När världsekonomin föll samman hösten 2008 kom de redan skarpa motsättningarna i Sydafrika att re- sultera i en djup politisk kris. Det regerande ANC (African National Congress) ”återkallade” presidenten Tha- bo Mbeki, som för vanligt folk kommit att personifiera ANC:s nyliberala politik.Detta steg togs efter att en domare inte bara friat hans rival om makten, Jacob Zuma, från de anklagelser om korruption som hängt över honom i åratal, utan dessutom antydde vad som egentligen länge varit allmänt vedertaget: att Mbeki själv och hans anhängare spelat en roll i upphovet till anklagelserna.
Inom dagar hade ANC splittrats, då Mbekifraktionen (visserligen utan Mbeki – på pappret) bröt sig ur och slutligen bildade ett nytt parti, Con-gress of the People (Cope).
Både Cope och Zuma-ANC är hängivna representanter för storföretagen och deras system, och hävdar att just de är det sanna, ursprungliga ANC.
Cope avslöjade sig snabbt som marknadsfundamentalister, ett slags ANC utan den kvasirevolutionära retoriken, medan Zumas ANC månar om att behålla stödet från Cosatu (Congress of South African Trade Unions, den största fackföreningsfederationen och Sydafrikas LO) och ”kommunist”-partiet SACP. ANC, Cosatu och SACP utgör tillsammans den så kallade trepartsalliansen, i vilken de två sistnämnda organisationerna underordnar sig det borgerliga ANC.
Sedan 1994 har stödet från Cosatu och SACP spelat en avgörande roll i att få majoriteten av den svarta arbetarklassen att svälja den beska medicinen av fortsatt och ökad exploatering, fattigdom och desperation under den demokratiskt valda ANC-regeringens kapitalism.
Splittringen skärpte spänningarna inför de allmänna val som hölls i april. ANC vann en stor majoritet på 66 procent, mycket tack vare de lokala ANC-organisationernas kampanj mot tidigare ANC-regeringar samt genom att framställa Zuma med flera som några som stått för någon annan politik än den de själva fört eller stött under Mbeki. Även Cosatus kampanj för riktiga jobb spelade en viktig roll i ANC valframgång.
Stödet från Cosatu och SACP har gjort det möjligt för Zuma att framställa sig som en folkets man, en sorts nedtryckt ”Messiasfigur” som mot alla odds har tagit sig fram för att frälsa de fattiga, trots att han aldrig har presenterat något alternativ till den storföretagsvänliga politik ANC bedrev under Mbeki, utan tvärtom ivrigt försäkrat både inhemskt och utländskt kapital om att ”inget kommer att förändras”.
Med andra ord kom Zuma till makten med enorma och motsägelsefulla förväntningar, framförallt från de organiserade arbetarna men också från kapitalisterna.
Nästan samtidigt erkändes officiellt att den sydafrikanska ekonomin var i recession (krympande produktion två kvartal i rad). Dessförinnan hade de styrande bara förnekat den globala krisen och dess effekter på den sydafrikanska ekonomin.
Med hänvisning till att Sydafrika inte skakats av bankkriser som andra länder vidhöll de båda ”ANC-fraktionerna” länge att Sydafrikas ekonomi vilade på ”sunda makroekonomiska grunder” och ett ”sunt banksystem”, trots att det att det var uppenbart att Sydafrikas kapitalism har blivit svårt smittad av den globala ”sjukan”.
I själva verket var och är Sydafrikas ekonomi allt annat än ”sund”. Övergången till demokrati 1994 lämnade till största delen den superexploatering som apartheidsystemet stött sig på intakt, med massiv arbetslöshet och undermåliga löner och arbetsvillkor för de allra flesta.
Den omstrukturering som har genomförts under ANC-regimen har i grunden varit en ”nykolonialisering” enligt nyliberala linjer.
Apartheidsystemets protektionism med tullar, tariffer och visst skydd för lokala industrier bröts upp, med hjälp av privatiseringar, avregleringar osv – marknadsanpassning – vilket skulle locka FDI (foreign direct investment – utländsk direktinvesteringar) till Sydafrika och skapa tillväxt samt jobb.
Effekten blev istället att den sydafrikanska kapitalismen blev än mer beroende av råvaruexport (t ex guld och platina), avindustrialisering och förlust av omkring en miljon jobb under åren 1996-2006.
Den ekonomiska tillväxten på i snitt strax under 5 under perioden 2002-2007 innebar inte någon egentlig utveckling av landets produktivkrafter, utan baserades på lån som finansierade ökad konsumtion och import. Detta har lett till en rekordhög skuldsättning – i snitt över 76 procent av den disponibla inkomsten – och rekordlågt sparande i landet.
Varje månad återtar bankerna i snitt 6 000 bilar och 2 000 hem.
Istället för investeringar i produktion och jobb lockades utländska kapitalister till kortsiktiga ”portfölj- investeringar” på börsen.
