliska civila etc.
– Enligt min mening kommer dessa typer av åtgärder spela högerns politiska etablissemang i Israel i händerna och den israeliska statsmaskinen kommer inte att föra regionen närmare varaktig fred eller en självständig palestinsk stat. Det är för att de möjliggör det israeliska etablissemanget att ytterligare piska upp rädsla inom Israel och binda vanliga israeliska arbetstagare till högerpartierna.
Hur tror du att en palestinsk stat kan uppnås?
– Den så kallade ”arabiska våren” – det vill säga revolutioner, revolutionära rörelser och uppror i Nordafrika och Mellanöstern – visade återigen att massornas motstånd, kollektiva insatser av de förtryckta mot sina förtryckare är det mest effektiva verktyget för att få igenom faktisk förändring. Det första palestinska massupproret 1987 – den första intifadan – skakade den israeliska härskande klassen och imperialismen och tvingade den israeliska regimen in i ”fredsförhandlingarna”, som dock ledde till den bedrägliga Osloavtalet, 1993, en grym återvändsgränd för palestinier.
– En ny utveckling av masskamp är enligt min mening viktig, för att föra kampen framåt. För att uppnå detta, kan inget förtroende ges till de olika västmakterna, som ibland kan låtsas vara ”sympatiskt inställda” till det palestinska folket.
– Istället måste det byggas revolutionära massrörelser, av de uppståndna massorna i arabvärlden, liksom arbetarklassen och fattiga i själva Israel. Sådana rörelser kan fylla uppgiften att störta den korrupta eliten i arabvärlden, liksom sparka ut det högerextrema israeliska etablissemanget, och slåss för att skapa ett socialistiskt Palestina, tillsammans med ett socialistiskt Israel som en del av en socialistisk konfederation i Mellanöstern.
– Just nu pågår det en hel del diskussioner om en möjlighet att utropa en självständig palestinsk stat framför FN:s generalförsamling. Helt förståeligt finns det en hel del förhoppningar bland det palestinska folket att äntligen få till stånd en självständig palestinsk stat.
– För att uppnå en verklig lösning, behöver den nuvarande politiska regimen i Israel störtas och då är den israeliska arbetarklassen en viktig potentiell allierad. Jag tycker det är mycket viktigt att betona det faktum som ofta glöms bort av många till vänster – att trots den massiva propagandan inom Israel och militariseringen i samhället, är Israel ett klassamhälle.
– Detta visades nyligen genom protester mot prishöjningar, genom strejker av socialarbetare, läkare och järnvägsarbetare samt strejken bland kemiarbetare i Haifa (intervjun gjordes innan massprotesterna, som varit tydligt inspirerade av de arabiska revolutionerna, tog fart på allvar).
– Dessa strider involverar israeliska judar och israeliska araber-palestinier. Mina palestinska och judiska kamrater i Israel/Palestina i Socialist Struggle Movement (www.maavak.org.il) spelar en aktiv roll i att bygga stöd för Haifastrejken, liksom andra kamper samt i kampen mot ockupationen och förtrycket av palestinierna. De arbetar för att förena judiska och arabiska arbetare i en kamp mot den israeliska kapitalistklassen. Jag tror att med ett klassperspektiv kan en majoritet av de israeliska arbetarna och de fattiga vinnas till en enad kamp mot denna gemensamma fiende.
socialistworld.net
