Den groteska diktaturen i Sovjetunionen, som kallade sig ”kommunistisk” och ”socialistisk”, är fortfarande högerns viktigaste argument mot socialism. Men vad hände i Sovjet? Vilken sorts samhälle var det?Trots att stalinismen i Sovjet kollapsade för 20 år sedan, 1990, finns det fortfarande ingen sammanhängande analys från borgerligheten av Sovjetunionen. De använder Sovjet för att smutskasta alla verkliga socialister, trots att dessa av byråkratin i öststaterna helt korrekt ansågs vara dess värsta fiender.
Den ryska revolutionen i oktober 1917 gav arbetarna den politiska och ekonomiska makten. Stalin och byråkratin genomförde en politisk kontrarevolution, som krossade arbetarnas politiska makt, men socialt och ekonomiskt behölls det statliga ägandet. Egendomsförhållandena ändrades inte tillbaka till ett privat kapitalistiskt ägande. Orsaken var att byråkratins makt och privilegier i detta skede grundades just på det statliga ägandet. Det som uppstod var en unik skapelse – ett land som inte var kapitalistiskt, men samtidigt en brutal diktatur.
Hur var detta möjligt?
Den nya arbetarstaten uppstod i ett underutvecklat land, där 80 procent av befolkningen var bönder och jordbruket primitivt. Landet var fattigt, med stor brist på mat. Från 1918 dominerades landets utveckling av inbördeskriget, som förorsakats av invaderande imperialistiska arméer och de vita generalerna. Lenin varnade några år efter revolutionen att kommunisterna inte längre kunde styra utvecklingen trots att de formellt höll i ratten. Socialismen var en fernissa över det gamla samhället. Den nya regimen tvingades göra eftergifter till bönderna och var beroende av före detta tsaristiska byråkrater.
Lenin sammanfattade det allvarliga läget: ”Det vi kallar för vår egen apparat, som i själva verket är helt igenom främmande för oss och utgör ett borgerligt och tsaristiskt hopkok, var absolut omöjligt att göra om under loppet av fem år utan hjälp från andra länder och sysselsatta som vi var med framför allt militära ’bestyr’ och kamp mot hungersnöden”.
Lenin oroades av att dessa tendenser spreds in i bolsjevikpartiet, där den brutale partisekreteraren Josef Stalin samlat på sig allt större makt. I det som kallats Lenins testamente krävde revolutionsledaren att Stalin skulle bytas ut. Partiet måste ”utse en annan person som är överlägsen kamrat Stalin bara i ett avseende, nämligen att han är tolerantare, lojalare, hövligare och mer uppmärksam mot kamraterna, mindre nyckfull o s v”. Att inte vara lojal mot arbetarnas och partiets sak var en förödande anklagelse mot Stalin. Efter Lenins död förnekades existensen av Lenins ”testamente” av stalinisterna, ända fram till 1956, tre år efter Stalins död. Det låg då i den nya sovjettoppens intresse att lägga skulden på stalinismens brott enbart på Stalin personli- gen, trots att de själva utfört alla hans order.
Stalins makt stärktes av arbetarklassens nederlag internationellt. Paradoxen var att Stalins egna misstag bidrog till dessa nederlag. I den kinesiska revolutionen 1925-27 beordrades kommunistpartiet att underordna sig det borgerliga Goumindang, som av Stalin hyllades som borgerliga revolutionärer. Men alliansen gav Goumindang fria händer att krossa arbe- tarkampen och kommunistpartiet – revolutionen dränktes i blod. Trotskij visade att den politik Stalin förordat var en kopia av mensjevikernas underordning under ryska borgare 1917, en linje helt motsatt Lenins och bolsjevikernas.
Ur Sovjetunionens växande isolering formulerade Stalin ”teorin” om ”socialism i ett land”. Denna gick ut på att Sovjet självt visst hade alla förutsättningar att bygga ett socialistiskt samhälle. Det var en teori som flirtade med statens byråkrater, men också med besvikelsen på och tröttheten över att arbetarna inte nått längre internationellt. Redan på 1920-talet uttalade Stalin att socialismen uppnåtts till ”90 procent”. Ett makabert uttalande i ett extremt fattigt land där det som framför allt stärktes var förtryckarapparaten, just den apparat som enligt Marx och Lenin under socialis- men gradvis kommer att dö bort.
”Socialism i ett land” gick emot allt vad marxismen står för. Bolsjevikerna under Lenin var ett internationalistiskt parti, väl medvetna om att den ryska revolutionen inte skulle kunna segra på egen hand.
I slutet av 1920-talet gjorde den stalinistiska regimen en vänstersväng. Syftet var att göra sig av med hotet från de rikare bönder som gynnats av marknadsekonomiska eftergifter. Stalin, som skarpt kritiserat Trotskijs och vänsteroppositionens förslag om planering av ekonomin och frivillig kollektivisering av jordbruket, genom- förde nu sin egen diktatoriska variant av denna politik.
Bönderna tvångskollektiviserades med förödande svältkatastrofer som resultat. Planekonomin infördes med dekret och diktaturmetoder. Detta var stalinismens ”tredje period”, en ultravänsterpolitik som under några år innebar att alla utanför kommunistpartierna stämplades som ”fascister”. En ny sväng tillbaka till klassam- arbete med borgerliga regeringar inleddes från Moskva 1934.
