Splittringar i toppen inför Irans ”val”

2013-05-19 08:15:56




Det iranska presidentvalet den 14 juni står mellan tre falanger inom den islamiska diktaturen. För fyra år sedan utlyste presidentvalet massdemonstrationer med miljontals deltagare och en revolutionär kris som skakade regimen.

Alla fundamentala problem och kriser kvarstår eller har fördjupats sedan dess. Det kokar fortfarande på arbetsplatserna, en krutdurk som när som helst kan explodera. Det är uppenbart att den splittrade regimen fruktar nya protester i detta val.
De tre huvudkandidaterna är Esfandiar Rahim Mashaei (allierad med den sittande presidenten Ahmadinejad som inte får ställa upp igen enligt konstitutionen), Saeed Jalil (kandidat för den än mer konservativa ­falangen under ”den högsta ledaren” Khamenei) och Akbar Haschemi ­Rafsanjani, f d president och Irans rikaste man som stödde den ”gröna rörelsen” vid valet 2009.
Såväl Mashaei som Rafsanjani har populistiskt talat om ”fria val”. Khameneis anhängare inom militären, Väktarrådet och media har kallat parollen ”fria val” för ”upprorsmakarnas krigsförklaring” och ”klarsignal för angrepp mot den islamiska ordningen”. Militären har deklarerat att detta ”uppror” kommer att krossas.
Splittringen i toppen kan också ses i att delar av den iranska regimen nu vill ställa den sittande presidenten Ahmadinejad inför rätta för att ha brutit mot valregler.
– Sprickorna i toppen handlar inte om en ideologisk strid. Motsättningarna handlar om makt och om vilken linje regimen ska välja för att kunna sitta kvar, säger Naser Karimi, RS-medlem och politisk flykting från Iran.
Årets iranska presidentval har hamnat i skuggan av inbördeskriget i Syrien, uppsplittringen av Libyen och de pågående revolutionerna i Tunisien och Egypten.
Oavsett utgången i valet är utvecklingen i Iran viktig för hela regio­nen. Maktbalansen har förändrats i Mellanöstern och Iran vill stärka sin roll som regional maktfaktor.
Arbetarnas verkliga val handlar inte om att rösta eller på vem de röstar, utan om ett val för att ­organisera sig och ta kamp för att fälla diktaturen. Regimen känner sig hotad av arbetarorganisering och strejker i landet och svarar med ökad repression.
Enbart i april månad i år avrättades 36 personer genom hängning som ett sätt att sätta skräck i befolkningen.
Det finns ingen demokrati i Iran även om presidenten, parlamentet och ledamöter till lokala beslutsfattande organ utses i ”allmänna val”. Dessa institutioner är underordnade de islamistiska makthavarna.
Den yttersta makten i landet besitter den högste ledaren Seyyed Ali Hosseini Khamenei, som inte utses genom val. Han utses av Expertförsamlingen och har kontroll över landets politiska riktning och är högste ansvarig för krigsmakten. Han har befogenhet att tillsätta domare och sex av tolv präster i Väktarrådet.
Väktarrådet ska se till att landet styrs i enlighet med den islamiska konstitutionen. Väktarrådet har vetorätt mot de lagar som stiftas av parlamentet och makten att godkänna kandidater i val. Ingen kandidat  som står utanför den högsta elitens kontroll kan således ställa upp i valet. Arbetarklassen har ingen kandidat eller röst i detta bluffval.
Arbetare och fattiga går igenom hårda prövningar: dödshot och våld från regimen samtidigt som kapitalismens kris fördjupas. Valutan förlo­rade 75 procent av sitt värde i förhål­lande till dollarn under 2012, vilket utlöste omfattande strejker på basarerna mitt i huvudstaden Teherans ekonomiska hjärta.
Under Ahmadinejads tid vid makten har livsmedelspriserna i Iran ­stigit med 400 procent, enligt regimens officiella rapport.
Perioden inför presidentvalet prä­glas av hunger och nöd och där även medelklassen har proletariserats. I en genomsnittlig familj krävs två försörjare med två jobb vardera för att få brödfödan att gå ihop.
De officiella siffrorna säger att över 100 000 arbetare förlorade ­sina jobb mellan maj 2011 och maj 2012. Hälften av fabrikerna inom tillverkningsindustrin har stängt eller är ­nära konkurs.
De stora fabriker som finns kvar går på sparlåga och använder bara 30 procent av sin ­kapacitet. Fyra av fem arbetare är anställda på visstidskontrakt. Arbetare saknar försäkringar och trygghet på arbetsplat­sen.
Irans arbetare och fattiga knuffas ner i armod och desperation, vilket oundvikligen leder till nya kamputbrott. Till exempel sågs bondeprotester i Isfahan tidigare i år. Den ­förre chefen för Revolutionsgardet, Moh­sen Rezaie, varnade då för att ”jordbrukarnas protester riskerar att utlösa ett massivt socialt uppror som skulle kunna hota systemets stabilitet”.
”Tusentals industriarbetare över hela landet har gått i strejk med krav på att få outbetalda löner”, rapporte­rar Kommittén för hjälp att bilda arbetarorganisationer i Iran.
Tidigare i år utlyste regeringen en 25-procentig ökning av ­minimilönen till 921 kronor som en eftergift till strejkerna. Men inflationen ligger på omkring 32 procent enligt officiella siffror, 50 procent enligt ekonomer.
Trots förbudet och i många fall brutal repression och konstant övervakning och press från säkerhetstjän­sten fortsätter de självständiga fackföreningarna att välja sina ledare.

