Strejkerna omfattar både den privata och statliga sektorn. Fabriker har ockuperats och en textilfabrik i Nigerdeltat har varit ockuperad i snart en månad.
Strejkrörelsen som började bland textilarbetarna har spridits till andra arbetargrupper som cement- och byggnadsarbetare, transportarbetare, sophämtare o s v.
Lönerna i Egypten är extremt låga och har inte följt med prisökningarna sedan devalveringen 2003.
”Jag tjänar 80 dollar i månaden (550 kronor), det räcker tio dagar”, sa en tunnelbaneanställd i Kairo till nyhetsbyrån IPS 14 maj. Men det finns arbetare som tjänar betydligt mindre än så. Lönen för exempelvis en textilarbetare kan vara mindre än 300 kronor i månaden.
Framgångsrik strejk
Textilarbetarnas framgångsrika strejk i staden Gharz El-Mahalla i december 2006 har varit en viktig inspirationskälla till de arbetarprotester som genomförts under innevarande år.Textilfabriken Gharz El-Mahall sysselsätter 28 000 arbetare och efter några dagars strejk vann de en betydelsefull seger – den innestående bonusen betalades ut och löften gavs om förbättrade arbetsvillkor. Textilarbetarnas strejk var också ett led i kampanjen för att ställa ledarna för det statligt kontrollerade ”facket” ETUF inför rätta.
ETUF är regimens förlängda arm på arbetsplatserna. ETUF har intima band till det styrande partiet NPD. I Egypten tillåts inga självständiga fack och strejker är i praktiken förbjudna eftersom lagen bara tillåter strejker som godkänts av ETUF.
Egypten är för övrigt ett land som i lag förbjuder bildandet av partier baserade på klasser – en lag mot arbetarpartier.
De senaste månadernas strejker markerar emellertid början till en rörelse för självständiga fackföreningar. Det finns absolut inget förtroende för arbetsgivarnas och regeringens så kallade fackföreningar.
Självständiga fack
”Facket finns inte till för oss. Vi känner inte till en enda i ledningen som är för arbetarna, dom står alltid på arbetsgivarnas sida”, som en strejkande cementarbetare sa till tidningen Daily Star 5 maj. ”Vår fackförening har alltid ställt sig på statens sida mot arbetarna”, sa en av Kairos strejkande transportarbetare i början av maj.Även regimen har tvingats erkänna strejkrörelsens omfång, men skyller protesterna på organisationer ”med dunkla motiv” samtidigt som man trappat upp statens repression.
Arbetarnas rådgivningsbyrå, CTUWS, har fått sina kontor stängda och en av strejkledarna i Gharz El-Mahalla har förlorat sitt jobb.
Den tilltagande repressionen har dock inte fått strejkvågen att bedarra och regimen är rädd för att provocera fram ännu större protester.
Strejkrörelsen är organiserad underifrån och har utvecklats ur en spontan revolt mot privatiseringar och lönenedpressningar. Ingen av de etablerade oppositionsgrupperna verkar ha något starkt stöd bland industriarbetarna.
Det Muslimska brödraskapet, som är den största oppositionsgruppen, har försökt ge sken av att stödja arbetarna, men dess ledning domineras av affärsmän och företagare som ser arbetarnas kamp som ett hot.
En ny medvetenhet
Arbetarna kan bara lita till sin egen styrka och solidaritet. Den nya medvetenhet som växer fram ur strejkerna kan bli inledningen till en återuppbyggnad av Egyptens arbetarrörelse.Regimen i Egypten vill göra landet till ett paradis för utländska investerare. Statliga företag har sålts ut i en rasande fart under de senaste sjutton åren. ”Sälj ut är det beslutsamma mottot” för regeringens politik enligt tidningen Al-Ahram.
Det är denna nyliberala politik som nu fött sin egen motreaktion i form av kollektiv kamp.
Per Olsson