Tunisien i revolt – diktatorn i landsflykt

2011-01-18 16:44:03




Fredagen den 14 januari tvingades Tunisiens härskare Ben Ali att fly landet. Ben Ali, som är med i samma internationella organisation som exempelvis den svenska socialdemokratin, var en envåldshärskare som med stöd av EU och USA styrt landet i 23 år. Efter presidentens flykt har revolten fortsatt. 

”Den nya regeringskoalitionen som presenterades i går lär inte få ett välkomnande i dag med öppna armar från de som protesterat de senaste veckorna. Många av de tunga ministerposterna innehas fortfarande av personer från den störtade presidentens parti. I går hölls demonstrationer där kravet var att regeringen skulle göra rent hus från gamla partikamrater till Ben Ali”, rapporterade radions Ekot i tisdags morse den 18 januari.

Tunisien är ett annorlunda land jämfört med vad det var för en månad sedan. De tunisiska massornas mäktiga revoltrörelse har blixtsnabbt svept undan diktatorn, presidenten Ben Ali, vilket bär vittnesmål om den ilska som har ackumulerats under årtionden av autokratiskt styre. Rädslan för att prata politik, även privat, har ersatts av en gigantisk process av politisk jäsning; en revolution har börjat. Hur långt borta är inte dagarna av Ben Alis ”outmanade” diktatur!
Tunisien, som i åratal prisades av kapitalistiska kommentatorer och imperialistländer som det land som har regionens mest stabila regim, utmålad som en ”modell för ekonomisk utveckling”, enligt överhuvudet för Internationella Valutafonden (IMF), Dominique Strauss-Khan, för bara en månad sedan, är nu full av sprickor.

Den revolutionära rörelse som har utvecklats under den senaste månaden i Tunisen är av oerhört stor historisk betydelse för massorna i hela arabvärlden och bortom den.
I en tid då de flesta länder runt om i världen genomför åtstramningspolitik och där stigande matpriser drabbar alla, kan Tunisien bli ett exempel för arbetare och ungdomar att följa. Detta är den största sociala omskakning som har skakat den tunisiska diktaturen på över ett kvartssekel och troligen i landets hela historia.
Alla på varandra följande försök som gjordes av Ben Ali för att lugna ner situationen misslyckades skändligen. Efter att ha låtit upplösa hela regeringen, tillkännagett nyval inom sex månader och efter att ha utfärdat undantagstillstånd, flydde den hatade presidenten till slut landet medan de protesterande jublande rev ner hans otaliga stora porträtt från huvudstadens fasader.

De tunisiska ungdomarnas och arbetarnas episka kamp har skapat en våg av panik bland grannländernas regimer, likaväl som bland regeringarna i regimens västallierade i Europa och USA.
Den tunisiska resningen har öppnat upp ett helt nytt skede av revolutionär utveckling i arabvärlden, något som kan komma att trigga igång en dominoeffekt mot grannländernas diktaturregimer. Det är ingen tillfällighet att regeringarna i Jordanien, Marocko, Algeriet och Libyen, under den senaste veckan eller så, samtliga har vidtagit åtgärder för att sänka matpriserna, av rädsla för att en liknande utveckling ska äga rum i deras egna länder. 
”Varenda arabledare ser på Tunisien i rädsla, medan varje arabisk medborgare ser på Tunisien i hopp och solidaritet”, twittrade en egyptisk kommentator som citerades av brittiska Guardian den 15 januari.

Revolten, som började i den lilla staden Sidi Bouzid i mitten av december, spred sig som en löpeld till olika delar av landet.
Den har inte visat några tecken på att mattas av, trots allt ”sicksackande” och alla desperata manövrar som gjorts av Ben Alis regim under dess överlevnadskamp. Den barbariska repression som utövades av polisen på order av den styrande klicken ledde enligt människorättsorganisationer till att drygt 70 personer dödades. Rapporter om att polisen sköt med skarp ammunition på begravningsprocessioner till minne av demonstranter som dödats dagarna innan visar på hur långt denna regim var beredd att gå för att vidmakthålla sin maktställning.
Sådana våldsorgier är typiska för regimer vars själva existens står på spel; vilket emellertid bara under-blåste arbetarnas och ungdomarnas raseri. Detta var fallet inte enbart i Tunisien självt, utan också i många andra delar av världen, där solidaritetsaktioner och krav på ett slut på repressionen har vuxit under den senaste tidsperioden.

