Storbritannien: Strejkande vann mot EU:s lönedumpning

2009-02-11 19:07:54




Bygg- och anläggningsarbetarnas strejk vid Lindsey oljeraffinaderi i England – stödda av sympatistrejker på mer än 20 andra anläggningar – resulterade i seger för de anställda. Det avtal som slutits efter strejken är ett exempel för dussintals andra anläggningar i Storbritannien och resten av Europa. Strejken var ett ”brittiskt Vaxholm”.

Det var en seger mot Total (det ­franskägda oljeföretag som äger anläggningen), men också mot hela den nyliberala regim som råder inom EU. Under strejkens gång avslöjades de antifackliga lagarna som irrelevanta när massan av arbetare går ut i kamp.
Arbetarna hade fått garantier för 102 av de 198 jobb som skulle bli tillgängliga vid bygget av en ny kemisk anläggning (HDS3).
– Bakgrunden till strejken var att den ursprungliga kontraktören Shaw’s hade förlorat en del av jobbet till ett italienskt företag, IREM, som skulle ta in sin egen arbetsstyrka från Italien och andra håll för att göra jobbet, förklarar Keith Gibson, som blev talesperson för de strejkande. (Keith är också med i Socialist Party, RS systerparti i England och Wales).
Efter detta informerades fackets företrädare av Shaw att ett antal fackligt organiserade arbetare skulle bli övertaliga från den 17 februari för att bereda väg för italienska arbetare.
Det avgörande i detta var inte det faktum att det var fråga om italienska eller portugisiska arbetare, utan att de inte skulle omfattas av ”National agreement for the engineering and construction industry [NAECC, natio- nella byggnads- och anläggningsavtalet]”.
Varför? Därför att under EU-direktiven, uppbackade av Europadom­stolen för mänskliga rättigheter, skulle detta ses som en ”begränsning av den fria handeln” och därför gå emot den rörelsefrihet för arbetskraft och kapital som är inskriven i EU-kapitalistklubbens regler och förordningar.

EU-pamparna och arbetsgivarna vill inget hellre än att ha total frihet att göra vad de vill utan att facken lägger sig i (i detta fall brittiska, men det gäller också andra europeiska fack).
Pressen uppmärksammade parollen ”Brittiska jobb till brittiska arbeta­re” som stod på en del plakat i början av strejken. [En paroll som myntats av premiärminister Gordon Brown /Offensivs red.]Men de strejkandes fall var enkelt: De undantogs från jobb på anläggningen på grund av EU:s antifackliga ”rätt för arbetskraft och kapital att ut­an restriktioner förflyttas till vilken del som helst av EU”.
Som Socialist Party förklarade i början av strejken är ingen arbetarkamp ”kemiskt ren” från förvirring. Även en del reaktionära idéer kan finnas inledningsvis.
Under strejkens gång försvann dock plakaten med texten ”Brittiska jobb till brittiska arbetare” och försöket från rasistiska BNP att ingripa i strejken slogs omedelbart tillbaka.
Alla de strejkande vi mötte mena­de att det handlade om att slå vakt om avtalet.
De strejkande uppmanade också de italienska arbetarna, på italienska, att gå med i strejken. Det fanns även plakat med texten: ”Arbetare i alla länder – förena er!”.

Strejken riktades mot kapplöpningen mot botten och för att upprätthålla facklig avtal på dessa enorma byggarbetsplatser.
De nuvarande EU-lagarna och direktiven gör det möjligt för kapitalisterna att fritt anställa arbetare till lägre löner och sämre villkor i ”värdlandet” så länge som hemlandets minimivillkor uppfylls. De behöver inte vara fackligt anslutna och det stod klart att IREM-arbetarna inte var det. Den ­italienska CGIL-fackledaren Sabrina Petrucci sa till Morning Star (den 6 februari) att IREM är ett ökänt anti- fackligt bolag.
Kampen gällde dock ännu mer än så. Den handlade om arbetarnas egen kontroll över arbetsplatsen.
Om ledningen för Total, som äga­re av anläggningen, och de italienska kontraktörerna IREM skulle ha fått som de velat hade man starkt försvagat de inslag av arbetarkontroll som avtvingats ledningen för anläggning­en.
Det avtal som slutits efter strejken  ger de fackligt förtroendevalda möjlighet att kontrollera att de italienska och portugisiska arbetarna jobbar un­der samma villkor som andra anställ­da som omfattas av NAECI-avtalet.

De strejkande uttalade på ett stormöte att ”Alla arbetare i Storbritannien ska täckas av NAECI-avtalet och all invandrad arbetskraft ska vara fackligt ansluten”. Det blev strejkens grundläggande krav.
Inbakat i avtalet är också att de fackligt förtroendevalda på arbetsplatsen kommer att kunna hålla det italienska företaget under ständig kontroll genom regelbundna möten som följer upp avtalet.
Vad de strejkade på Lindsey kämpade för var  en form av stopp för fri inhyrning utifrån av oorganiserad arbetskraft. Det innebär att om kontraktörerna på arbetsplatsen behöver mer arbetskraft måste de vända sig till facket för att erhålla den arbetskraften. Fackligt anslutna som registrerats som arbetslösa ska få jobben.
Alternativet till facklig kontroll öv­er ”anställning och uppsägning” är att företagsledningen får den rätten, vilket också öppnar för svartlistning av fackligt aktiva.
Skamligt nog la sig en del av vänstern platt på marken inför rubrikerna i kapitalistpressen om att detta var en reaktionär och främlingsfientlig strejk.
De vägrade eller ville inte förstå strejkens bakgrund och man blundande för det nya i ekvationen: Hotet från en snabbt ökad arbetslöshet, ett hot som hänger över varenda arbetare i Storbritannien och i stora delar av världen.
Den ekonomiska krisen har skapat en rädsla bland arbetare, inte bara för deras egna jobb idag utan också över om deras barn kommer att ha några jobb i framtiden.
Nu drabbar arbetslösheten även de 25 000 bygg- och anläggningsarbe-tare som arbetar vid oljeraffinaderier och kraftstationer.
Med den ekonomiska nedgången i ryggen försökte Totals ledning ge jobbet till en kontraktör som inte behövde ta hänsyn till fackföreningar, vilket de flesta brittiska kontraktörer på dessa byggarbetsplatser normalt skulle ha varit tvungna att göra.
Men det lyckades man inte med.

Kapitalistiska politiker som arbetsmarknadsminister Pat McFadden har motvilligt tvingats erkänna att principen om fri rörlighet har brutits genom avtalet.
Strejken har riktat ett slag mot kapplöpningen mot botten och EU:s antifackliga politik samt direktiv.
Vad som nu krävs är en massiv kampanj för att sprida Lindseyoljeraf­finaderiarbetarnas seger över hela landet och till hela EU.

Bill Mullins
Alistair Tice


Kamp lönar sig ▼

Den brittiska strejken mot lönedumpning har ”fått EU-kommissionen att reagera. Nu ska de bland annat se över konsekven­serna av Lavaldomen och EU:s utstationeringsdirektiv”, skrev fackförbundet IF Metalls tidning Dagens Arbete i måndags.
Premiärministern Gordon Brown ”är under stark press för att få till stånd en europeisk lag­ändring som gör det omöjligt för företag att strunta i de villkor som finns i avtal” (Financial Times i lördags).
– Det som nu sker i Storbritannien är en direkt konsekvens av EG-domstolens domar, sa LO:s och Europafackets ordförande Wanja Lundby-Wedin i en kommentar.
Det är sant, men lika sant är att strejken visat vad som krävs för att slå tillbaka EU:s arbetarfient­liga politik.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!