Sverige efter valet– nya stormar och kriser

2006-09-20 15:13:32




Valet 2006 innebar en historisk valförlust för socialdemokratin. För första gången sedan 1991 tar de fyra traditionellt borgerliga partierna över regeringsmakten.
Socialdemokratins djupa förtroendekris, en följd av högerpolitiken, öppnade vägen för den moderatledda alliansens valframgång.

Inte sedan 1991 har socialdemokraterna gjort ett så dåligt val bland LO:s medlemmar. Trots högkonjunkturen.
Göran Perssons impopularitet kan stå som symbol för socialdemokratins kris. ”Folk är trötta på Persson”, som Aftonbladets Lena Melin kommenterade på valnatten.
Av de fyra allianspartierna är det egentligen bara Fredrik Reinfeldts nya moderater som kan peka på en klar uppgång bland väljarna. Moderaterna är idag ensamt lika stora som övriga allianspartier tillsammans.
Redan nu gäller det att förbereda för strid för att möta den nya högerregeringens attacker på arbetslösa, arbetsrätten och kvinnors rättigheter.

En varning

Valet 2006 har också levererat en allvarlig varning i form av framgångar för rasistiska sverigedemokraterna, som efter valet har plats i nära 80 kommuner och även fått mandat i tre landsting.
Socialdemokraterna var inte ensamma om att göra ett dåligt val. Folkpartiet gjorde ett katastrofval och förlorade 20 riksdagsplatser. Och högeralliansens seger till trots, kan Lars Leijonborg mycket väl bli näste partiledare att avgå efter Göran Persson.
Även kristdemokraterna backar och det blev ingen ”Göran Hägglund-effekt” att tala om. Centerpartiet ökade från 6,2 procent till 7,9 procent, vilket är betydligt mindre än vad Maud Olofsson & Co hoppats på. Trots att centern når målet att bli riksdagens tredje största parti, så är centern idag långt ifrån sina bästa valresultat. 1973 röstade var fjärde väljare på centerpartiet.

Historiskt val

Valet 2006 är historiskt på flera sätt.
Socialdemokratin inte bara tappade väljarstöd mitt under en högkonjunktur, partiet förlorade regeringsmakten. Det finns ingen historisk parallell.
När den avgående utbildnings- och kulturministern Leif Pagrotsky på valnatten fick frågan: ”Varför inte en uppgång för socialdemokratin trots konjunkturen?”, kunde han bara svara: ”Det är en berättigad fråga”.
Vid tidigare val skulle en stark ekonomisk tillväxt och åtminstone början till ökad sysselsättning vara tillräckligt för att socialdemokratin skulle få sitta kvar. Istället gör socialdemokraterna sitt sämsta val någonsin. I Stockholm förlorade partiet var fjärde väljare.

Socialdemokrati i kris

Valet har gett ett tydligt besked om djupet och omfattningen av socialdemokratins kris.
Göran Persson har ett svårslaget bottenrekord att se tillbaka på.
Ingen socialdemokratisk partiledare har ett så dåligt facit när det gäller val. Socialdemokratin under Perssons ledning har alltid fått mindre än 40 procent av rösterna och valresultatet 2006 är lägre än i något annat val sedan den allmänna rösträtten infördes 1921.
I ljuset av detta historiska nederlag blev Göran Persson till sist tvungen att avgå, annars skulle han ha fått sparken och gå samma öde till mötes som den förre m-ledaren Bo Lundgren efter moderaternas katastrofval 2002.

