Sydafrika efter Marikanamassakern

2012-09-20 13:07:34




I tisdags (den 18 september)  var den långa strejken vid Lomnins Marikanagruva i Sydafrika över. Den uppgörelse som slutits ger arbetarna ett rejält lönelyft på 22 procent. Uppgörelsen är en framgång, vilken inte skulle vara möjlig utan strejken och den lokala generalstrejk som fortfarande pågår och sprids i Rustenburg (där Marikanagruvan finns). På nytt har det visat sig att kamp lönar sig.
Gruvarbetarnas strejk och massakern på minst 34 strejkande vid Marikanagruvan har för evigt förändrat Sydafrika. ANC-regeringen och fackföreningstopparna kommer aldrig att kunna återfå det förtroende man förlorade under strejken.

I slutet av juli hyllades undertecknandet av det treåriga löneavtalet mellan regeringen och offentligfacken som historiskt. Möjligheten av en återupprepning av de ­massiva strejkerna inom den offentliga sektorn 2007 och 2010 har röjts ­undan för de tre kommande åren. Stabilitet och lugn sades ha etablerats på arbetsmarknaden.
Två veckor senare bröt en strejk ut vid Marikanagruvan som i ett slag avslöjade den oöverbryggbara klyftan mellan exploatörerna och de exploaterade samt den roll den kapitalistiska staten – ett förband av väpnade människor, som Friedrich Engels beskrev den – har som beskyddaren av den härskande kapitalistklassen.
En smält lavaström i form av arbetarvrede, med start i Rustenburgs platinagruvor, hemmaplan för 80  procent av världens platinareserver som exploateras av några av världens största gruvföretag, hotar nu att sluka guldgruvorna i Gauteng – landets industriella hjärta.

Trovärdigheten hos gruvfacket NUM, Cosatu (Congress of South African Trade Unions, Sydafrikas LO, som NUM tillhör), SACP (Sydafrikas kommunistparti) och framförallt det styrande partiet självt, ANC, ligger i spillror till följd av dessa omskakande händelser.
Det var under offentligstrejken 2010 som Zumas regering först demonstrerade sin verkliga arbetar­klassfientliga karaktär i form av fördömanden av de strejkande som skurkar och mördare från ministrarnas sida i kombination med massuppsägningar av sjuk- och hälsovårdspersonal samt hot om strejkförbud riktat mot hela grupper av offentligt anställda, inklusive mot sjukvårdsanställda, lärare, polis och militär. Om ANC-regeringen drog sitt svärd i kampen mot de offentliganställda under kampen mot dem år 2010, svingade den år 2012 hämndlystet samma svärd mot gruvarbetarna i Marikana.
Det första offret i krig, vare sig det är fråga om en militär eller civil konflikt, är sanningen.
Påståendet om att polisen agera­de i självförsvar, en myt som propa­gandamaskinen tillhandahöll och som media, regeringen, arbetsgivarna, SACP och NUM spred, har sedan dess avslöjats som en ­avsiktligt fabricerad lögn avsedd att dölja den sanning inte längre går att dölja: att Marikanamassakern var planlagd i förväg.

Lonmin, en arvtagare till det ökända Londonbaserade Lohnro, som till och med den tidigare brittiska konservativa ­premiärministern Ted Heath beskrev som ”kapitalismens mest avskyvärda ansikte”, har ett starkt rykte om sig i fråga om den brutalitet varmed de har upprättat en polisstat i det ordets alla bemärkelser i sina gruvor. De dödsfall som inträffade innan massakern var ett direkt resultat av den våldskultur som bolaget självt har odlat i åratal.