Den verkliga arbetslösheten har, i motsats till den officiella friserade siffran på 20-30 procent, konstant legat på 40 procent under denna så kallade ekonomiska boomen under pe- rioden 2002-2007. Under samma tid ökade gapet mellan fattig och rik på ett dramatiskt sätt.
Att det otroligt parasitära banksystemet hittills klarat sig igenom krisen beror på att man inte sitter på samma mängd av dåliga lån som många andra länders banker. Men detsamma gäller inte för regeringens program för att skapa ett skikt av svarta kapitalister – Black Economic Empowerment (BEE).
BEE blåste upp en lånebubbla och skapade ett berg av skulder när de i huvudsak av vita ägda finansinstituten och storföretagen lånade ut pengar till svarta som siktade på att bli kapitalister. Flera av dessa projekt är nu i gungning. Ett BEE-gruvbolag, Pamodzi Gold har gått i konkurs, med 3 300 sparkade gruvarbetare som följd.
Världshandelns kollaps sedan slutet av förra året har haft en förödande effekt på Sydafrika. Mellan december i fjol och mars i år försvann 208 000 jobb, varav många inom gruv-, bil- och annan tillverkningsindustri, samt handeln. Samtidigt har värdet på exporten sjunkit med 60 procent. Den ekonomiska tillväxten föll med 6,4 procent (i årstakt) under samma period, vilket de kapitalistiska ekonomerna räknar med kommer att leda till en årlig ”tillväxt” på minus 1,5-2 procent i år.
För närvarande förlorar 35 000 personer sitt jobb varje månad och total väntas ytterligare 500 000 bli arbetslösa i år.
Effekten av ett förlorat jobb förvärras av att den anställde ofta har ett stort nätverk av permanent arbetslösa familjemedlemmar och släktingar som är varit eller mindre beroende av hans eller hennes bidrag för att kunna leva någorlunda drägligt.
Minskade skatteintäkter och ökade utgifter har gjort att budgetunderskottet redan stigit till 4,8 procent av BNP, eller 19 miljarder rand – vilket beräknas ha stigit till 60 miljarder rand vid slutet av året (1 rand är värd 0,95 kr). Då många hushåll inte längre klarar att betala kommunala avgifter och skatter har kommuner och provinser (som har hand om t ex sjukvård och skola) börjat skära ned.
I ett land där tusen personer dagli-gen dör av hiv/aids har nu två av de nio provinserna slagit larm om att de har slut på pengar för att köpa in de livsviktiga bromsmediciner som de hivsmittade med svagast immunförsvar måste ta varje dag.
Samtidigt som jobbförlusterna exploderar stiger inflationen, som nu ligger på 8,4 procent; framförallt skjuter priserna på grundläggande livsnödvändigheter i höjden. Medan många inte har råd med mer än ett mål mat om dagen och allt fler tvingas till desperata åtgärder som att leta mat bland sopor, har det avslöjats att de stora bagerierna ingått i en kartell för pressa upp priset på bröd.
Det till största delen statsägda elbolaget Eskom har dessutom höjt eltaxan med provocerande 31 procent, vilket kommer att medföra att ännu fler får sin el avstängd eller tvingas ”stänga av sig själva” den här vintern. (Framförallt i de fattigaste områdena har folk tvingats byta till ett system där man måste ladda in pengar i förväg för att kunna slå på elen. När pengarna är slut stängs den av.)
Arbetarnas respons på krisen har hittills varit ganska dämpad. Delvis är detta en följd av av att fackens och kommunistpartiets ledningar ännu kan spela på de förhoppningar som de själva har skapat i fråga om Jacob Zumas nya ANC-regering. Många av dessa ledare har även belönats med framstående poster i Zumas regering.
Regeringen har tvingats lova att förlänga ersättningsperioderna vid arbetslöshet och att staten ska gripa in för att rädda vissa krisande företag. De mest uppmärksammade löftet är satsningar på infrastruktur som man påstår ska ge en halv miljon nya jobb i år.
Ministern för ”ekonomisk utveckling”, Ebrahim Patel, som kommer från textilarbetarnas fackförbund, erkänner dock att dessa jobb kommer att vara tillfälliga, lågavlönade kontraktsjobb. Men det handlar om jobb som inte kan kompensera de hundratusentals jobb som försvinner i industrin, och inte heller är ämnade att va- ra det. Snarare är de en sorts välgörenhetsjobb som regeringen hoppas ska bidra till att hålla de allra fattigaste och mest desperata skikten i samhället lugna.
Krisåtgärder som de här har förstås svårt att imponera på de flesta arbetare.
Viktigare i att underblåsa illusionerna om Zuma har varit den nya regeringens hållning till strejkande och protesterande arbetare.
Regeringen har vid flera tillfällen gått in och satt press på budgetfunda-mentalister i kommuner och provinser; till exempel smälldes Johannes- burgs kommun på fingrarna för sin hårda linje vid bussförarnas månadslånga strejk i maj.
Regeringen verkar också beredd att gå med på relativt rejäla höjningar av lönerna i offentliga sektorn, som det förhandlas om just nu.
