Trots många månaders varningar om den annalkande katastrofen på Afrikas horn har världens regeringar väntat in i det längsta med livsnödvändiga och akuta stödinsatser.Nu hotas 12 miljoner människor i Somalia, Kenya, Etiopien och Djibouti av döden i den allvarligaste hungernöden sedan 1980-talet, då en miljon dog. Den värsta torkan på 60 år och väpnade konflikter har varit de utlösande faktorerna men krisen på Afrikas horn beror i grunden på kapitalismens härjningar: imperialistisk inblandning och de allt större effekterna av klimatförändringar.
Två miljoner av de som hotas av akut svält är barn.
Halva Somalias befolkning, 3,7 miljoner människor, hotas av svältkatastrofen.
I de svårast drabbade områdena i Somalia kommer hjälpen troligen för sent, om den alls tillåts komma fram. Många hjälporganisationer rapporterar om hur den reaktionära islamistiska rörelsen al-Shabaab, som kontrollerar stora delar Somalia, inte tillåter att hjälp att distribueras. Uppåt hundratusen människor har flytt till huvudstaden Mogadishu och 165 000 över gränsen till Kenya, där världens största flyktingläger nu översvämmas av ännu fler nödställda. I Dadaab bor redan 450 000 och varje dag anländer fler än 1 000 nya flyktingar.
Borgerliga politiker och media försöker allt mer lägga skulden för svältkatastrofen på ”konflikten” i området och nämner i samma andetag den islamistiska rörelsen al-Shabaab i Somalia. Men även om t ex Human Rights Watch (HRW) rapporterat om al-Shabaabs grymma övergrepp mot oppositionella, kvinnor etc och att de onekligen försvårar hjälparbetet, kan inte svältkatastrofens ursprung läggas på deras konto, speciellt inte som svälten även drabbar grannländerna. Tvärtom säger HRW i sin senaste rapport att al-Shabaab har ”stabiliserat läget i områden präglat av våld” men att ”befolkningen betalar ett väldigt högt pris” (i form av brott mot mänskliga rättigheter). Samma rapport kritiserar USA, EU och Väst för att kritisera al-Shabaabs brott mot mänskliga rättigheter, men att blunda för samma brott begångna av deras allierade inom övergångsregeringen och Afrikanska unionens trupper i Somalia.
Torkan beror på att flera regnsäsonger gett ingen eller betydligt mindre nederbörd än normalt.
Till exempel har delar av nordöstra Kenya bara fått 10 procent av den normala nederbördsmängden under april-majs regnsäsong. Resultatet är att priset på baslivsmedel hamnar långt över vad de flesta har råd med, samtidigt som möjligheten att sälja boskap för att överleva har underminerats helt när man tvingats nödslakta hundratusentals djur på grund av torkan.
Redan i januari började FN och Unicef varna för en allt värre situation på Afrikas horn, ändå har regeringarna släpat fötterna efter sig med att ge hjälp. Enligt FN fattas just nu (den 5 augusti) 1,4 miljarder dollar (9,1 miljarder kronor) i humanitär hjälp. Den svenska regeringen har gett ökat katastrofbistånd med 200 miljoner kronor, men de senaste åren har det humanitära stödet minskat, från 3,7 miljarder kronor 2009 till 2,5 miljarder 2010. Enligt World Food Program har globala hjälpleveranser av mat minskat ända sedan 1999. Jämför det med kostnaderna för militär upprustning, som har ökat med 60 procent under samma tid, eller med Västs snabba ingripande när deras intressen hotas, t ex i Libyen eller EU:s antipiratstyrka utanför Somalias kust.
I Afrika är allmänhetens kritik hård mot korrupta ledare som berikar sig själva, men som vägrar att hjälpa svältande grannar på kontinenten. Först den 9 augusti, och efter stora folkliga påtryckningar, ska de afrikanska ledarna träffas för att diskutera krisen på Afrikas horn. När Sydafrikas regering till slut lovade en miljon kronor till Östafrika kommenterade en kolumnist i sydafrikanska Sunday Times att: ”Det är mindre än vad utbildningsministern (och ”kommunistledaren”) Blade Nzimandes BMW kostar.”
Imperialism och nyliberalism har under decennier slagit sönder ekonomi och infrastruktur på Afrikas horn. Bara en socialistisk kamp kan ge den täcka de behov som finns idag och undvika framtida katastrofer.
Jonas Brännberg