Reinfeldts nya moderater

I valet 2002 gjorde moderaterna sin största valförlust sedan 1917. Moderaterna förlorade 400 000 väljare 2002 (var tredje) jämfört med valet 1998.
Efter det valnederlaget var moderaternas ”extreme makeover” en livsnödvändighet om partiet skulle återta rollen som det klart största högerpartiet.
Moderaterna gick till val på temat ”det blir samma politik som tidigare men med en ny regering” och Reinfeldt gav löftet att spendera minst lika mycket på skola, vård och omsorg som socialdemokratin. Inom alliansen etablerade sig moderaterna som de mest ”moderata” (måttfulla) och det parti som gjorde allt för att inte utmana. Betoningen var hela tiden att det är fråga om nya moderater, ”ett parti för alla”.
Alliansen, och inte minst Reinfeldt, hade enorm uppbackning från press, radio och TV. Dagens Nyheter och andra pressdrakar, inte minst Aftonbladet, fungerade som alliansens dagliga kampanjtidningar.
Media försöker beskriva högeralliansens valframgång som en följd av dess politik och att man satte ”jobben främst”. Men alliansens största tillgång var istället missnöjet med Göran Perssons socialdemokrater.
I valet 2002 kunde socialdemokraterna sitta kvar som en följd av internationella händelser – sedan terrorattacken mot USA 11 september 2001 skapat en känsla av ett yttre hot som gynnade sittande regeringar – dels mot bakgrund av den extrema nyliberala politik som moderaterna bedrivit i exempelvis Stockholms stad och län.
2002 gick socialdemokraterna fram i storstäderna, i årets val var det precis tvärtom. Inte minst i Storstockholm får socialdemokratin knappt ens stöd av var fjärde väljare (26,3 procent i Stockholms län, en minskning med 8,2 procentenheter).

Bakåt i storstäderna

I år lyckades man visserligen sitta kvar i Göteborg och Malmö, men i övriga större städer i södra Sverige förlorade man stort.
I Skåne förlorade socialdemokraterna bland annat makten i Helsingborg och Lund, i Uppsala tar högeralliansen över liksom i exempelvis Växjö. För första gången på 87 år ser det dessutom ut som om socialdemokraterna även förlorar makten i Sundbyberg.
I totalt 76 av landets 290 kommuner blir det ny majoritet.
Till skillnad mot tidigare val kunde inte socialdemokraterna hämta in andra partiers försprång under den sista valveckan. Istället ökade avståndet till högeralliansen. Socialdemokratin och Persson saknade helt enkelt trovärdighet efter att ha genomfört ett borgerligt systemskifte under 1990-talets andra hälft och efter att Göran Persson redan i sitt 1 maj-tal deklarerat att arbetslösheten inte var en valfråga.

Jobben och valet

I valet 2006 var det många som, precis som Göran Greider skrev innan valet, gjorde Göran Persson ”personligen ansvarig för att den socialdemokratiska uppmärksamheten mot arbetslösheten varit så svag under 2000-talet”.
Först i handling och sedan i ord övergav dagens borgerliga socialdemokrati målet om full sysselsättning.
Det öppnade vägen för den moderatledda alliansens attacker på arbetslösa och möjlighet att dölja försämringen av a-kassan bakom ständigt upprepade fraser om att man nu skulle skapa nya jobb. När man i själva verket vill skapa en låglönemarknad och göra det lättare att avskeda samt låta fler bli visstidsanställda.
De arbetare och arbetslösa som ändå satt sitt hopp till att alliansen kan skapa jobb, kommer att bli enormt besvikna.
Högeralliansens främsta mål är att utvidga det systemskifte som socialdemokratin påbörjat, särskilt på arbetsmarknaden.
Det är socialdemokraternas och stödpartiernas kapitalistiska politik som ytterst vann valet åt alliansen.
Till skillnad från tidigare tar högeralliansen inte makten i en tid när konjunkturen viker nedåt, som 1976 och inte minst 1991. Men precis som efter valet 1988, som socialdemokraterna vann, kan konjunkturen snabbt vända, när världsekonomin tappar fart.
Den svenska kapitalismens extrema exportberoende gör den mer beroende av den globala kapitalismens utveckling och mer sårbar när världsmarknaden inte expanderar i samma takt som tidigare.
Världskonjunkturen har sannolikt redan passerat sin topp och kommer att dämpas under nästa år. Arbetslösheten i Sverige och internationellt kommer därmed på nytt att börja öka, vilket i sin tur följs av nya attacker mot arbetslösa och arbetsrätten samt nedskärningar.