De tunisiska massorna, som har tappat sin rädsla för en allt mer  isolerad regim, reste sig överallt i landet. Huvudstaden Tunis, landets ekonomiska hjärta, som under rörelsens första veckor besparades de massiva protester som bröt ut i de fattigare centrala och södra inlandsprovinserna, drabbades på ett avgörande sätt av rörelsen från och med i tisdags förra veckan. 

”Vi är inte rädda, vi är inte rädda!”, ropade hundratals ungdomar som reste sig och attackerade den lokala regeringsbyggnaden i Tunis arbetar-klassdistrikt Ettadem denna dag.
Under de senaste dagarna har några ministrar eller ex-ministrar och andra politiker inom presidentens parti, RCD (Rassemblement Constitutionel Démocratique, Konstitutionell demokratisk samling), i allt högre grad uttryckt offentlig kritik av Ben Ali och det sätt som han har handskats med protesterna på; denna splittring inom det härskande lägret uttrycker det kokande trycket underifrån, där somliga personer inom regimen försöker förbereda för ”post-Ben Ali”-perioden genom att dra för- del av massrörelsen. 
Delar av den styrande eliten har för att skydda sina egna intressen i allt högre grad förberett sig för att få bort Ben Ali i hopp om att dämpa ner massrevolten, ungefär på samma sätt som man ger en hund ett köttben i förhoppningen om att lugna ner den.

Som en återspegling av denna splittring kommer rapporter om växande spänningar inom armén. Detta är skälet till att militären drogs tillbaka från Tunis på torsdagkvällen (13 januari) och ersattes av polis och andra säkerhetsstyrkor, som allmänt anses vara mer lojala mot den styrande regimen. Dock har även skikt inom polisen påverkats av massrörelsen. 
Tidningen New York Times återgav historien om två polisbefäl som avledde rasande protesterande demonstranter bort från att attackera polisstationen i Tunis och övertygade dem att istället ge sig av till rikemansområdet med strandlyxvillor tillhöriga presidentens släktingar! En demonstrant sa ”Poliserna är lika fattiga som oss. De sa, var snälla och ge er av till lyxvillorna, det vore mer logiskt.”
Revolutionen måste utnyttja denna splittring inom statsapparaten för att kunna stärka sina egna styrkor.

Den gamla statsapparaten har, trots Ben Alis avgång, i allt väsentligt förblivit intakt med sitt omfattande repressiva maskineri. Den revolutionära processen har, trots det begripliga klimatet av eufori som finns till följd av Ben Alis avgång, bara börjat och alla de faror som finns framöver måste bemötas med en korrekt politik. 
Reaktionära krafter inom eller utanför statsmaskineriet kan komma att försöka utnyttja läget av förvirring i syfte att ta tillbaka initiativet och organisera massivt våld mot progressiva krafter, fackligt aktiva, unga protesterande, etc.
Ställd inför en sådan situation måste massrörelsen rikta en klassappell till de vanliga soldaterna inom statens väpnade styrkor i syfte att vinna över dem till revolutionens sida; bildandet av genuint valda soldatkommittéer måste vara en del i en sådan process, för att städa bort alla reaktionära element och personer som har samarbetat med den gamla regimen ur armén.

Rapporter cirkulerar nu om gäng som plundrar, rånar hem och affärer, sätter eld på byggnader och fysiskt attackerar folk. Det finns utbredda misstankar om att dessa utgörs av poliser, folk från säkerhetsstyrkorna och tidigare kriminella som har engagerats av Ben Alis klick i syfte att visa att utan Ben Ali ”råder kaos” och försöka lägga skulden på fredliga demonstranter.
Å andra sidan används ”lag och ordning”-frågan av den provisoriska regeringen som en förevändning för att rättfärdiga upprätthållandet av undantagstillståndet och de militära lagarna, samt för att lägga omfattande restriktioner på de medborgerliga rättigheterna. Bägge företeelserna måste utmanas, genom bildandet av demokratiskt styrda väpnade arbetarförsvarsstyrkor i syfte att skydda bo- stadsområden, invånare och demonstranter mot allt slag av godtyckligt våld, oavsett var det kommer ifrån.
Målet att få bort Ben Ali är nu uppnått, men dessvärre finns det än så länge ingen oberoende arbetar-klassförankrad politisk kraft som kan ge en ledning om vad som bör göras härnäst.

