BOK |
Titel: Till Madrid. Författare: Rolf Yrlid. Förlag: Atlantis. |
Yrlid vill rekonstruera vad som verkligen skedde under denna dramatiska tid, men tyvärr lovar författaren mer än vad han lyckas förmedla.
Yrlids bok kan emellertid med behållning läsas som ett komplement till andra mer heltäckande och informativa böcker om det spanska inbördeskriget, som exempelvis Antony Beevors Spanska inbördeskriget (Historiska Media 2006).
Ett annat Spanien
Konstnären Gösta Sjögren, som även medverkade i Dagens Nyheter under signaturen ”Peder”, är den förste som Yrlid skildrar.Sjögren återkom till Spanien ungefär samtidigt som kontrarevolutionen inleddes med Francos kupp i Marocko sommaren 1936 och de första striderna i Spanien.
Sjögren återvände till ett annat Spanien än det han lämnat för mindre än ett år tidigare. När han anlände till Alicante ”stod det klart att det var inte någon fiesta utan en revolution. I de magnifikaste av klubb- och privatpalatsen hade företrädarna för fackföreningarna och de olika vänsterpartierna installerat sig. Här vajade nu anarkisternas diagonalt svart-röda fanor och kommunisternas enfärgat röda med hammaren och skäran”. Gatorna patrullerades av medlemmar ur den nyligen bildade arbetarmilisen. ”Skåpbilarna hade förvandlats till ambulanser och prytts med stora röda-korsmärken och vissa av de lastbilar som dagen innan haft hurrande och vapenviftande milismän på flaket hade under natten förvandlats till primitiva pansarbilar.”
Dessa rader ur Yrlids bok ger en levande bild av hur arbetarna svarade när de fick nyheten om Francos kupp.
Franco stöddes av kapitalistklassen och katolska kyrkan, allt medan den sittande regeringen manade till återhållsamhet och besinning i ett hopplöst försök att blidka den härskande klassen som redan tagit sin tillflykt till Franco och kontrarevolutionen.
”Det paradoxala med den liberala republiken, så som de företräddes av regeringen, var att den inte vågade försvara sig mot sin egen armé genom att dela ut vapen till de arbetare som valt den”, anmärkte Beevor i sin bok om spanska inbördeskriget. Men det var ingen ”paradox”, utan en följd av att den sittande folkfrontsregeringen värnade om kapitalismen och gjorde allt för att förhindra att inbördeskriget, klasskampens mest oförsonliga uttryck, blev till en social kamp med målet att avskaffa kapital- och godsägarväldet.
Detta i sin tur medförde att arbetarna, som själva tagit till vapen och konfiskerat kapitalisternas fabriker samt jordegendomar, inte hade stöd av den regering de ville försvara.
Arbetarna tog över
När Sjögren kommer till Madrid är bilden densamma som i Alicante: ”Flera butiker och restauranger har anslag med texten ’Kamrater! Detta företag leds nu av arbetare’. Och utanför en av Madrids allra största och elegantaste bilfirmor fanns ett plakat som basunerade ut: ’Vi har frivilligt skänkt sjuttiofem bilar till de stridandes tjänst’”.Det var ett Madrid där fackföreningarna – socialistiska UGT och anarkosyndikalistiska CNT, delade ut matkuponger som berättigade till ett mål mat på restaurangerna, som också tagits över.
Sjögren stod på revolutionens sida till skillnad från dem på den svenska legationen och konsuln Olsén, som mest oroade sig över hur det nu skulle gå med de svenskägda industrierna i Spanien.
Sjögren anmälde sig snart som frivillig i den nya folkarmé till Madrids försvar som sattes upp. Hans tid vid fronten blev dock kort, i augusti 1936 sårades Sjögren och återkom till Madrid och den svenska legationen, men då hade konsul Olsén flytt. Anledningen var att han inte längre vågade stanna kvar efter de oroligheter som brutit ut när ett av L. M. Ericssons [idag Ericsson] dotterföretag togs över av arbetarna.
Legationen i Madrid
Att det vid denna tidpunkt fortfarande fanns svenska kapitalister i Spanien berodde på rädslan för att företagen skulle expropieras med motiveringen att ledningen flytt.Den svenska legationen eller ambassaden i Madrid spelar en stor roll i Yrlids bok. De tre personer som skildras är alla olika, men förenas genom sina kontakter med legationen. Barbro Alving, eller ”Bang” vilken var hennes signatur, bodde på legationen under sin tid i Madrid. Hon är den näste att skildras av Ydling. Barbro Alving åkte till Spanien och Madrid i slutet av 1936 för att hon ville skriva om händelserna på plats.
Även hon sympatiserade med de kämpande arbetarna. Ledningen för Dagens Nyheter, den tidning hon jobbade på, var emot och gjorde klart för svenska utrikesdepartementet (UD) att Alvings ”inställning till den spanska konflikten icke vore identisk med tidningens”. Dagens Nyheter tog dock gärna emot hennes artiklar. Det är väl det som i dag kallas för att vara ”oberoende liberal”…
Det Madrid som Alving kom till var en stad som blivit utsatt för flera förödande bombanfall och som nyss hade slagit tillbaka fascisternas angrepp.
Internationella brigaden
En av de första som Alving intervjuade var Internationella brigadens befälhavare. Internationella brigaden spelade en viktig roll i slaget om Madrid (november 1936) och för att höja kampmoralen. Femhundra svenskar stred i Internationella brigaden, mot den svenska regeringens vilja. Den svenska regeringen, liksom många andra, gömde sig bakom ”noninterventionen”. Ett hyckleri som till och med den amerikanske ambassadören i Spanien stämplade som ett cyniskt spel som enbart gynnade Franco.Den siste att skildras är Erik Backman, svensk vicekonsul i Barcelona som på begäran av svenska UD fick i uppdrag att undersöka förhållandena på legationen i Madrid. Hos den svenska och andra legationer och ambassader hade sympatisörer till Franco fått en hemvist. I boken står inte mycket om vad Backman egentligen fick veta eller om vad han rapporterade hem. Det man får veta är att svaren på Backmans frågor föga överraskande är undfallande.
Backmans besök var mest en gest från UD, för att ge sken av att man ville gå till botten med anklagelserna om att legationen skyddade fascister.
Till Madrid är skriven i en stil som kan beskrivas som en skuggberättelse. Det är väldigt mycket ”då tänkte du”, ”då gjorde du”, ”sedan mötte du” o s v, vilket inte tillför berättelserna något.
Det är bara kommentarer och en stil som gör boken längre, inte bättre.
Per Olsson