”De trodde inte vi skulle göra det, de trodde vi skulle lägga oss ner och låta dem trampa ner oss. Men de hade fel”. Det är så Mary Bousted, ordförande för det mest ”måttfulla” fackförbundet ATL som deltog i strejken 30 juni, sammanfattade stämningarna bland de strejkande, till enorma applåder vid samlingen i London.Om den enorma demonstrationen TUC anordnade 26 mars var en kraftfull styrkedemonstration av fackföreningsrörelsen innebar 30 juni att regeringen utmanades för första gången.
Detta var den största endagsstrejken sedan 1980-talet. Från statstjänstemannafacket PCS deltog 200 000 – 84 procent av medlemmarna – i strejken.
För första gången på fem år ställde medlemmar från PCS från regeringskansliet upp en strejkvaktskedja utanför huvudingången till kansliet. Lärarstrejken var lika stark, med fler än 11 000 skolor stängda.
Det var allmänt känt att strejkerna utlysts för att försvara alla offentliga tjänster från högerregeringens slakt, såväl som för rätten till en anständig pension. Strejkvaktskedjorna och mötena överröstades av det ständiga ljudet från bilförare som tutade sitt stöd för strejken.
Regeringen tycks vara, och är så, väldigt svag då den skrapar efter att hitta ett rättfärdigande för sitt massangrepp mot pensionerna. I och med att trycket ökar mot regeringen börjar sprickorna inom koalitionen vidgas i ett stort antal frågor.
Precis som att arbetare fick självförtroende genom strejken 30 juni skrämdes regeringen; den kände marken skaka under sina fötter. Men en endagsstrejk kommer inte att vara nog för att tvinga regeringen att dra tillbaka sina angrepp mot offentliganställdas pensioner.
Det fanns en utbredd beslutsamhet bland de strejkande – för att trappa upp strejkerna om regeringen inte viker sig. Socialist Partys uppmaning till en 24 timmars generalstrejk för offentliganställda fick ett överväldigande stöd.
Nu måste en massiv kampanj dras igång inom alla de fackförbund som inte röstat om strejk ännu. Fackförbundsledningarna måste tvingas att genomföra omröstningar omedelbart för att kunna delta i strejkerna i höst. Regeringen får inte tillåtas splittra de offentliganställda.
National Shop Stewards Network (NSSN) planerar ett möte och demonstration till TUC:s [motsvarar både LO och TCO i Sverige] kongress i London den 11 september för att sätta press på fackförbundsledningarna så att de koordinerar en strejk för hela offentliga sektorn under hösten.
Det var emellertid inte enbart vad gäller facklig strategi som Socialist Partys program fick ett varmt mottagande. Potentialen för fackliga aktivister att skapa ett nytt parti – som står för arbetarklassens intressen – har blivit kristallklart under den senaste veckan.
Även om fackföreningskandidater till en början skulle ha ett begränsat program – motstånd mot alla nedskärningar på jobb, pensioner, tjänster och förmåner och ett avskaffande av de anti-fackliga lagarna – skulle detta utgöra ett betydande steg framåt.
Den kamp offentliganställda för närvarande för går emellertid längre än dessa överhängande frågor. Pensionsreformen är en del av regeringens angrepp mot alla arbetares levnadsvillkor.
Pensioner utgör endast en del av de motsvarande 807 miljarder kronor som regeringen planerar skära i de offentliga tjänsterna, de största nedskärningarna på 80 år. Socialdemokraterna, New Labour, ger sitt stöd till nedskärningar men bara i mindre skala. Medan vi kan tvinga regeringen att vika sig vad gäller vissa av nedskärningarna är kampen mot dem i verkligheten en kamp mot kapitalismens konsekvenser och ger därför uttryck för behovet av ett socialistiskt alternativ.
Hannah Sell, Socialist Party (CWI i England & Wales)
