De fyra folkomröstningarna sa klart nej till regeringens förslag att bygga ut kärnkraften, privatisera vattnet (man röstade om två lagförslag från regeringen) och ge ministrar immunitet.
Detta representerar kanske inte det avgörande knockoutslaget, men han och hans regering är definitivt på fallrepet, blåslagna och de raglar hjälplöst omkring.
Det var ett spektakulärt resultat. För första gången på 16 år var det över hälften av de röstberättigade som deltog i folkomröstningarna och omkring 95 procent av dessa röstade Ja till att avskaffa kärnkraften, till att stoppa privatiseringen av den offentliga servicen (i synnerhet vattnet) och till att avslå en lag som tillåter att ministrar inte inställer sig i samband med åtal i domstol.
I TV gavs liten information om folkomröstningen och regeringen (som kände på sig nederlaget) försökte tona ned dess betydelse genom att säga att det var ”meningslöst” att rösta. ”Nej”-kampanjen uppmanade alla att gå till stränderna istället för till vallokalerna.
Många människor var naturligtvis motiverade att rösta i de aktuella frågorna. Kärnkraften har alltid varit en känslig fråga i Italien. Så långt tillbaka i tiden som 1986 röstade italienarna i en annan folkomröstning emot bygget av kärnkraftverk på italiensk mark. Berlusconi trodde att den allmänna opinionen 25 år senare skulle kunna vinnas över till att backa upp kärnkraften, men så förändrade Fukushima allting. Det var oundvikligt att det med den katastrofen i färskt minne hos alla skulle bli en massiv röstning emot kärnkraften. Samtidigt var också många utan tvekan motiverade av möjligheten att ge Berlusconi ytterligare en snoksmäll.
Stora sprickor höll redan innan det senaste stora nederlaget på att öppna upp sig inom regeringskoalitionen.
Lega Nord (ett högerpopulistiskt, regionalistiskt parti) gjorde dåligt ifrån sig i lokalvalen och miste kontrollen även i norr, vilket har varit ett testområde för dess antiislamiska och högerpopulistiska politik med ”lag och ordning” (burkaförbud på allmän plats, begränsningar ifråga om ”etniska” restauranger, restriktioner ifråga om möten på offentliga platser m m). Massiv oro, särskilt inom partiets bas på lokalplaner i norr, har lett till högljudda uppmaningar till en brytning med Berlusconi.
Maroni, inrikesministern, återspeglade denna stämning när han efter folkomröstningsresultatet sa att det inte får bli någon ”vana att få ett ordentligt kok stryk”.
Lega Nord-ledningen är emellertid inte beredd att fälla regeringen, som man gjorde 1994. Anledningen är Lega Nord är angeläget om att få igenom en ny lag om federalism som man hoppas ska svetsa samman partiet och stärka väljarstödet. Trycket håller dock på att byggas upp och en skilsmässa kan inte helt uteslutas, även om det inte är det mest sannolika utfallet.
Lega Nord uppmanar – för att vinna röster – också till ett slut på det militära engagemanget i Libyen och Afghanistan och för att de pengarna ska användas till att finansiera skattesänkningar.
Pdl, Berlusconis eget parti, är också splittrat mellan de (ledda av honom själv) som till slutet vill följa den populistiska politiken med ”röstköp” genom skattesänkningar och de som (ledda av Tremonti, finansministern och Berlusconis troliga efterträdare) argumenterar för fortsatt ”åtstramning” för att hålla finansmarknaderna på gott humör och undvika att ”Grekland kommer till Italien”.
Den sittande regeringen kommer troligen att sitta kvar, men krisdrabbad och praktiskt taget lamslagen.
Oppositionspartiet PD (Demokratiska Partiet) är självt splittrat och ineffektivt och har i praktiken inte dragit nytta av Berlusconis växande impopularitet på valplanet.
Även om Pd vann Milano i lokalvalen var kandidaten inte någon av partiledningen utsedd och i Neapel (den andra signifikanta förlusten för regeringen) var den vinnande kandidaten från det populistiska Partiet för italienska värderingar (LDV), som också var den främsta förespråkaren för folkomröstningen. Den ”radikala vänsterns” röstresultat är uppsplittrat, där en del gick till populistpartier som LDV och komikern Beppe Grillos Fem stjärnor-rörelse och några till Nicchi Vendolas Sel (en högerutsplittring från Partiet för kommunismens återfödelse [PRC]), medan de traditionella radikala vänsterpartierna PRC och PDCI (under Vänsterförbundets banér) på de flesta orterna knappt sågs till under valrörelsen.
Arbetsplats- och den fackliga kampen är också fragmenterad.
Den 6 maj utlyste den fackliga huvudlandsorganisationen CGIL sin tredje generalstrejk mot den sittande regeringens politik, men det blev den vanliga historien med att släppa loss vreden i några timmar och sen gå hem igen utan någon strategi för samordning av och fortsättning på kampen.
Arbetarna på det statligt ägda Fincantierivarven vann inte desto mindre en viktig seger när deras kamp tvingade företaget att dra tillbaka planen på att stänga anläggningen och göra tusentals arbetare övertaliga. NO TAV-miljökampen i Val di Susa (en lokal massrörelse mot en föreslagen höghastighetsjärnvägsförbindelse) håller även på att nå en kritisk fas, då europeiska ekonomiska anslag kan komma att gå om intet om inte arbetet på järnvägsförbindelsen påbörjas.
De protesterande står dock fast och är beslutsamma att stoppa dessa planer, trots regeringsinsatt statlig repression. En del regeringsministrar har till och med föreslagit att området borde militariseras i ett försök att bryta ned rörelsen.
Medlemmar i Controcorrente (CWI i Italien) har spelat en viktig roll i utvecklingen av båda dessa kampavsnitt, samtidigt med kampanjen för bygget av ett nytt vänsterparti baserat på arbetarna och ungdomarna sätter sig i rörelse i pågående och framtida strider.
Christine Thomas
Controcorrente (CWI i Italien)