Teherans arbetarsyndikat, bussförarfacket, Haft Tappets sockerarbetare och Irans fria fackförening fortsätter trotsa regimen. Deras representanter väljs underifrån på golvet och den kamp som bedrivs är otroligt viktig för hela den iranska arbetar­klassen och tjänar som ett ­föredöme. ”De iranska arbetarna är i frontlinjen i kampen för rätten att organisera sig” konstaterar Sarah Leah Whitson, Mellanösternansvarig för Human Rights Watch.
Men det har också krävt sina offer. De fackliga ledarna utsätts för personliga tragedier och möter hård repression.
Reza Shahabi från bussförarfacket som tillfälligt släpptes från Eveinfängelset den 7 januari 2013 efter tre veckor hungerstrejk och massiva nationella och internationella påtryckningar fördes åter till fängelset den 15 april.
Förtrycket har hårdnat för arbetarledare som sitter fängslade. ”Afshin Osanloo som suttit fängslad i tre år på falska grunder har nekats medicinsk hjälp för de skador som kommit som ett resultat av tortyr i Evin och Sanandaj fängelset” skriver Human Right Watch 30 april 2013.

Den 29 april inledde den iranska regimen en riktad attack mot arbetarrörelsen för att förhindra eller i vart fall begränsa demonstrationer och protester på 1 maj. För att förebygga framtida protester från arbetarna har den islamiska kapitalistregimen inlett en våg av arresteringar av arbetarak­tivister och arbetsledare.
Att de två så kallade oppositionsledarna Mir Hossein Mousavi och Mehdi Karroubi ännu sitter i husarrest visar också på splittringen i toppen för den härskande klassen.
Arbetarklassen och socialister ger inget som helst politiskt stöd till de som internationellt kallas ”reformvänner”.
Ledarna för den gröna rörelsen har inget med en rörelse för demokrati att göra. Mousavi ansvarar själv för massakrer på tiotusentals studen­ter under sin tid som ­premiärminister 1980-88. Inte heller en av Mousavis främsta uppbackare, Khatami, är att lita på. Han lyfte inte ett finger som president för de studenter vars massiva rörelse slogs ned i blod 1999. De ”gröna” är en del av regimen, men vill hitta en annan metod för att behålla makten.

Västimperialismens hårda ekonomiska
sanktioner mot Iran stärker snarare regimen och försvagar folket, som är de som drabbas.
När imperialismen hotar Iran med invasion med ett iranskt kärnvapenprogram som förevändning gynnas regimen, som pekar på västvärldens vapenskrammel och gör allt för att skapa en iransk enighet mot den gemensamma fienden. Speciellt efter Israels bomber mot Syrien, en nära allierad till Iran.
Imperialismen är inte ute efter att exportera demokrati, utan vill ­stärka sin makt och kontroll i regionen över oljerikedomar.
Kaoset och våldet i dagens ­Libyen är ett tydligt exempel. Verklig demokrati byggs underifrån av folket. En militär attack skulle begränsa möjlig­heterna för det iranska folket att ­resa sig mot regimen.

En majoritet av Irans 70 miljoner invånare är ungdomar. För ­socialister i Iran är uppgiften att ena och föra samman de kämpande kvinnor och män, arbetare och studenter, gamla och unga som kämpar mot den islamiska diktaturen.
Rättvisepartiet Socialisterna (RS) och CWI står för uppbygget av ett nytt massförankrat arbetarsocialistiskt parti. Ett sådant parti kommer inte enbart att vara sprunget ur de befintliga partierna, utan måste ­vara ett enande av flera partier, grupper, fackföreningar och kämpande arbetaraktivister, som trots skillnader och olikheter enas efter klasståndpunkt i en gemensam kamp mot diktaturen.

Även om strejkerna fortsätter är det fråga om lokala öar av kamp som inte är samordnade. Det är ­defensiva strejker i självförsvar. Det är ett arbe­tarpartis uppgift att hjälpa till att föra samman dessa lokala kamputbrott till en gemensam och mer omfattan­de rörelse i en offensiv kamp mot den islamiska diktaturen.
Borgarklassen i opposition planerar redan en alternativ regering och håller hemliga politiska möten internationellt för att kunna installera en alternativ kapitalistisk makt den dag som den islamiska regimen störtas. Arbetarklassen måste på motsvarande sätt förbereda för en socia­listisk arbetarregering.
För att vinna massorna måste kampen kopplas till de sociala frågorna.
Den rörelse som kan sätta de verkliga dagsfrågorna på dagordningen inför folket, frågor som demokrati, mänskliga, politiska och fackliga rättigheter, mat, arbete, bostad och ge framtidstro, den kommer att vinna arbetarklassen.

Socialister och arbetaraktivister, partier och fackföreningar utanför Iran måste stå upp för den iranska arbetarklassen. Vi har ett ansvar att ge politiskt stöd och stödja varje initiativ till kamp.
RS och CWI är tillsammans med andra partier, organisationer och aktivister en del av den internationella solidaritetsrörelsen för att försvara arbetarklassen i Iran.
Vi kräver frigivandet av politiska fångar och ett stopp på dödsstraffet.
För socialister och arbetaraktivis­ter i Iran handlar det nu om att inleda diskussioner om hur man ska bygga rörelsen och agera i och efter valet. Många unga har radikaliserats under massprotesterna 2009-10, men har också sett den gröna rörelsens begränsningar.
De ungas nyvunna erfarenheter kombinerat med den äldre generatio­nens erfarenheter från revolutionen 1979, då massiva strejker och arbetarkamp fällde shahens diktatur, kan inleda ett nytt kapitel.
En ny revolution behövs mot mullornas diktatur. Den islamiska diktaturen kan inte reformeras – den måste störtas.

Kristofer Lundberg

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!