Strejken utlöstes av företagsbossarnas beslut att endast höja lönerna till utvalda grupper av anställda gruvarbetare för att, enligt ­ryktet, hindra dem att söka jobb hos andra företag som erbjöd högre löner. ­Dessa lönehöjningar bröt mot NUM:s tvååriga löneavtal som löpte fram till år 2013.
Arbetarna reagerade mot detta försök att så splittring och åsidosättande av gällande avtal, som synbarligen skett med NUM:s uppenbara godkännande, och förenades bakom ett gemensamt lönekrav mot företagstopparna.
En strejkkommitté, oberoende från NUM och utbrytarfacket Association of Mining and Construction Workers Union (AMCU), bildades för att leda kampen. Att strejken var en följd av rivaliteten mellan NUM och AMCU är alltså en myt.

Polis och privata säkerhetsstyrkor kom snabbt att sättas in mot de strejkande och det är ännu oklart vad som hände när poliserna och de privata säkerhetsvakterna dödades. Trots detta användes dödsfallen som en förevändning för att demonisera arbetarna som blodtörstiga och benäg­na att hemfalla åt besinningslöst våld.
Eftersom arbetarna insåg sitt utsatta läge i gruvgångarna beslöt de sig för att förflytta sig från själva gruvområdet och ockupera Wonderkopberget.Det var med andra ord fråga om en självförsvarshandling, inte en aggressionshandling. Arbetarna hade emellertid en känsla av förebud ­under dagarna innan massakern.
Företagsledningens arrogant hårdföra attityd och föraktfulla avfärdan­de av arbetarnas krav indikerade, tillsammans med det aggressiva insättandet av gruvsäkerhetsstyrkorna likaväl som de dödsfall som redan inträffat, att en blodig uppgörelse förbereddes.
Arbetarna hade ett krav: att företagsledningen måste möta dem och svara på deras krav.

Den 15 augusti hade trycket från den allmänna opinionen nått den nivå där företagsledningen, NUM och AMCU kände sig tvungna att framträda i riksradion och offentligt påbörja förhandlingar dagen därpå.
På den ödesdigra dagen den 16 augusti anlände företagsledningen 90 minuter efter utsatt tid för att endast tillkännage att det inte skulle bli några förhandlingar samt ”att saken nu låg i generalernas händer” ­(något som har kommit med en apartheidliknande återmilitarisering av polisen och den skjuta-för-att-döda-menta­litet som har etablerats under ­Zuma).
AMCU:s ledare gjorde ett sista lönlöst försök att övertala arbetarna att komma ner från berget genom att varna dem för att blod skulle komma att spillas. Men när AMCU:s ledare mötte arbetarna tickade ­klockan redan ner mot massakern.
AMCU:s företrädare ­rapporterade att de tilläts lämna berget först efter långvariga förhandlingar med de hö­gre polisbefälen. De sammansvurna bakom massakern hade förberett för att inkludera AMCU:s ledning i slakten.

Inte långt efter att AMCU:s ledare hade lämnat området påbörjades massakern.
Ett beslut hade helt klart fattats om att dränka strejken i blod. Ett sådant beslut kunde inte polisen ensamt fatta. Regeringen måste ha konsulterats på den högsta nivån.
I denna enda akt frilades själva essensen av den kapitalistiska styrets klassbas – polisen som beskyddarna av kapitalisternas rikedomar och makt och regeringen som företagsledarnas politiska försvarsadvokater samtidigt som de fackliga ledarna gör allt för att hålla arbetarna bundna.
I detta avseende skars också navel­strängen i form av massornas illusioner om ANC-regeringen av.
Vad som sedan dess har framkom­mit är att huvudmassakern inte inträffade på den plats där TV-kamerorna var utplacerade utan 300 meter längre bort, på en mindre bergssluttning dit arbetarna hade flytt. Det finns bevis för att arbetarna sköts i ren avrättningsstil då de gav sig med händerna uppsträckta i luften eller i ryggen då de flydde.
Arbetarna var som mest beväpnade med en pistol, som troligen erhållits genom avväpning av någon polis eller säkerhetsvakt vid själva gruvan.
Förutom det hade arbetarna inget annat än machetes, bågar och käppar och annan traditionell beväpning som inte utgjorde något hot för poliser beväpnade med automatvapen.
Poliser utrustade med automatvapen, pansarfordon, polishelikoptrar, tårgas och taggtrådsutläggande maskiner utgjorde en operation avsedd att rensa berget, tvinga arbetarna tillbaka till jobbet och bryta strejken.
Det var inte något som hände spontant i ögonblicket. Det var planerat.
Taggtråden rullades ut med en liten öppning i den för att avsiktligt fresta arbetarna att rusa mot den. Arbetare som sprang emot den mejades ner med ett mördande kulregn. Efterföljande redovisningar framställde försöken att fly från berget som ett försök att attackera polisen.

