Tekniken för en klimatomställning av samhället finns idag, liksom resurserna för att eliminera fattigdomen. Problemet är att de som idag hanterar resurserna är en liten minoritet kapitalister som kortsiktigt agerar för att maximera vinsten.
Det finns otaliga exempel som visar på kapitalismens oförmåga att erbjuda en hållbar framtid för majoriteten av världens befolkning och för miljön.
Det svenska statliga Vattenfall är ett exempel. Vattenfall har gjort enorma vinster och investerar till största delen dessa i smutsig kol- och kärnkraft runt om i Europa. Dessa enorma vinster skulle massivt kunnat ha expanderat vindkraften eller andra rena energikällor. Att ett statligt företag agerar på detta sätt visar på behovet av demokratisk arbetarkontroll.
Trots behovet av att minska utsläppen av koldioxid tänker den svenska regeringen nu kasta bort 27 mil- jarder kronor på bygget av Förbifart Stockholm, en sexfilig motorväg som kommer att öka utsläppen. Dessa miljarder skulle istället ha kunnat gå till utbyggd och subventionerad kollektivtrafik.
Istället för krafttag för att möta klimathotet har flera rika länder nu börjat försöka köpa eller hyra jord i andra länder för att säkra sin egen livsmedelsförsörjning. Till exempel har ett kinesiskt bolag säkrat rätten till en yta som är en och en halv gånger större än Belgien i Kongo, för att odla palmolja. Ytan är 0,9 miljoner hektar större än den yta som Kongo själv använder för att producera majs åt sina 66 miljoner invånare. Detta är ett recept för ökade motsättningar och konflikter.
De ”lösningar” som kapitalismen hittills har kunnat erbjuda är handeln med utsläppsrätter och diverse miljöskatter. Handeln med utsläppsrätter är bevisligen totalt misslyckad. På grund av att varje regering vill ge sina företag bästa möjliga konkurrensfördel, delade man ut mer utsläppsrätter än vad företagen gör av med. SSAB tjänade till exempel 240 miljoner kronor under 2008 på att sälja utsläppsrätter som man fått gratis!
Miljöskatter är något som kan ge små resultat på kort sikt, men är ohållbart i längden och drabbar dessut-om låginkomsttagare hårdast. Höjd skatt på till exempel flygtrafik och bensin måste backas upp av en utbyggd och subventionerad kollektivtrafik.
Vad behöver göras? En ändring av produktionsmetoderna, utbyte av skadliga råvaror, utveckling av ny teknik och ökad effektivitet i den teknik som finns. Resurser kan tas ifrån vapenindustrin, lyxkonsumtion och att man gör slut på arbetslösheten.
En socialistisk plan för klimatet skulle bygga på en demokratisk och planerad ekonomi och skulle ha ett långsiktigt program för investeringar i förnybara energikällor. Med en demokratisk planering underifrån kan fossila bränslen och kärnkraft progressivt fasas ut, utan att arbetare i dessa industrier förlorar jobben.
Arbetare måste få omskolning till jobb inom de nya industrierna och extra forskare behövs för att forska fram och utveckla nya tekniker samt förbättra kapaciteten och effektiviteten i dem som redan finns. Extra experter kan tas från exempelvis vapen- industrin. I ett demokratiskt planerat samhälle, i internationell skala, kommer imperialistisk rivalitet att försvinna och därmed behovet av en förö- dande vapenindustri.
För att genomföra detta är en integrerad klimatplan nödvändig, som kan bli verklighet endast med en förstatligad energiindustri under arbetarkontroll.
Planeringen skulle involvera fördelning av resurser för produktion av varor och service som gynnar hela samhället och klimatet istället för att skapa maximala vinster åt kapitalisterna.
Med en planerad ekonomi skulle även kapitalismens slöseri elimineras. Enorma resurser skulle kunna sparas från spekulations- och reklamsektorn. Istället för dagens kapitalistiska ”köp ochsläng”-ekonomi skulle varor produceras för att ha en lång hållbarhet.
En demokratisk planering ger utrymme till utbildning, forskning och omställning – som inte behöver generera vinster i sig. Utan marknadsekonomins behov av ständig tillväxt, där vinst är drivkraften och utan kapitalismens inbyggda motsättningar kan en grund läggas för en internationell plan för klimatet, där människors och miljöns behov är det drivande.
Johanna Evans