foto: Martin Schulz / Flickr CC
Greklands premiärminister Tsipras skakar hand med Martin Schulz, Europaparlamentets talman. Det verkar nu som om Syriza viker sig för Trojkans åtstramningsdiktat.
Den 20 februari godkände de grekiska förhandlarna en fyra månaders förlängning av krisavtalet med Trojkan (EU, Internationella valutafonden IMF och Europeiska centralbanken ECB). Det rapporteras att den grekiska delegationen var utsatt för regelrätt utpressning av eurogruppen (eurozonens finansministrar). Utan ett avtal skulle den grekiska Syrizaledda regeringen tvingas att införa kapitalkontroll inom kort.
Huvuddragen i uppgörelsen är att Grekland accepterar åtstramningspolitikens ramverk under den kommande fyramånadersperioden, att nödlånen endast betalas ut om Trojkan är nöjd, att Grekland måste betala av lånen i tid, att alla pengar som kommer in genom åtstramningarna används för att betala av skulden och att landet inte ”handlar unilateralt”.
Det är uppenbart att uppgörelsen utgör ett stort nederlag för den grekiska regeringen.
Det fyra månader långa avtalet har möjligtvis förhindrat att Grekland omedelbart lämnar euron, men till ett mycket högt pris. Trots premiärminister Tsipras positiva min har de gjort stora eftergifter, som att överge kravet på en nedskrivning av den enorma skulden.
Syriza hävdar att man fick det ”bästa” av de dåliga uppgörelser som fanns på bordet under trycket av kapitalflykt från de grekiska bankerna och från hotet av en kaotisk tömning av bankerna. ”Vi vann tid”, hävdar Syriza. Men tid till vad?
Avtalet tvingar Grekland till att endast föreslå åtgärder som är acceptabla för fordringsägarna. Syrizas förslag måste godkännas av eurogruppen och Trojkan innan deadline i april. Om inte Syriza accepterar dessa diktat kommer man inte att få de lån som krävs för att undvika att ställa in avbetalningarna av skulden på 320 miljarder euro (3 043 miljarder kronor).
Betyder detta att ”allt är förlorat”? Det beror helt på kampstämningarna inom den grekiska arbetarklassen. Arbetarrörelsen kommer att kämpa för att vidga valsegern över etablissemanget till arbetsplatserna, samtidigt som Trojkan kommer att försöka inlemma Syriza i EU:s kapitalistiska ramverk.
Regeringen kommer att trängas hårt mellan dessa två krafter. Hur denna maktkamp kommer att sluta går inte att förutsäga eftersom det är en strid mellan levande krafter.
Syriza borde säga sanningen till det grekiska folket. Om regeringen har gjort eftergifter för att vinna tid för att implementera en strategisk plan för att besegra åtstramningspolitiken skulle folket ha förståelse för det och ansluta sig till striden. Men att misslyckas med det kommer sorgligt nog att visa på att den väg som den grekiska regeringen har valt bygger på klassamarbete med EU och den grekiska eliten och att man accepterat deras agenda.
Syriza lägger inte fram ett allmänt socialistiskt program. Dess ledare strävar efter att till varje pris stanna kvar i den kapitalistiska eurozonen. Detta innebär att de grekiska arbetarna tvingas in i EU-elitens kapitalistiska tvångströja och ett accepterande av den ”gemensamma marknaden” och Trojkans diktat.
Den grekiska finansministern Varoufakis hävdar att avtalet tillåter Grekland att justera ned budgetöverskottet och att det finns en ”kreativ tvetydighet” kring överskottskravet efter år 2015. Den grekiska regeringen menar att detta kommer att möjliggöra vissa ”humanitära åtgärder”.
Det är sant att de få miljarder euro kan mildra den fasansfulla bördan som ligger på dem som har drabbats allra hårdast av åtstramningspolitiken. Detta kan ses av arbetare som något slags framsteg i jämförelse med tidigare regeringars dystra meritlistor.
Däremot kommer det inte att vara nog för att bekosta en rad reformer för arbetarklassen och för den typen av massiva offentliga investeringar som det finns ett desperat behov av. Huvuddelen av Syrizas ”Thessaloniki-program”, som i sig var en reträtt jämfört med tidigare Syrizaprogram, kommer att skjutas upp – i värsta fall i all oändlighet.
Det kommer inte att komma i närheten av att återställa de skador som har orsakats av de senaste fem årens 25-procentiga BNP-fall. Om den Syrizaledda regeringen ger efter för de drakoniska villkor som den tyska kapitalismen kräver kommer det förr eller senare att uppfattas av den grekiska arbetarklassen som en helomvändning och kapitulation.
Redan vacklar Syrizaledarna på några av sina politiska löften, som att återupprätta det statliga TV-bolaget ERT. Samtidigt som man har hävdat att inga fler privatiseringar ska genomföras har Syriza diskuterat möjligheten att privata bolag ska kunna involveras i ”utvecklingen” av fastigheter.
Över 100 000 marscherade i centrala Aten den 15 februari till stöd för Syrizas inledande förhandlingsläge. Stämningen var kampfylld.
Fascisterna i Gyllene gryning och reaktionära nationalister har marginaliserats av den nya Trojkafientliga och antiimperialistiska stämningen. 66 procent av Gyllene grynings väljare uppgav att de står bakom den Syrizaledda regeringens hållning.
Detta visar på det gigantiska aktiva stödet som kan vinnas för en kamp mot Trojkan och för ett tydligt socialistiskt program, med ett förkastande av skulden, för ett slut på åtstramningar och för offentligt ägande av storbanker och industrier.
Om Syriza tålmodigt skulle hålla fast vid dess Thessaloniki-program skulle arbetare och fattiga i Grekland entusiastiskt mobilisera till stöd för programmets implementering, med aktivt stöd från arbetare över hela Europa, som skulle kunna utmana deras egna nedskärningsivriga regeringar.
Om vänstern misslyckas med att staka fram en väg framåt och medelklassen och stora delar av arbetarklassen faller in i frustration och demoralisering kommer det att bereda väg för konservativa Ny Demokratis och andra nedskärningspartiers återkomst till makten samt ett förnyat stöd för Gyllene gryning. Insatsen kan inte bli högre för den grekiska och europeiska arbetarklassen. ■
