Rädslan för strejk fick gruvbolaget LKAB att höja sitt lönebud två gånger. Först från 2,3 till 3,7 och sedan efter förra veckans stora gruvarbetarmöte i Kirunas stadshushall en gång till, till 4,7 procent – en procent under gruvarbetarnas krav på 5,7.
Det budet godtogs genom handuppräckning i måndags kväll
på ett nytt fullsatt stormöte i Kiruna med uppåt 500
medlemmar i den legendariska Gruvtolvan, även om en hel del också ville
fortsätta striden.
–
Det här visar att än lever facket, och att vi fortfarande har
samma behov av det som för 100 år sedan, säger raslastaren
Sixten Snell, som är ganska nöjd, trots att han på mötet
ville driva kampen ännu längre.
Unga ville kämpa
Inte minst många yngre gruvarbetare var beredda att kämpa
för ett ännu bättre resultat. På Gruvfyrans stora
medlemsmöte i Malmberget samma kväll röstade man också nej
till 4,7 med stor majoritet.
–
Hade vi som i Malmberget genomfört en sluten omröstning skulle
nog resultatet i Kiruna ha blivit likadant, tror Sixten Snell, som direkt
efter mötet enligt Norrbottenstidningen NSD tyckte att ”vi
går som en fårskock tillbaka till jobbet, snälla som
lamm”.
LKAB:s bud innebär en lönehöjning på 3,7 procent
retroaktivt från 1 april 2006, som höjs till 4,7 procent från
1 september 2006. Varje medlem får därutöver en engångssumma
på 1 300 kronor.
Kraft bakom kraven
Att LKAB ändå backade från 2,3 till 4,7 beror enligt
Snell på att bolaget ”såg hur vi kan sätta kraft
bakom kraven genom att samla många”.
–
Det var stormötet, i just den lokalen som påminde om 1969-70
(då gruvarbetarna gick ut i en strejk som skakade Sverige), som
verkligen skrämde upp LK, betonar han.
Redan innan stormötet hade gruvarbetarna visat sitt allvar genom
två spontana arbetsplatsmöten under jord i Kiruna och ett
i Malmberget, som snabbt döptes ”informationsmöten” sedan
fackliga representanter kallats dit.
Det mesta tyder enligt NSD på att Gruvfyran får vika sig
trots omröstningens nej i Malmberget. Enligt Gruvtolvans ordförande
Harry Rantakyrö och Gruvfyrans vice ordförande Steve Ärlebrand är
detta det troligaste, då både Svappavaara och Luleå är
positiva till budet.
Sixten Snell är trots allt nöjd med 4,7, men betonar att striden
nu måste följas upp i nästa års avtalsrörelse,
som IF Metall faktiskt redan har haft sin första avtalskonferens
om.
”Mer att ta igen”
–
Vi har också mer att ta igen nästa år med nya tag när
det nya avtalet ska formas, säger han och erinrar sig hur låglöneförbunden
för några år sedan talade om att ”nu är det
vår tur”. Jag varnade också på stormötet
för att det inte är givet att inte LK försöker räkna
bort vad vi fick nu som golv för nästa års avtal.
Han påpekar att till och med LO-ekonomen Dan Andersson har varit
efterklok om hur kapitalister, aktieägare, direktörer och högre
tjänstemän dragit ifrån när LO:s medlemmar tagit
ut för lite. Åtminstone i Malmfälten är också läget
bättre än på länge när det gäller den
fackliga kampviljan.
–
Många yngre killar är aktiva och engagerade. Vi behöver
ett kontaktnät, och vi behöver ett arbetarparti, tillägger
Sixten Snell.
Förr i tiden kunde ”partikontakter” inom vänstern
fylla den funktionen, men de har sedan länge somnat in. Men nu knyts
spontant nya kontakter.
Arne Johansson
