Stockholm: Sjukvård i kris

2006-09-20 14:46:28




Läget är katastrofartat för infektionsvården på Karolinska sjukhuset, rapporterade Dagens nyheter (DN) härom veckan. Hårda besparingskrav har resulterat i att ett åttiotal sjuksköterskor och femton specialistläkare valt att säga upp sig sedan 2004. Besparingarna beror som vanligt på budgetbeslut och inte på minskat vårdbehov.

Besparingarna har bland annat resulterat i att det saknas infektionsläkare på akutmottagningar, vilket kan få dödlig utgång. DN berättar om en man som kom in akut med hjärnhinneinflammation som är svårdiagnostiserad av en läkare som saknar infektionskompetens. Ingen infektionsläkare fanns på plats, mannen felbehandlades och dog under natten.
Också bland personalen är besparingarna plågsamt märkbara.
– Förra hösten, efter att ha gått på knäna, var vi äntligen ikapp. Man sa åt oss att fortsätta på samma sätt så skulle budgeten hålla. Det gjorde vi. Nu är vi back igen. Det är obegripligt. Läget är lätt förtvivlat, säger överläkare Martin Glimåker till DN.

Besparingskrav

Ända sedan sammanslagningen av Karolinska sjukhuset och Huddinge universitetssjukhus för tre år sedan, har sjukhuset varit ålagt stora besparingskrav, som fortsätter att gälla.
Mellan 2005 och 2007 förväntas sjukhuset uppvisa nollresultat, samtidigt som driftskostnaderna ska minska varje år.
I klartext betyder det att sjukhuset med befintliga resurser ska klara av att göra mer för varje år. Produktiviteten på Karolinska ökade med 4,1 procent mellan 2003 och 2004. Produktivitet betyder mängden varor, i det här fallet mängden sjukvård, som produceras per tidsenhet. En del av orsakerna till produktivitetsökningar är den tekniska utvecklingen, men ofta förklaras de också av högre arbetstempo; samma anställda gör mer på kortare tid.
Ett litet sifferexempel pekar i den riktningen också för Karolinska: samtidigt som produktiviteten ökade, steg också sjukfrånvaron med 4 procent. Och stämningen på infektionskliniken tycks bekräfta den tesen. Där är fyra personer långtidssjukskrivna på grund av utbrändhet och ett stort antal av uppsägningarna sägs bero på kraftigt försämrad arbetsmiljö, en av konsekvenserna av sammanslagningen.

Vård får inte kosta

Beslutet bakom sammanslagningen motiverades av att vården blir mer specialiserad och utrustningen mer avancerad. Den åldrande befolkningen och den medicinska utvecklingen har gjort att fler och fler kan leva med sina sjukdomar längre – vilket givetvis resulterar i att specialistsjukvården blir dyrare. Problemet är att sjukvården inte får kosta mer i dagens Sverige, helst ska den kosta mindre.
Landstingen är, precis som kommunerna, ålagda besparingskrav. Kraven på besparingar leder ofta oundvikligen till försämringar av sjukvården, som styrs av budgetramar som inte har någonting att göra med de vårdbehov som finns.
På infektionskliniken har antalet vårdplatser minskat med omkring hälften, trots att 20 procent av alla inlagda patienter på Stockholms akutsjukhus vårdas för infektioner.
– Det går inte att spara på infektioner, de kommer ändå. Och med dåligt fungerande infektionssjukvård blir det i slutändan en förlust för hela samhället, säger en annan läkare till DN.
En liknande slutsats skulle dras av en socialist, men utsträckas till hela vården. Det är absurt att det, i ett Sverige med en ekonomi som går på strålande högvarv, samtidigt sparas in på sjukvården. Med en ekonomisk politik, som prioriterade hela samhällets bästa istället för enorm välfärd för några få, skulle en sådan situation vara en omöjlighet.

Det finns pengar

Rättvisepartiet Socialisterna brukar upprepa siffran 400 miljarder. Det är vad vinsten kan bli för de börsnoterade företagen i år.
I år är sparkravet för Karolinska omkring 100 miljoner kronor. Om den besparingen hade bekostats av bolagsvinster (en kvarts tusendel skulle ha räckt!), hade sjukhuset sluppit betala med kvalificerad personal, välbehövliga vårdplatser och patienters liv.
Ulrika Waaranperä