I början av 1920-talet hoppades bolsjevikerna fortfarande att det fattiga och krigshärjade Ryssland skulle få understöd av segrande revolutioner i andra, mer utvecklade länder. När detta inte hände utvecklades en byråkratisk kast inom staten och bolsjevikpartiet självt. Dess talesman blev Josef Stalin. För Lenin, som insjuknade 1922 och avled 1924, blev striden mot Stalin och byråkratiseringen hans sista, oavslutade, kamp.Det blev Trotskij som ledde vänsteroppositionen mot Stalin under 1920-talet. Stalins politiska svaghet ledde till försiktighet, manövre- rande och försök att hitta ”progressiva” borgerliga allierade. I tur och ordning ledde detta till avgörande nederlag för arbetarklassen i den tyska revolutionen 1923, i den kinesiska revolutionen 1925-27 och i den brittiska generalstrejken 1926.
Under hela denna period stärkte Stalin parallellt sitt grepp om stat och parti. När Trotskij uteslöts på partikongressen 1927 blev detta den sista kongress där det fanns två uppfattningar.
Efter utvisningen ur Sovjetunionen 1929 inleddes en period på dryga decenniet där Trotskij utvecklade marxismens analys av en rad nya fenomen. Han varnade för nazismen i Tyskland och argumenterade för att de båda arbetarpartierna skulle förenas för att stoppa nazismen, något som både socialdemokraterna och det stalinistiska kommunistpartiet vägrade att göra.
Trotskijs kritik och alternativ för den spanska revolutionen 1931-37 var minst lika viktig. Han visade hur folkfronten – att kommunister och socialister skulle underordna sig borgerliga liberaler – skulle leda till seger för Francos fascister.
Trotskijs kanske största teoretiska bedrift är analysen av stalinismen som en reaktionär diktatorisk nationell byråkrati som behöll planekonomin men krossade alla former av arbetardemokrati. Trotskij förutsåg att upplösningen skulle bli antingen en ny arbetarrevolution eller att kapitalismen skulle återinföras.
Per-Åke Westerlund