Makrinamassakern kan bara förstås mot bakgrund av hur kapitalisterna svarar på den ekonomiska krisen, som har gett fallande råvarupriser.
Den globala krisen för kapitalismen har i sin tur producerat en kris inom fordonsindustrin med överkapacitetsnivåer så höga att det skulle krävas en marknad av USA:s storleksordning för att få igång alla stillastående anläggningar.
Platinaindustrin, som är fullständigt och totalt beroende av fordonsindustrins behov av katalytiska konvertrar, blev det oundvikliga offret. Tillgången kom snabbt att överskrida efterfrågan, vilket förvärrades av spekulanters girighet som ­förvärrade överutbudet till den grad att platina­priset föll till bara 50 procent av sin tidigare historiska nivå.
Även om Lonmins marknadsandel har fått sig en allvarlig törn under strejken och bolaget sades göra förluster på 5 miljoner dollar (33 miljo­ner kronor) per strejkdag, förändrade produktionsstoppet balansen mellan tillgång och efterfrågan, vilket har resulterat i en ökning av platinapriset på 20 procent.
Företaget hotades inte i den bemärkelsen av produktionsförlusten.

Varför kände då ­företagsledningen, polisen och regeringen sig tvungna att krossa strejken? Anledningen är att genom att gå ut i strejk ifrågasatte arbetarna mer än sin exploatering; de reste sig upp mot hela etablissemanget – företagstopparna, fackföreningarna och regeringen – och mot det kollektivavtalssystem som omsorgsfullt utformats för att ­förhindra ”vilda, olagliga” strejker.
Hela det system av förtryck som den fortsatta exploateringen av arbetarna var beroende av var i fara.
Företagstopparna blev rasande över otacksamheten från de arbetare som inte längre var beredda att gå omkring fängslade i kedjor, att leva i elände och bli behandlade som slavar.
Detta var inte enbart en lönestrejk. Det var, trots den traditionella beväpningen, ett obeväpnat uppror. Det var definitivt den åsikt som inte bara Lonminbossarna utan hela kapitalistklassen inom och utanför gruvindustrin hade.

Business Day riktade i en extraordinär ledare en ­klasskrigsförklaring riktad mot Marikanaarbetarna.
I ett språkbruk som tar andan ur en med sin uppriktighet uppmanar man det kapitalistiska etablissemang­et till samling bakom gruvägarna, regeringen och NUM samt Cosatu – mot de strejkande och AMCU.
Regeringen, Cosatu och SACP har i sin paranoida, panikslagna ­reaktion på strejkernas spridning försökt lägga skulden på Julius Malema, den uteslutna ordföranden för ANC:s ungdomsförbund, för att ha uppviglat arbetarna och destabiliserat landet. Men som Malema själv har påpekat är han ute efter att rädda ANC, inte förstöra det.
Gapet mellan ANC-ledningen och massorna är nu oöverbryggbart.
Business Day-ledaren må ha attackerat AMCU. Den verkliga mål­tavlan var dock inte AMCU, som bara är ett tillfälligt fenomen som inte har något verkligt alternativ att erbjuda arbetarna.
ANC har visat att de tillsammans med kapitalistklassen delar samma rädsla för och motvilja mot arbetar­klassen som dryper från Business Days ledarsida.

Weizmann Hamilton
DSM (CWI i Sydafrika)

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!