Att LO fortfarande inte har sagt nej till Svenskt Näringslivs (SN) inbjudan till LO och privattjänstemännen i PTK att diskutera begränsningar av konflikträtten och LAS, lagen om anställningsskydd, är ett nytt makalöst exempel på LO-ledningens svaghet, som bara inbjuder till ny aggression.Direkt häpnadsväckande är att det faktiskt var LO:s egen ordförande Wanja Lundby Wedin som först väckte idén under sommarens Almedalsvecka. Detta trots att Reinfeldt-regeringen uttryckligen har avvisat alla förslag till lagstiftning om inskränkt strejkrätt under denna mandatperiod.
Även om det nu en tid har talats väldigt tyst om saken, uppger LO:s pressekreterare Johan Hall till Offensiv att Svenskt Näringslivs inbjudan ska diskuteras av LO-förbundens avtalssekreterare nu i mitten av november, innan frågan behandlas i LO-styrelsen i december.
Källor inom Transport har berättat att intresset att förhandla om ett nytt huvudavtal som kan ersätta Saltsjöbadsavtalet från 1938 framförallt har funnits hos LO:s avgående avtalssekreterare Erland Olausson, som har drivit frågan inom LO-kretsen av avtalssekreterare. Detta trots att inget LO-förbund har stått bakom.
Svenskt Näringsliv har inte hymlat om sin heta vilja att inskränka konflikträtten och LAS, trots att det i årets avtalsrörelse endast förekom ett fåtal strejker, inom bygg-, el- och flygbranscherna, förutom en ”vild”, inom LKAB:s gruvor.
Bland de förslag som flera gånger har nämnts av SN är förlängda varseltider, utökade möjligheter för medlare att skjuta upp strejker, begränsande proportionalitetsregler och förbud för ”samhällsfarliga” konflikter. Arbetsgivarna vill som i Danmark kunna skjuta upp en strejk i fyra veckor och helt förbjuda eller kraftigt inskränka möjligheten till sympatistrejker. De vill också i ökad utsträckning kunna hänskjuta konflikter till skiljedom.
På en fråga från Sif-tidningen (24/9) om vad som inte är förhandlingsbart för LO svarar Erland Olausson svävande att: ”Det enda vi egentligen stänger dörren för är inskränkningar i den grundlagsskyddade konflikträtten. Men det finns andra frågor, som gäller former för varsel och vad varsel ska innehålla, men det får inte vara fråga om inskränkningar.”
Som om det inte redan idag finns alltför mycket av byråkratiskt toppstyre i vägen för rätten att strejka! I stället borde utvecklingen mot allt mer lokala och individuella förhandlingar besvaras med krav på lokal strejkrätt och alla hot mot maktbalansen mellan kapital och arbete med politisk strejk.
LO-Olausson svar på vad han är beredd att förhandla om dispositiva regler i LAS är lika eftergivet: ”Det beror på vad de har att erbjuda. Det finns frågor som gränsar till LAS.”
Om Olausson får LO-styrelsen med sig, öppnas dörren på glänt för allvarliga försämringar i utbyte mot några små eftergifter om annat.
Flera invändningar, om än i alltför lågmäld ton, har uttalats, från förbund som Pappers, Grafikerna och Transport. Även LO-distriktet i Stockholm har (16/10) varnat för att sätta grundläggande fackliga frågor på spel, och säger nej till försämringar av såväl ”den lag- och avtalsstadgade konflikträtten” som ”regler för medling, varseltider, samhällsfarlighet, sympatiåtgärder m m”.
Harry Rantakyrö, ordförande för Gruvtolvan i Kiruna, varnar i samtal med Offensiv LO för att över huvud taget diskutera sådana här frågor med Svenskt Näringsliv: ”Då dörren öppnats kan det blåsa upp jäkligt snabbt. Vi måste visa klacken i backen mot att ens diskutera de här frågorna med arbetsgivarna”.
Även på Septemberalliansens protestmöte utanför riksdagen den 21 november kommer frågan upp: att det är dags att väcka LO från sin djupa dvala, och att strejkrätten i stället används och skärps. RS/Offensiv uppmanar alla fackligt aktiva att föreslå snabba uttalanden.