Trotskijs fullbordade analys av stalinismen, i Den förrådda revolutionen som skrevs 1936, visar hur byråkratin kan uppnå snabba ekonomiska framsteg genom att imitera de utvecklade kapitalistiska Västmakterna, men att byråkratin var oförmögen att utveckla kvalitet, teknik och konsumtionsvaror. Detta innebar att byråkratin inte kunde leda Sovjetunionen förbi de kapitalistiska staterna ekonomiskt, vilket i sig är definitionen på socialism – ett mer utvecklat och friare samhälle än kapitalismen.
Sovjetunionen var ett övergångssamhälle. De oundvikliga kriserna måste leda till ny arbetarkamp med möjligheten till en politisk revolution, d v s en revolution som förändrar det politiska systemet men behåller det statliga ägandet. En sådan revolution skulle ha krossat diktaturen och infört demokratisk arbetarkontroll i ekonomin, d v s ha tagit steg till verklig socialism.
Trotskij och den Fjärde Internationalen som grundades på hans initiativ, utvecklade ett politiskt program för en ny arbetarrevolution i Ryssland. Grundstommen var densamma som i Pariskommunen 1871, då arbetarna i Paris tog makten, och som i bolsjevikernas program 1917. Det betydde att alla privilegier måste avskaffas; val av alla funktionärer; ingen för- tryckarapparat; rotation på alla valda poster; fria fackföreningar och frihet för partier som inte tar till vapen mot revolutionen.
Det andra alternativet var kapitalismens återinförande. Trotskijs perspektiv var att detta skulle ske under byråkratins ledning. Stalin, och senare hans efterträdare, försvarade planekonomin och låtsades vara den ryska revolutionens arvtagare enbart så länge det gynnade dem.
Trotskij förutsåg med andra ord den kommande krisen i Sovjet och Östeuropa, även om stalinismen på grund av andra världskrigets utgång överlevde längre än han trott. Det kan jämföras med borgerlighetens bild av Sovjet som en oföränderlig betongkoloss. År 1980 gav det socialdemokratiska ungdomsförbundet i Sverige, SSU, ut sin enda bok på årtionden. Den hette Entrismen i Sverige och var en polemik mot Offensiv. Här beskrevs Sovjet som ”ett av världens politiskt allra mest stabila länder” i ett försök att kritisera att Offensiv förde fram Trotskijs analys av att stalinismen bara kunde utveckla ekonomin till en viss nivå och att kriser därför var oundvikliga.
Att kommunistpartierna världen över följde med och stödde stalinismen berodde på den ryska revolutionens enorma auktoritet. Den var det enda slaget där kapitalismen besegrats, vilket Stalin ständigt hänvisade till. Kommunistpartierna i resten av världen var yngre och svagare, och det nya systemet i Sovjet attraherade trots sina brister massorna, särskilt under kapitalismens djupa 30-talskris och det andra världskriget. I många partier var det också nya personer som stod i ledningen. På den Kommunistiska Internationalens kongress deltog inte en enda delegat som varit med vid grundandet 1919. Även inom de stalinistiska kommunistpartier-na runt om i världen infördes diktatur – ledningens ord fick inte kritiseras. Partierna blev ”ambassadpartier” vars främsta uppgift var att försvara Sovjetunionen.
Det svenska kommunistpartiet, med namnet SKP fram till 1967 och därefter VPK fram till 1990, stod inte de andra partierna efter. På Stalins 70-årsdag 1949 skrev SKP: ”Vi läser Stalin, vi studerar Stalin, vi lyssnar till Stalin och vi lär genom Stalin. Stalin, det är den proletära internationalismen, Stalin, det är freden.” Även efter 1967 fortsatte denna linje. Exempelvis i VPK:s utgivning av ”Enhetens och folkfrontens problem” av Georgi Dimitrov 1971, där den dåvarande partiledaren CH Hermansson skrivit förordet. Dimitrov var en stalinistisk papegoja, som skickades fram på Kommunistiska Internationalens sista kongress 1935 för att hylla och citera Stalin i sina tal och i den av VPK utgivna boken.
VPK och dess efterföljare Vänsterpartiet har aldrig på allvar analyserat stalinismen. V-ledarna har varken försvarat att de fram till 1990 fortfarande ansåg att Sovjet var socialistiskt eller tydligt sagt att systemet i Sovjet inte var socialistiskt. Trotskijs program, som byggde på Lenins program inför 1917, om att avskaffa pri- vilegier, val till alla poster, fria debatter o s v är inget som Vänsterpartiet tagit till sig.
Istället har de fullföljt ett av stalinismens mest utmärkande drag, nationalismen, genom att förneka beho- vet av en demokratiskt socialistisk arbetarinternational och ett helt och hållet ”svenskt” perspektiv. V-toppen har också i flera sammanhang gått samma väg som de före detta byråkraterna i öst och accepterat privatiseringar och åtstramningspolitik.
För socialister idag är analysen av stalinismen en nyckelfråga. Vi står för demokratisk socialism, vilket innebär både stöd till massornas revolutioner och kamp mot varje form av byråkratisering och diktatoriska tendenser.
I denna kamp behövs medvetna socialistiska partier med massförankring, som samlas i en ny verkligt socialistisk arbetarinternational.
Per-Åke Westerlund