När det vänder nedåt

Varje ekonomisk kris under de senaste 15 åren har karaktäriserats av en snabb ökning av arbetslöshet och utslagning, som sedan permanentats på en högre nivå än tidigare.
Reinfeldtregeringens så kallade jobbsatsningar – sämre a-kassa och anställningsskydd och fler visstidsanställda – påskyndar en utveckling mot högre arbetslöshet. Attacken på a-kassan och avtalsrörelsen kan snabbt bli de viktigaste kampfrågorna, följt av jobben.
Val idag kan beskrivas som en avancerad opinionsundersökning. Det är ett ögonblick i historien. Valresultatet ger en bild av de stämningar som råder just på valdagen. Men opinionen kan snabbt vända igen.
Inget etablerat parti idag åtnjuter något varaktigt stöd och eftersom skillnaderna blir allt mindre mellan riksdagspartierna blir stödet till dessa partier än mer flyktigt. Det betyder i sin tur att opinionsvindarna snabbt kan vända. Moderaternas upp- och nedgångar sedan valet 1998 är ett bevis för detta.

Små skillnader

Ett utslag av den politiska krisen är att skillnaderna mellan blocken egentligen var små i denna valrörelse. ”För väljarna har skillnaden mellan blocken sällan varit mindre. För de ledande politikerna har insatserna aldrig varit högre”, kommenterade Svenska Dagbladets politiske kommentator Göran Eriksson två dagar innan valet.
De skandaler som kantat valet är en följd av den politiska och ideologiska samlingen i det som kallas mitten (en mediaterm för borgerlig politik). När politiken blir snarlik försöker de etaberade partierna konkurrera med andra medel och vapen (dataintrång, infiltration, hetskampanj via mejl o s v) för att nå makten.
Den nya regeringen tillträder mot bakgrund av en politisk kris och djup misstro mot etablissemanget. ”Våra partier är idag kampanjmaskiner alltmer frikopplade från demokratiska organisationsstrukturer. […] Folkrörelsepartiernas tid är helt förbi”, skrev statsvetarprofessor Tommy Möller på DN-debatt dagen efter valet.
Snart kan opinionen vändas mot den nya regeringen och skapa inbördes splittring när ett eller några av alliansens partier börjar balansera på 4-procentspärren. Rädslan för ett nyval kan bli det som till sist håller alliansen samman.
Bristen på kampalternativ kan emellertid betyda att den nya regeringen får en viss ”smekmånad”. Konjunkturen och att statsfinanserna inte visar underskott ger regeringen ett visst manöverutrymme.

Rusta för strid

Hur lång eller kort denna period blir beror på i vilken grad det missnöje som oundvikligen följer kan omvandlas i aktiva protester.
Det kommer att krävas en rörelse inom facket, på arbetsplatser och skolor samt bostadsområden för att organisera missnöjet och förändra medvetenheten.
Även reaktionen mot Carl Bildts högerregering 1991, som lyckades vinna regeringsmakten efter att proteströrelsen och låglönerevolten1989-90 ebbade ut och förbyttes i en tillfällig period av relativ passivitet, behövde närmare ett år innan den banade väg för den rättviserörelse som präglade Sverige 1992-1996 (1994 röstades högerregeringen bort, men redan då var förtroendet för socialdemokratin starkt försvagat).
Fackföreningarna måste redan nu rusta för strid mot den nya regeringen. En del i denna nödvändiga mobilisering är en kamp för rejäla lönelyft och mest till lågavlönade i kommande avtalsrörelse.
Alliansens program talar sitt eget språk: privatiseringar av statliga företag, utförsäljning av sjukhus när stopplagen rivs upp, dyrare att vara med i facket och a-kassan, sämre villkor för långtidsarbetslösa, pigavdrag, vårdnadsbidrag o s v.
LO-ledningen kan pressas till att ta strid likt rättviseprotesterna 1992 och 1993, men det kräver att fackliga aktivister och andra samlas i en rörelse för massaktioner, inkluderat politisk strejk, mot de planerade försämringarna.
Socialdemokratins kris innefattar även LO-ledningen, som i årets val satsade hundratals miljoner av medlemmarnas pengar på Persson.

