Den 1 juni inledde större delen av Sydafrikas en miljon offentliganställda en masskampanj för 12 procents löneökning. Eftersom de flesta Cosatu-anslutna förbunden inte hörsammade begäran om att utvidga protesten till en generalstrejk, påverkar protesterna inte industrin (Cosatu är LO:s motsvarighet). Bara SA Municipal Workers vidtog sympatiåtgärder för sina offentliganställda kollegor. Gruvarbetarnas centralkommittés beslut att stödja strejken kunde inte genomföras i praktiken, eftersom facket inte hade varslat tio dagar i förväg, vilket krävs för att strejken ska betraktas som laglig.
Skandalöst nog påstod Metallarbetarförbundets ordförande att man visserligen sympatiserade med de offentliganställdas strejk, men att man satsade på att förbereda sig inför sina egna förhandlingar.
Trots detta stod 43 av Sydafrikas större städer helt still när offentliganställda demonstrerade genom dem. Taxi- och bussföretagen i Kwa Zulu Natal visade sitt stöd genom att ställa bussar och taxi vid sidan av vägen. Strejken, som involverar nära 800 000 arbetare, är den överlägset största strejken någonsin i Sydafrika.
Ironiskt nog har mediahysterin och de grovt överdrivna uttalandena från regeringsrepresentanter om ”våld” och ”förödmjukelse” som omgett strejken, bidragit till att fler affärer stängt. Även om det faktiskt förekommit en del våldsamheter (en rektor blev piskad för att han inte strejkade och i ett fall släpade några stridstuppar ut sjukvårdspersonal från akutmottagningarna) har de varit isolerade händelser.
I själva verket har det mesta av våldet kommit från staten, vars styrkor använt chockgranater mot fredliga demonstranter i Durban och Cape Town. Även reportrar (till skillnad från politiska kommentatorer som rapporterat inifrån sina nyhetsrum) har observerat att demonstrationerna har präglats av disciplin, fredlighet, god stämning och till och med humor. Som svar på avskedandena av sjukvårdspersonal, riktade sig en affisch till hälsominister Mano Tshabala-Msimang. Den anspelade på hennes nyligen genomgångna och framgångsrika levertransplantation och att hon uttalat sig för kvacksalverimediciner mot HIV/Aids: ”Doktor Vitlök Rödbeta, vi gav dig våra liv med kärlek, nu vill vi ha dem tillbaka med våld.”
15 juni – en aktionsdag
Trots att 15 juni var mer av en nationell aktionsdag än en generalstrejk, finns känslan av en generalstrejk inbyggd i situationen. Att strejkförbudet i samhällsnödvändiga institutioner trotsats, har resulterat i godtyckliga avskedanden av sjukvårdpersonal. Men det har bara ökat fackens beslutsamhet. De sjukvårdsanställdas fackförbund annonserade att strejken inte kommer att upphöra förr än alla avskedade återanställts. Polis- och fängelseanställdas fackförbund (Popcru) fastslog på sin konferens häromveckan att de var beredda att bryta mot strejkförbudet och ansluta sig till strejken om regeringen inte tillmötesgår arbetarnas krav.Vissa journalister kallar strejken politisk och hävdar att Cosatus ledare utnyttjar arbetarnas protester i sin kampanj för Jacob Zuma (Zuma är en av Mbekis utmanare till posten som ANC:s ledare). Kritikerna hävdar också att Cosatu hoppas på att vinna försprång inför ANC-konferensen i slutet på månaden, som kommer att rikta hård kritik mot regeringens ekonomiska politik och inför konferensen i slutet av året kommer att bestämma vem som tar över ordförandeskapet i ANC och – därigenom – vem som blir landets nya president. Trots detta fick en demonstration i Johannesburg, som hölls för att samla stöd för Zuma, ett mycket dämpat mottagande.
Politisk kamp
En strejk bland de offentliganställda, riktad mot regeringen, är så klart politisk till sin natur. Det är oundvikligen så att Zumas anhängare inom Cosatu och ANC hoppas att strejken kommer att gynna deras kampanj mot Mbeki. Men påståendet om en politisk agenda är lika giltig för Mbeki-fraktionen, vilket visas av Numsaledningens bedrägliga roll. Det anses allmänt att majoriteten av ANC:s lokalföreningar stödjer de strejkandes krav och att ANC:s generalsekreterare Kglamea Motlanthe och Cosatus ledare har kommit överens om att lösa lönefrågan med 8 procents löneökning. Men ministern för offentliga tjänster och administration har Thabo Mbeki i ryggen och har så här långt ignorerat det ökande stödet för strejken, trots att det tydligt manifesteras framför hennes ögon.För den överväldigande majoriteten av arbetare, är den viktigaste frågan inte alls konflikten mellan Zuma och Mbeki. Trots att Sydafrikas ekonomiska boom är inne på sitt åttonde år, har den ännu inte kommit arbetarna till del. Det enda de upplever är fördjupad fattigdom och ökad arbetslöshet, vid sidan av den nya elitens uppseendeväckande välstånd, de fantastiska vinsterna och chefernas osannolika löner. Det förklarar strejkens breda stöd.
Det finns pengar
Gräsrotsorganisationer, inklusive Sydafrikas kyrkliga samfund, har bett om stöd för arbetarnas krav. Till och med dagstidningarnas ledare har medgett att regeringen, med ett budgetöverskott och skatteinkomster på 11 miljarder rand (ungefär lika mycket i svenska kronor), mycket väl skulle ha råd med arbetarnas krav. Det är helt tydligt att regeringen går näringslivets ärenden och därför är rädda att en löneökning skulle sätta exempel för den privata sektorn. Man vill heller inte bli sedda som de som viker sig för arbetarprotester.Men argumentet att lönehöjningar skapar inflation har blivit allvarligt underminerat av att inflationen ökat till 6,3 procent redan innan den offentliga sektorns löneförhandlingar avslutats och innan de ens påbörjats för den privata sektorn.
Trots regeringens hårda linje ifråga om strejken, har den höjt sitt erbjudande, om än marginellt, till 7,25 procent, en siffra som rekommenderades av oberoende medlare. Men den här ynkliga höjningen har snarare gjort folk ännu mer upprörda. Det är troligt att regeringen kommer tvingas att backa och erbjuda 8 procent.
DSM, CWI i Sydafrika, besökte strejkande i Cape Town, Durban och Johannesburg. Vi delade ut två strejkpamfletter och vår tidning, Izwi la Basebenzi är en storsäljare.
Weizmann Hamilton
CWI Sydafrika