foto: Mahinda Rajapaksa / Flickr CC
Rajapaksa led ett fatalt nederlag. Nu behöver massorna organisera sig i kamp för att få till stånd ett slut på utsugning och misär.
I presidentvalet som hölls den 8 januari i Sri Lanka led den sittande presidenten Mahinda Rajapaksa ett fatalt nederlag. Oppositionskandidaten Maithripala Sirisena vann valet med 6,2 miljoner röster (51,3 procent)mot Rajapaksas knappt 5,8 miljoner röster (47,6 procent).
Rajapaksa har blivit en av de mest impopulära presidenterna i Sri Lankas historia, ansvarig för att ha etablerat en diktatorisk makt i händerna på sin egna familjedynasti. Regimen har varit notoriskt insyltad i korruptionshärvor. Rajapaksa är också känd som en svuren fiende till yttrandefrihet och demokratiska rättigheter samt som en slaktare av minoriteten tamilerna. Detta eftersom han avslutade inbördeskriget 2009 genom att massakrera tiotusentals tamiler.
Siritunga Jayasuria, ordförande för United Socialist Party (USP, CWI Sri Lanka) som kom trea i valet 2005, varnade då för att Rajapaksa skulle trappa upp den singalesiska (majoritetsbefolkningen) nationalistiska chauvinismen.
Med de stärkta banden till Kina, särskilt sedan 2007, försågs Rajapaksa med militärt och ekonomiskt stöd som användes för att vinna inbördeskriget och konsolidera hans makt. Sedan dess har Kinas ekonomiska inflytande i landet ökat dramatiskt, med investeringar på uppskattningsvis över 40 miljoner kronor i landet. Sri Lanka har därmed blivit en bricka i det geopolitiska spelet om Sydasien. Valet har setts som en regional strid mellan Kinas, Indiens och Västs stormaktsintressen.
Även om ekonomin har vuxit med 7 procent – en av de snabbast växande ekonomierna i världen – är det inget som massorna känt av. Stödet som Rajapaksa hade direkt efter kriget inom landets singalesiska majoritet började att dala i takt med prisökningar, attacker på utbildningsväsendet och hälsovården med mera. Lärare, arbetare i de ekonomiska frizonerna (områden där företag är undantagna konventionella regleringar och har förmånlig beskattning), fiskare och offentliganställda har protesterat mot regeringen. En allmän förståelse har utvecklats bland massorna om att de kinesiska investeringarna bara har stärkt presidentens familj och deras förmögenhet.
När valet utlystes blottlades splittringarna i Rajapaksas egna led och hans allierade sedan en lång tid tillbaka, ordföranden för SLFP (hans eget parti), kom ut som oppositionskandidat. 26 parlamentsledamöter, även några av hans egna ministrar, gick över till oppositionen.
Det var inte bara de diskriminerade tamilerna och muslimerna som inte röstade på Rajapaksa, utan i södra Sri Lanka vände sig även medelklassen emot honom: aktivister, journalister, konstnärer och andra.
Detta gav styrka åt oppositionen, som då fick medvind. Efterkrigsstämningarna, som Rajapaksa hade hoppats skulle bidra till en valseger, avtog på grund av bristen på förbättringar för folkflertalet.Dock var det oklart in i det sista huruvida han skulle använda sig av militärt våld för att upprätthålla sitt styre. Han missbrukade kontrollen över statsapparaten i propagandasyfte och för att störa valrörelsen genom att hindra journalister och aktivister att resa in i landet för att bevaka och delta i valet. Dödshot riktades mot människorättsaktivister och militären användes för att skrämma folk. Trots detta blev valdeltagandet högt, omkring 75 procent av de röstberättigade röstade och miljontals använde sin röst för att sparka ut Rajapaksa.
Det var inte någon entusiasm för oppositionsledaren Maithri Sirisena som låg bakom maktskiftet, utan snarare det stora missnöjet med Rajapaksa.
Den nya presidenten har inga avsikter att förändra de ekonomiska förhållandena för massorna. Eftersom folket inte såg något annat alternativ tog många risken att rösta på Maithri för att bli kvitt galningen Rajapaksa. Till och med Rajapaksa själv erkände att massorna stod inför ett val mellan två ondskor – eller två djävular. Han manade till en röst på sig själv som den ”kände djävulen”.
Det var mot denna bakgrund som Siritunga Jayasuriya ställde upp som oppositionskandidat för USP och lyckades samla till möten med uppåt tusen deltagare. Vi argumenterade att det inte räcker med att få bort Rajapaksa utan att det behöver byggas en massorganisation av arbetare och fattiga för verklig förändring.
Siritunga var den enda kandidaten som stod för tamilernas rätt till självbestämmande, för avlägsnandet av trupper från de tamilska områdena norr och öst, emot privatiseringar och flera andra krav i arbetarklassens intresse. I valkampanjen blottade USP oförmågan hos de båda prokapitalistiska lägren att uppfylla vad som krävs av majoriteten av arbetare och de förtrycka och manade massorna att dra lärdomar från deras historiska erfarenhet av att rösta för det ena eller det andra borgerliga partiet, vilket aldrig har gynnat folket. Siritunga fick 8 840 röster – ett okej resultat i en svår och polariserad situation.
Att vinna massornas förtroende för en röst på socialistiska kandidater är en svår uppgift på grund av historien av förräderi. ”Kommunist”partiet och LSSP, som en gång i tiden var socialistiskt, har deltagit i regeringskoalitioner och gav sitt stöd till Rajapaksa i detta val!
Trots svårigheterna har USP upprätthållit en principfast hållning för tamilers och andra minoriteters rättigheter och för bygget av en kämpande socialistisk masskraft efter valdagen.
Nu när Maithri tar över presidentskapet kommer massorna att förvänta sig en förändring inom de utlovade 100 dagarna. Men det är svårt att se hur mycket han kan förändra så länga Rajapaksafamiljen håller fast vid sitt grepp om den ekonomiska makten. Nu inleds en period av politisk osäkerhet. Maithri är inte ett alternativ till Rajapaksa och kommer inte att leverera någonting för arbetare, fattiga och ungdomar i Sri Lanka.
Det är viktigare än någonsin att bygga massornas organisatoriska styrka och lyfta USP:s krav. ■
