På Stockholms stadsteaters Lilla scenen kan man just nu se Gunilla Röör i rollen som Gertrude Stein i översättning av Bodil Malmsten. Pjäsen är skriven av Marty Martin på uppdrag av Pat Carroll.Tiden är mitten av 1900-talet. Gertrude Stein har just fått veta att hon och hennes sambo blivit vräkta från den lägenhet på 27 Rue de Fleurus som Gertrude bebott sedan 1903, först med sin bror Leo och på senare tid med den kvinna hon för tiden ovanligt nog levde i ett öppet homosexuellt förhållande med. Gertrude tog naturligtvis inte stillatigande emot vräkningsbeskedet.
– Hur kan den lägenhet som idag är min, imorgon vara någon annans? svarade hon.
Ändå måste de flytta och medan hon väntar på att Alice ska ta i tu med packningen – själv blir Gertrude nervös av allt praktiskt – tar hon adjö av sitt hem och den del av sitt liv hon levt där, genom att berätta om det för oss.
Vi får veta varför hon slog sig ner i Paris, där brodern redan bodde, hur det gick till på deras lördagssalonger där författare, poeter och konstnärer samlades och om hennes från början så föga framgångsrika skrivande. Gunilla Röör, så oerhört väl gestaltande sin roll, har mestadels en sträv intonation.
Emellertid mjuknar den betydligt när vi delges Gertrudes minnen av hur hon träffade Alice B Toklas.
Det är tur att Gertrude har henne som bl a renskriver Gertrudes enorma textmassor. Hon protesterar bara när Gertrud föreslår henne att skriva en levnadsteckning om deras liv tillsammans. ”Ska jag skriva dina böcker nu också?”, kommenterar hon och Gertrud förstår att hon måste göra det själv. Boken blir en succé.
Relationen med brodern var lika varm och intensiv, som diskussionerna om besökande konstnärers verk var heta och eftertryckliga.
De grälade ofta om vad som var vackert och skulle köpas till det gemensamma hemmet och vad som inte skulle det. Syskonen hade inte bara tvärsäkra, ofta skilda, meningar om gästernas prestationer på bild- och skrivkonstens område. Det gällde i högsta grad även Gertrudes skrivande. Efter Leos ”Det är bättre att göra ingenting än att göra skräp”, gick Gertrude Stein och hennes bror skilda vägar. Genom hela skildringen är hennes övertygelse om sin egen genialitet en sammanhållande länk. Den tror hon på genom alla refuseringar och i valet mellan att behålla sin självbild och sin bror, förlorar han.
Med knastertorr humor ger hon via anekdoter smakbitar ur sitt liv. Gunilla Röör har i rollen en bestämd, närmast militant framtoning i såväl kroppsrörelser som språk och sätt att artikulera. Publiken är allt lite rädd för Gertrude Stein, men det är vi nog inte de enda som varit. Kanske är det därför man under en del av första akten inte förstår att det går för sig att skratta, att Gertrude i all sin barskhet är utomordenligt humoristisk.
Språket är helt fantastiskt. Där har naturligtvis såväl författare som översättare rätt att ta åt sig en del av äran. Med kraftfull, nästan grov röst, dock stundtals i falsett uttalas orden, välartikulerat så att varenda bokstav hörs, starkt, svagt, prövande, emellanåt upprepande.
Gunilla Röör har haft ett gigantiskt ordrikt material att lära in. Ingen hjälp för minnet finns att få av sceninteriören heller, endast bestående av kala träskivor. På väggen bakom, rader av kraftiga spotlights. Före entré och efter sorti, stärktes ljuset till ett bländade sken, men så var det ju också ett geni vi mötte. Gunilla Röörs tolkning av rollen, är hur som helst genialisk. Det är helt sagolikt att få se hur en skicklig skådespelare kan visualisera en karaktär så högst trovärdigt.
Har ni tur finns fortfarande platser kvar till föreställningen. Gå och se den vet jag. Det kommer ni inte att ångra.
Agneta Sundström
