Under sin veckolånga resa i Europa ämnar USA:s utrikesminister Hillary Clinton även stanna till i Sverige den 3 juni för att med Alliansregeringen diskutera kontroll av nätet, Afghanistan och Mellanöstern.
Clintons besök är ytterligare ett tecken på de allt intimare förbindelser mellan Sverige och Vita huset.
Åtminstone Afghanistan och Mellanöstern stod också på dagordningen vid den USA-ledda militäralliansen Natos senaste toppmöte i Chicago den 21-22 maj. På Nato-toppmötet fanns såväl statsminister Fredrik Reinfeldt som utrikesminister Carl Bildt och försvarsminister Karin Enström, vilka alla är moderater. Moderaterna tillsammans med Folkpartiet har klart uttalat att de önskar ett svenskt Nato-medlemskap.
I samband med toppmötet sa utrikesminister Bildt till radions Ekot att: ”Sverige har tagit ett steg närmare Nato i och med försvarsalliansens senaste toppmöte” och på Försvarsdepartementets hemsida basunerade ut att ”Sverige levererade på Natos toppmöte”. Det stod inte exakt vad regeringen ”levererat”, men det krävs inte mycket fantasi för att lista ut att regeringen lovat fortsatt svenskt engagemang i Afghanistan och bedyrat att nu är siktet inställt mot ett medlemskap.
Samma dag som Nato-mötet publicerade Svenska Dagbladet en debattartikel, rubricerad ”ett nytt Nato växer fram” från de tre närvarande M-ministrarna. Debattartikeln var en långs partinlaga för medlemskap, eftersom ”det förändrade Nato bidrar till fredsfrämjande operationer”, vilket ”avdramatiserar Sverige förhållande till Nato”.
Efter det Kalla kriget har Natos roll renodlats till en imperialistisk insatsstyrka, med början i det forna Jugoslavien. Natos bombkrig mot Serbien 1999 skapade ingen fred utan resulterade i Europas värsta flyktingkatastrof sedan andra världskriget och att landets härskare Milosevic kunde sitta kvar i ytterligare två år.
Efter Natos senaste bombkrig mot Libyen är landet delat och ständigt bryter nya väpnade strider ut mellan rivaliserande väpnade grupper som slåss om rikedomar, makt och territorium.
I Natos pågående krig i Afghanistan, som nu är inne på sitt elfte år, är freden långt borta. Istället har våldet trappats upp och varje slås nya dystra rekord vad gäller antalet döda. Kriget har också spridits till Pakistan där åtminstone drygt 800 civila dödats i det påstått kliniskt rena drönarkriget.
Nato är ingen fredsmissionär utan en militärallians för att säkra Västimperialismens politiska och ekonomiska intressen samt ett vapen mot folkliga revolter.
Sedan början av 1990-talet har Sverige, oftast i politiskt samförstånd i riksdagen, stött och deltagit i Natos militära äventyr. Den inhemska Försvarsmakten är i många fall mer integrerad i Nato än många av dess medlemmar. ”I dag är 698 svenskar stationerade utomlands. 23 av dem är inom FN-projekt. 662 inom Nato”, enligt tidningen Fokus den 22 mars i år. Det är siffror som talar sitt eget tydliga språk.
– Det har kommit naturligt. Sverige har anpassat sig efter Natos rutiner, och hur de gör saker. Vi har övergått till samma metodik och har till exempel börjat att bokstavera på engelska som de gör, säger Robert Dalsjö, forskningsledare vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) till samma tidning.
Natos ledning i Washington, USA står för två tredjedelar av Natos budget, vill gärna att kassan fylls på med svenska kronor
och gav den svenska regeringen betyget MVG för Libyeninsatsen. Sverige anses som bäst i klassen av alla samarbetsländer och som ett bevis på Natos uppskattning fick Reinfeldt även tala vid toppmötet i Chicago.
För att passa in i Natos insatsstyrkor har det svenska försvaret omvandlats från värnpliktsarmé till en insatsstyrka med kontraktanställda. Den så kallade alliansfriheten finns bara på papperet. Även den dramatiska ökningen av svenska vapenexporten, särskilt till diktaturer, ska ses mot bakgrund av den nya försvarspolitiska inriktningen.
RS/Offensiv säger nej till svenskt Nato-samarbete och medlemskap samt fortsatt miljardrullning till det s k försvaret.
- Kamp för verklig militär nedrustning. Nej till svensk EU- och Natomilitarism med stående förband och nykoloniala insatsstyrkor.
- Omedelbart förstatligande av krigsmaterielindustrin under arbetarnas demokratiska kontroll och styre. Omvandling av krigsindustrin till civil produktion.
- Stoppa vapenexporten.
- För ett nytt kämpande och socialistiskt arbetarparti.
- Global kamp mot imperialismens plundring och krig – för en socialistisk värld.
