
FILM | Cornelis |
Regi | Amir Chamdin |
I rollerna | Hans-Erik Dyvik Husby, Malin Crépin, David Dencik m fl |
I början av filmen Cornelis möter man mentalvårdaren Cornelis som skriver dikter, gör låtar på fritiden och annars jobbar på Beckomberga mentalsjukhus.
Efter att han blivit brutalt misshandlad av en patient säger han upp sig på grund av den dåliga säkerheten – man måste bära slips som kan fungera som strypsnara… Han blir snart upptäckt av Fred Åkerström (känd för låten ”Sådan är kapitalismen”). Han vill att Cornelis ska skriva låtar åt honom, men direkt när Cornelis rivit av ”Ballad på en soptipp” i Metronomes studio inser producenten att han är så fantastiskt bra att han ska ha ett eget kontrakt.
Filmen drar en med i Cornelis liv som musiker, skådespelare, pappa och folkhjälte.
Känslan av att han brann för att skildra verkligheten och kritisera den samhälleliga eliten är stark.
Hans Erik Dyvik Husby, även sångare i bandet Turbonegro, gör rollen lysande, även om hans sångröst inte går att jämföra med Cornelis.
En av hans låtar, ”Sluskblues”, censurerades i Sveriges Radio. Det upprörde Cornelis, som skrev ett argt brev till Olof Palme som då var Sveriges kommunikationsminister och han ville också förbjuda Sveriges Radio att spela några av hans låtar över huvud taget.
Men den mest underhållande scenen är när han träffar Åkerström på en bar någon gång på 1980-talet och Åkerström anklagar honom: Kapitallistlakej! Du har sålt dig till glitter- djävlarna! Det var efter att Cornelis försökt göra comeback till varje pris och gjort en skiva som påmint om schlager. Han blir så frustrerad att han drar loss en plastpolkagris från inredningen och slår Åkerström i huvudet med den, samtidigt som han svarar att han i alla fall arbetar och inte lever på royalties och bor i en kolonilott och gnäller.
Fred Åkerström spelas väldigt bra av David Denciks, som spelade huvudrollen i Lasermannen.
Filmen ger en känsla av att det verkligen var en annan tid, då allt var möjligt. Man kunde vara känd eller ha mycket inflytande inom kulturen och samtidigt vara vänster utan att bli totalt utestängd eller hånad och bespottad. Antagligen på grund av att det var en tid då det var ”inne” att vara marxist.
Cornelis ger ett stort hopp, för även om inte särskilt många kända trubadurer eller diktare idag är vänster så har vi ju i alla fall facit i hand: Cornelis Wreesvijk, John Lennon, Bob Dylan – listan kan göras lång.
Det framkommer också vilket hårt liv han levde med diverse missbruk och rattfylleri. Inte heller hans otrohetsaffärer lämnas utanför och inte heller hans extrema svartsjuka gentemot de kvinnor han levde ihop med.
Filmen skildrar Cornelis barndom, som inte var alltför ljus, i korthet. Pappan var aktiv mot nazisterna under ockupationen av Holland under kriget och familjen trakasserades. Cornelis kom till Sverige som nioåring, men blev aldrig svensk medborgare och blev trots det en sorts natio- nalikon.
Filmen är mycket sevärd och lämnar ingen oberörd. Det jag saknar i filmen är åtminstone någon låt av Cornelis tolkningar av Victor Jara eller hans översättning och version av låten ”Avanti Popolo”. Hittills är det definitivt 2010-talets bästa film.
Ruben Derkert