Läkarna i den offentliga vården gick i juni ut i en banbrytande ”vild” strejk med krav på upprustning av sjukvården och att regeringen ska se till att genomföra de lönehöjningar som blev resultatet av den stora offentligstrejken 2007. Regeringen har svarat både med ett undfallande erkännanden av problemen, ett delvis mötande av lönekraven och summariska avskedanden av läkare som vägrat att gå tillbaka till arbetet.
Regeringen försöker, snubblande, att gå en balansgång, väl medveten om att den ”sitter på en tidsinställd bomb”, som Cosatus generalsekreterare Zwelinzima Vavi har varnat för. Regeringen är akut medveten om att den mer än någonsin behöver hålla Cosatu inom alliansen.
Cosatuledningen å sin sida ser tydligt som sin uppgift att hålla arbetarna i schack och hjälpa kapitalisterna att förstå sitt eget bästa. Med patriotiska hejarop och radikalt muller i mindre viktiga frågor ska arbetarna förmås att glömma förra årets resolutioner med nationalisering av halvstatliga företag som Eskom m m. De gick så långt som att först fördöma läkarstrejken och sen ge sig in som en sorts medlare för arbetsgivaren för att övertyga de strejkande att gå tillbaka till arbetet.
Privatanställda är ställda inför mer dramatiska attacker: avskedanden, reella lönesänkningar genom minskade arbetstider som infördes redan under 2008 på många fabriker, och krav från arbetsgivarna på noll eller låga löneökningar. Mest jobb har det försvunnit i bil- och metallindustrin.
Inte oväntat har metallarbetarnas fackförbund, NUMSA, protesterat mest högljutt mot krisens effekter. Kraven har dock varit ytterst begränsade, vilket mer och mer har avslöjat fackledningens brist på alternativ. NUMSA har, understödd av Cosatuledningen, drivit kampanj med krav på att centralbanken SARB ska sänka styrräntan (som ligger på 7,5 procent).
När bankguvernören Tito Mboweni i juni tillkännagav att det inte blir någon sänkning denna månad svarade Cosatus ledning med att utlysa landsomfattande strejker. NUMSA och Cosatuledningen (vilken i princip är ett med SACP-ledningen) saknar lösningar för arbetarna.
De har flitigt anammat sina ”progressiva borgares” teorier om att enbart en sänkning av räntan får vanligt folk att konsumera samt sparkar igång en (lika ihålig) boom som under 2002-2007 – och därmed räddar det kapitalistiska systemet samt befriar facktopparna från den obekväma uppgiften att välja sida i de urladdningar mellan klasserna som hotar.
SARB har sänkt räntan kraftigt sedan december 2008, och den är nu nere på ungefär samma nivå som under den ekonomiska uppgången år 2003; men om det ger folk några extra pengar så går de förstås till att betala av skulder samt att ta sig från en dag till en annan, inte till några köpfester.
Medan Cosatu och kommunistpartiet käbblar om procentsatser och kräver Mbowenis avgång har de överlåtit åt Mangosuthu Buthelezi, den ökände ledaren för det reaktionära In- katha Freedom Party, att föra fram det uppenbara kravet på nationalisering av centralbanken (som mycket tydligt kontrolleras av kapitalet efter att ha privatiserats av ANC 1994).
Cosatus och kommunistpartiets ledning står svarslösa i allt väsentligtmedan kapitalismen dagligen demonstrerar sin impotens och destruktivitet. Samtidigt utgör de en viktig del av regeringen, som många ännu tror ska kunna mildra krisens effekter och äntligen leverera den förändring som Sydafrikas arbetare och fattiga väntat på så länge.
Zumafraktionen inom ANC, Cosatu och SACP drog till sig arbetarklassens stöd genom att framställa sig som det riktiga ANC, ett annat maktcentrum separat från Mbekis ANC-regering. Men de kan inte längre för- klara misslyckanden med existensen av ”dubbla maktcentra”.
Samtidigt blir de i grunden klassbaserade splittringarna allt tydligare även inom Zumalägret, där Zuma själv alltmer framstår som en ”kork på vågorna”; hjälplöst flytande än hit, än dit.
Illusionerna om Zuma kan därför komma att snabbt vändas i våldsam besvikelse. Cosatu kommer att tvingas inta en mer självständig hållning när arbetarklassens och regeringens intressen allt mer kolliderar, men Cosatutoppen har gång på gång visat att den inte går att lita på. Detta understryker det akuta i Democratic Socialist Movements (CWI i Sydafrika) uppgift att sporra till bygget av ett nytt socialistiskt arbetarparti.
De främlingsfientliga pogromerna, som maj 2008 dödade över 60 människor och drev 150 000 på flykt, utgör en varning om vad som kan hända om de mest medvetna arbetarna och unga misslyckas med att bilda organisationer som kan kanalisera ilskan och frustrationerna till en kamp för att ersätta kapitalismens barbari med internationell socialism.
Liv Shange
