Nästan 50 000 har deltagit i den stora strejken som har varit den största i Norge sedan 1980-talet. Det handlar om offentliganställda som kämpar för högre löner och för att försvara avtalen.När detta skrivs har de LO-organiserade i stat och kommun gått tillbaka till arbetet, medan Unio som organiserar lärare och sjuksköterskor kommer att trappa upp strejken från den 6 juni. Strejken, som inleddes den 24 maj, har lett till stängda förskolor och skolor och stängda offentliga myndigheter. I vissa kommuner har sophämtarna strejkat. Detta ledde till att fler kommunala verksamheter tvingades stänga.
Strejkviljan har varit hög, med färgglada demonstrationer i många kommuner. Strejkvakter med trummor marscherade förbi Stortinget (Norges riksdag) för att höras av politikerna. Överallt såg vi arga strejkvakter i gula jackor. Viljan till en långvarig strejk har varit stor.
De krav som förbunden i den offentliga sektorn har fört fram var 4,15 procents löneökning medan regeringens erbjudande var 3,75 procent. Det var inte stor skillnad, och det hade kostat mycket mindre än 1 promille av statsbudgeten att uppfylla kraven. Men det tog en stor strejk för att få den ”röd-gröna” regeringen att gå med på 4,1 procent.
Ledningen för Kommunal i Oslo, som förhandlar separat från andra kommuner, gick inte ut i strejk, men fick inskrivet i sitt avtal att om andra fick mer skulle de också få det. Således lät de andra strejka åt sig, trots att stödet för strejken var massivt bland medlemmarna.
Anställda i den offentliga sektorn har haft ständiga nedskärningar, effektiviseringar, omorganiseringar och nya kontrollsystem.
Det har också genomförts många privatiseringar. Barn och äldre läggs ut på anbud. Många av slagorden på 1 maj krävde ett slut på schemavälde och kontroll.
”Låt oss göra vårt jobb”, stod det på mer än en banderoll. Den borgerligt förda politiken kräver att färre ska göra mer och mer samtidigt som kvaliteten bibehålls.
Många offentliganställda är trötta på att de inte har fått ekonomisk kompensation för detta och det kan förklara den starka strejkviljan.
Den ”röd-gröna” regeringen gick ut i denna konflikt bara drygt ett år innan valet och medan det konservativa Høyre leder kraftigt i opinionsmätningarna. Fackligt organiserade och särskilt kvinnor i den offentliga sektorn har varit de som starkast har stött de ”röd-gröna” partierna Arbeiderpartiet, Sosialistisk Venstreparti och Senterpartiet. (I Sverige S, V och C). Men efter sju år vid makten har inga förväntningar på en förbättring av den offentliga sektorn uppfyllts.
Regeringen har fortsatt högerpolitiken, kanske i lite lägre tempo. Därmed är troligt att de ”röd-gröna” kommer att förlora nästa val, även om en regering med Høyre tillsammans med det rasistiska Fremskrittspartiet (vilket är troligt), kommer att förvärra allting ytterligare.
I Norge finns det idag inte en kämpande och socialistisk arbetarrörelse som kan slå tillbaka ”effektiviseringarna” och attackerna på den offentliga servicen. Men den stora strejken visar att tusentals är villiga att gå i strid för lön och rättigheter för dem som varje dag försöker upprätthålla en god offentlig service.
Trond Sverre och Elise Kolltveit
