| FILM |
| Titel: Stilla liv (Sanxia haoren, 2006) Regi: Zhang Ke Jia. I rollerna: Tao Zhaom, Sanming Han m fl. |
Zhang Ke Jia håller inte med. Stilla liv handlar om hur den vanliga människan reagerar när det hon uppfattat som verkligheten och vardagen plöstligt långsamt men oundvikligt börjar försivnna.
Att Tre raviner förväntas förse Kinas industrier med 18 200 megawatt kommenteras inte, inte heller miljörörelsers protester (vissa menar att dammen redan är förorenad) eller det faktum att flytten innebär ett nerköp för den jordbrukande befolkningen eftersom den numer vattentäckta jorden var en av Kinas mest fertila.
Istället får dammprojektet bilda en vagt absurd fond till filmens handling som kretsar kring människor som letar. Kolgruvsarbetaren Han kommer till Fengjie, som rivs i takt med att vattennivån stiger, för att leta efter den hustru han inte sett på sexton år, och dit kommer sjuksköterskan Shen för att träffa sin man, som arbetar i området och inte har varit hemma på två år.
En stads rivs för hand
Filmen börjar med att Han blir insläpad i ett skjul där han ska få lära sig att bli rik. En fager illusionist håller upp en sedelbunt renminbi som han förvandlar till euro. Publiken utgörs av fattiga män, förmodligen alla ditsläpade. De ser trolleritricket under tystnad och betalar förvirrat när de blir utfösta igen. Männen är daglönare, som sökt sig till staden för att få rivningsarbeten. Glöm grävskopor och lyftkranar; med hackor och släggor river de staden, byggnad för byggnad. Handlingen ackompanjeras av ljuden från släggorna, av väggar som rasar, av någon som skriver den nya vattennivån, 156,5 meter, på ännu ett hus.Regissören Zhang Ke Jia kan tacksamt använda det mest påtagliga yttre förfall man kan tänka sig – en hel stad som långsamt raderas – för att spegla det mänskliga och sociala förfallet.
Det här är så långt från Hollywoodsk feelgood man kan komma. Här är ingen snäll mot någon utan ersättning och hjälpsamheten sitter hårt inne, om det så bara handlar om att tala om för någon var hans fru finns.
Han träffar till slut sin fru, i en provisorisk hydda precis vid vattenkanten. Hon städar och lagar mat åt en rik man som flyttat ut på sin båt och förklarar att deras dotter arbetar i södra Kina. ”Jag trodde det här var södra Kina” säger Han. ”Ännu längre söderut” säger frun. Hon svarar nej när han frågar om hon är lycklig och låter förstå att de förhoppningar hon haft om ett bättre liv när hon lämnade honom kommit svårt på skam.
Den enda vänskapen som möter Han kommer från en halvt kriminell småfixare som tjänar sina pengar på att ge folk stryk. Och den enda ömhet han erbjuds är av prostituerade; i en av filmens mest effektfulla scener får vi se dem kliva ut på vad som återstår av terrassen i ett hus som bara har utsikten kvar av sin forna skönhet.
Två samhällsskikt
Shens sökande pågår i ett annat skikt av samhället. Hennes makes position är hög och han har inflytelserika vänner. Hon väntar på honom på representationsmiddagar och danser som pågår på de höga takterrasser som finns kvar i staden.Han och Shen är två hopplösa i en film som inte erbjuder någon framtid. För vilken framtid kan finnas i en stad som långsamt äts av vatten och där människor väntar kvar så länge de kan bara för att kunna tjäna lite pengar på rivningsarbetet?
Hopplösheten och den sparsamma dialogen för faktiskt tanken till finländaren Aki Kaurismäki.
Liksom Kaurismäki lyckas Zhang Ke Jia med konststycket att frossa i tungsinne utan att gräva ner sig alldeles. De låter båda kameran stanna kvar när det egentligen inte finns något mer att berätta. Resultatet blir filmer fyllda av säregna och ibland surrealistiska eller teatrala detaljer som ofta fungerar underligt uppmuntrande. I Stilla Liv får vi se ett elskåp blixtra till utan anledning, en huskropp som plötsligt lyfter, en tonårspojke som sjunger svårt klichétyngda kärlekssånger och så vidare. Dessutom har filmens kapitel fått namn av små saker som är njutningar i Kina och på andra platser; cigaretter, brännvin och te.
Ulrika Waaranperä
