Socialdemokraterna bör bjuda in Centern och Folkpartiet till samtal i god tid inför valet. Det sa LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson när han intervjuades i TV4 News i förra veckan.Thorwaldsson anger två skäl till samarbetet högerut, dels att Socialdemokraterna måste söka breda lösningar för att inte rasistiska Sverigedemokraterna ska få en vågmästarroll och dels att det varken är möjligt eller önskvärt med en ”rödgrön” allians.
Men när har samling bakom borgerlig politik slagit undan benen på rasister och rasistpartier?
Thorwaldssons utspel är såväl en fortsättning på S-ledaren Stefan Löfvens ständiga samarbetsinviter som ett uttryck för LO-ledningens strävan att etablera tätare band till de traditionellt borgerliga partierna.
Sedan han valdes till ny LO-ordförande i fjol har Thorwaldsson efterlyst ”ett nytt samhällsklimat för jobb och tillväxt”. Ett första steg var den så kallade jobbpakten mellan regering, LO och Svenskt Näringsliv.
Jobbpakten slutade i ingenting efter att Svenskt Näringsliv hoppade av i slutet av januari i år. Arbetsgivarna behövde inte gå omvägen via en bredare pakt för att få det man önskade – sänkta ungdomslöner. Redan innan jobbpakten punkterades hade fack och arbetsgivare börjat skriva branschvisa avtal om yrkesintroduktion som skulle ge unga bara 75 procent av lägsta lönen.
LO:s ordförande erkände efteråt att facken gjort allt för att få till stånd en jobbpakt, inkluderat ett ja till regeringens krav på att LO skulle vara beredd att diskutera ytterligare försämringar i arbetsrätten i huvudavtalsförhandlingarna med Svenskt Näringsliv.
Enligt Thorwaldsson fick regeringen beskedet att LO skulle ”avstå från att driva förändringar i arbetsrätten politiskt” (Dagens Nyheter den 1 februari), vilket i sin tur betydde att LO var beredd att exempelvis släppa kravet på allas rätt till heltid.
Thorwaldssons alla eftergifter fick som följd att arbetsgivarna intensifierade sin kampanj mot arbetsrätten i allmänhet och anställningsskyddet i synnerhet.
Efter att först ha öst beröm över Moderaternas och finansminister Anders Borgs påstådda vilja att lyssna till Thorwaldsson sträcker LO:s ordförande nu ut handen till Centern och Folkpartiet. Dessa två partier har tävlat med varandra om vem som är mest antifacklig.
”Centerpartiet driver mycket långtgående krav på förändringar. Deras krav innebär i praktiken att anställningsskyddet slopas och att kollektivavtalen blir verkningslösa. Folkpartiet vill försämra anställningsskyddet, inskränka möjligheten att vi ta stridsåtgärder och minska fackets inflytande” (ur Arbetsrätten med en borgerlig regering, rapport från LO-TCO Rättsskydd 2010).
Det Thorwaldsson i praktiken efterlyser är en bredare samling för fortsatt högerpolitik och fortsatt så kallad budgetdisciplin. Det vill säga något som går på tvärs med vad LO:s ordförande sa på 1 maj. Då, på 1 maj, pläderade Thorwaldsson för en ny politisk kurs, ett slopande av överskottsmålet, för att möjliggöra de satsningar som LO anser behövs för att skapa 100 000 nya jobb.
Några dagar gör han helt om och hinner av bara farten desavouera LO:s förslag.
Istället för att mobilisera LO:s medlemmar till en kampanj för att fälla regeringen vädjar facktopparna om samarbete i sin iver att hjälpa Löfven och Socialdemokraterna att etablera nära förbindelser med ett eller flera allianspartier.
På nytt är det oppositionens och facktopparnas politiska svaghet som ger en allt mer pressad regering ännu en chans att sitta kvar, trots vikande opinionssiffror och en kollapsad ”arbetslinje”.
Behovet av demokratiska och kämpande fack samt ett nytt socialistiskt arbetarparti har nog aldrig varit så skriande som nu.
