Tiotusentals åter på Irans gator

2009-11-11 15:47:28




Återigen har de iranska massorna tagit vara på chansen att få protestera mot diktaturen. Framför allt de unga, som utgör 60 procent av befolkningen, tar varje tillfälle de får att ge sig ut på gatan. Sedan massrörelsen i somras som samlade så många som tre miljoner i hårda strider med diktaturens beväpnade grenar polis och militär har kampen gått ned men nu återfötts.

Den 4 november genomfördes nya demonstrationer mot regimen. Demonstranterna ropade slagord som ”Khamenei mördare” och ”Ned med diktaturen och ”Frige de politiska fångarna”.
När polisen attackerade svarade massorna: ”Var inte rädda, var inte rädda – vi står alla enade nu!”
Demonstrationer ägde rum i Teheran, där tiotusentals demonstrera­de, i Shiraz, Isfahan, Tabrize och i an- dra städer.
Offensiv har träffat de socialistiska studenterna Anahita Hosseini och Parisa Nasrabadi som deltog i massrörelsen under sommaren innan de tvingades fly landet och som har kontakter med de kämpande inne i Iran.
– Främst var det unga som gick ut på gatorna, men de attackerades brutalt av polisen, säger Parisa, som nyligen varit i kontakt med kamrater inne i Iran.
– Även om protesterna den 4 november var mindre än de som anordnades direkt efter valet, markerade de ett viktigt nytt steg som visar att rörel­sen lever. De som nu gick ut är de som verkligen är beredda att kämpa, säger Anahita.

– De som nu gick ut på gatorna var väl förberedda på vad de skulle möta. De var förberedda på polisens attack­er och redo att slå tillbaka, säger hon.
– Under demonstrationerna rapporterade kamrater om att de hörde skottlossning. Demonstrationerna besköts flera gånger med tårgas och po­lisen gick våldsamt in med batonger och knivar. Många har skadats i demonstrationerna. Huruvida någon har dödats har vi inte fått rapporter om än, berättar Parisa och Anahita.
Parisa berättar att enbart till Teherans ökända Evinfängelse har över 400 förts efter demonstrationen den 4 november.
Samtidigt har avrättningarna ökat i antal sedan massrörelsen i sommar, många unga väntar på dödstraff ge­nom hängning.
– I Iran avrättas unga nu offentligt för att skrämma aktivister till tystnad, berättar Anahita.
– Men den islamiska republikens bödlar har mördat i 30 år. Avrättning­arna skrämmer inte befolkningen. Det som nu växer fram är en aktiv rörelse, det är inga enskilda missnöjes­yttringar utan en rörelse, konstaterar Parisa.
Om den nuvarande situationen är de båda överens. Det viktiga är att ta varje chans att utmana regimen.

Protesterna fortsätter, framförallt bland de unga och på universiteten.
Mosavi har börjat backa, han har på så vis avslöjat sig.  
Men de nya steg som har tagits innebär att rörelsen har börjat röra sig bort från de så kallade reformistiska ledarna och därmed blivit mer självständig.
Oljeearbetarna var i strejk förra månaden och mötte ett massivt stöd från allmänheten. De har inte fått betalt på fem månader och gick i strejk. Andra arbetare anslöt sig till deras kamp. Att befolkningen visat ett aktivt stöd till arbetarkampen är också nytt.

Som socialister ser de styrkan i arbetarklassen.
– Utan arbetarklassen kan rörelsen besegras, säger Parisa, som dock ser en ljusning i arbetarklassens radikalisering.
Anhita fyller i:
– Arbetarklassens radikalisering beror på dess levnadssituation, med obetalda löner och ökade matpriser.
Textilindustrin är bankrutt. Många arbetare har förlorat sina jobb. Detta har fött en ny organisering bland arbetslösa, som nu bildar kommittéer. Här finns också en potential för en framväxande proteströrelse.
Förtrycket mot kvinnorna har fött sin motreaktion i form av modiga kämpar. Kvinnorna har stått i ledningen för rörelsen, väl medvetna om att de riskerar fängelse, våldtäkt, tortyr och död – men de har tröttnat på förtrycket, enligt Anahita.

– Arbetarna har inget att förlora. Medelklassen och överklassen, de har något att förlora. De kommer inte fortsätta hur länge som helst – men arbetarklassen har allt att vinna. De tvingas till flera jobb för att överleva. Många har inte fått sina löner utbetal­da på månader, andra har inte fått lön på två år, säger Parisa.
– Det som kan fälla regimen är en generalstrejk, men problemet idag är att arbetarklassen inte har någon självständig organisering. De står un­der en otrolig press, möter fängelse och tortyr, blir misshandlade och mördade.
– Tiden är nu emellertid inne för att försöka upprätta en gemensam självständig arbetarorganisation för att utveckla kampen och rörelsen.
– När detta väl sker, att ett ärligt ledarskap från arbetarklassen kliver fram och en verklig organisation för arbetarklassen bildas, då kommer hela kvinno-, ungdoms- och arbetarrörelsen att på allvar kunna utmana regimen,  avslutar Parisa och Anahita.

Kristofer Lundberg

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!