Arbetaropposition

Utan en press underifrån via organiserade gräsrotskampanjer kommer LO-ledningen att vara beredd till nya eftergifter, både politiskt och i avtalsrörelsen.
Socialdemokraternas ställning på arbetsplatserna har ytterligare försvagats efter katastrofvalet och LO-ledningens auktoritet har sällan varit mindre. På sikt ger det nya förutsättningar att bygga en socialistisk opposition inom facket och kräva att facket bryter med socialdemokratin.
Efter valet 2006 är behovet av ett nytt kämpande och massförankrat arbetarparti större än någonsin.
I kampen mot den nya regeringen kan mycket väl möjligheter ges för nya initiativ för att samla till ett nytt politiskt alternativ, som Rättviselistan 1995 och exempelvis det nya partiet WASG i Tyskland, som bildades 2004. Rättvisepartiet Socialisterna kommer att använda sina framgångar i valet för att försöka påskynda denna process.

(S) efter valet

Kommer socialdemokratin att kunna återhämta sig, som moderaterna gjorde efter 2002 års val?
Socialdemokratins historiska roll och ställning i Sverige kommer aldrig att gå i repris. Det finns ingen väg tillbaka till att partiet återknyter samma band till arbetarklassen och arbetsplatserna. Socialdemokratin är ett borgerligt parti idag, förborgerligandet symboliseras i att den avgående partiledaren blir storgodsägare. Epoken Göran Persson kan beskrivas som ett historiskt trendbrott i socialdemokratins utveckling.
Sannolikt tvingas socialdemokraterna nu att som moderaterna låta en ny generation ledande företrädare ta över, troligen med en kvinnlig partiledare. Men det betyder nödvändigtvis inte en politisk kursändring, mer än möjligen vad gäller retorik. Den nya unga generationen socialdemokrater är karriärister som är minst lika mycket höger som Persson.
Det kan inte heller uteslutas att socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet som svar på cementeringen av blockpolitiken försöker skapa sin egen allians, som i Norge (mellan socialdemokraterna och motsvarande vänsterpartiet och centerpartiet) eller den italienska så kallade center-vänsterkoalitionen. Vänsterpartiets ledare Lars Ohly har redan uttryckt en önskan om att få bilda en sådan allians, en logisk fortsättning på partiets längtan efter att få bilda regering med (s).
Socialdemokratin kan, om inget annat alternativ finns på riksplanet, vinna tillbaka en del väljare. Men det är inte detsamma som att återfå sin förankring och ställning inom arbetarklassen.

Socialistisk kamp

För socialister gäller det att ställa sig i spetsen för motståndet mot den nya regeringen och kampen mot rasistpartierna. I de framtida stormar som väntar kommer nya steg att tas i kampen för arbetarrörelsens socialistiska återfödelse – ett nytt arbetarparti och demokratiska, kämpande fackföreningar.
En ”turbulent period väntar” efter valet, skrev Göteborgs-Posten 18 september. Valet 2006 markerar början till en ny instabil period – politiskt, socialt och ekonomiskt. En tid av kris och kamp och möjligheter att vinna stöd för djärva kampinitiativ och socialistisk politik, vilket Rättvisepartiet Socialisternas framgångar i valet varslar om.

Per Olsson

Ojämnt valdeltagande
Totalt röstade 80,4 procent, en liten ökning jämfört med valet 2002.
Men valdeltagandet var ojämnt. Det var stora skillnader mellan överklassområden och fattiga bostadsområden. Inte minst i Stockholm.
I exempelvis de välbeställda valkretsarna Ålsten i Bromma och södra Ängby röstade drygt 93 procent, mot knappt hälften av väljarna i södra Rinkeby och Husby C. I västra Tensta röstade bara 49,4 procent.
Valdeltagandet har trendmässigt minskat sedan toppnoteringen 91,8 procent i valet 1976. Nedgången i Sverige har varit snabbare än i många andra europeiska länder.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!