Avsaknaden av en ledning beväpnad med ett klart socialistiskt program, kapabel att förklara vilka de nödvändiga stegen är för att ta rörelsen framåt kan orsaka tillfälliga nedgångar i rörelsen. Det politiska vakuumet möjliggör för alla möjliga olika krafter att försöka utnyttja situationen till sin egen fördel. I en sådan situation är en kupp från delar av armén, som framställer sig själv som ”demokratins och nationens räddare” inte uteslutet. En sådan kupp skulle även under en tid kunna åtnjuta en del folkligt stöd.
Å andra sidan kan en del borgerliga oppositionsledare, som redan har försökt utmåla Ben Alis sista tal som en ouvertyr (öppning) från regeringens sida, försöka kliva in och använda sin tidigare frånvaro på den politiska scenen för att bevara den gamla ordningen.

På fredagkvällen, efter att premiärministern, Mohamed Ghannouchi, sagt att han tar över som härskare eftersom Ben Ali var ”tillfälligt oförmögen fullfölja sina plikter”, kom det rapporter om fortsatta protester utanför inrikesministeriet, med krav på Ghannouchis omedelbara avgång. Till följd av det tillkännagav den konstituerande församlingen att ledaren för parlamentets underhus, Fouad Mebazaa, skulle bli interimspresident. Konstitutionen kräver att ett nytt presidentval genomförs inte senare än 60 dagar från och med nu.
Dessa personer förbereder sig för att hugga massornas heroiska kamp i ryggen!
Ghannouchi är en ekonom som har spenderat hela sin politiska karriär vid president Ben Alis sida och Mebazaa tillhör samma korrupta  politiska elit. 

Massorna har inte uppvisat sådan energi, gjort sådana uppoffringar och utgjutit så mycket blod bara för att se andra medlemmar av den styrande eliten, nära förknippade med den gamla regimen, ta Ben Alis plats.
Regeringen satte under första dagen efter Ben Alis flykt in armén, polisen och säkerhetstjänsten på gatorna. Detta måste tjäna som en varning till arbetarna, de arbetslösa, de unga och de fattiga massorna i städerna och på landsbygden. 
Detta gjordes officiellt för att garantera ”lag och ordning”, men även om arbetande människor vill ha ordning i sina liv var inte detta regeringens mål. 

Den ”lag och ordning” som Ben Alis kollegor vill ha är en som låter dem behålla kontrollen. Detta är skälet till varför det är så väsentligt att arbetare organiserar sig och bygger självständiga massorganisationer som kan ta fram en revolutionär strategi som visar på en väg ut ur denna återvändsgränd och för att undvika att deras revolution berövas dem från ovan.
 Arbetare och unga borde inte ha något som helst förtroende för en omfördelning av makten bland plundrande och mördande banditer. Den gamla regimens repressiva apparat måste bort och den gamla regeringen kan inte tillåtas sitta kvar vid makten. Verkligt fria val kan bara organiseras under de arbetande människornas demokratiska kontroll; detta är det enda sättet att förhindra att anhängare till den gamla regimen försöker undergräva revolutionen.

På så sätt har frågan om vem som kontrollerar landets rikedomar och  produktionsmedlen blivit en av de centrala frågeställningarna som rörelsen står inför, om den ska kunna lösa arbetslöshets- och fattigdomskrisen.
Faktum är att så länge de ekonomiska relationerna förblir kapitalistiska och sköts till förmån för vinster för fåtalet (vilka dessa fåtal än är!), kan ingen hållbar och grundläggande förändring genomföras i fråga om majoritetens levnadsvillkor. 
Endast den organiserade arbetar­klassen kan få till stånd en sådan förändring, genom att ta kontrollen över ekonomins kärna.
 
Delar av ledningen för den fackliga landsorganisationen UGTT (Union Générale des Travailleurs Tunisiens), har haft långvariga och vänskapliga förbindelser med diktaturen; ordföranden för UGTT återupprepade till exempel sitt stöd till Ben Ali bara några dagar före hans fall. Trots allt detta sveptes den i slutänden iväg av återverkningarna av den revolutionära vågen bland dess 500 000 medlemmar starka gräsrotsbas och till följd av det tvingades man att utlysa konflikt.

”I lojalitet mot regimen sedan det sena 1980-talet stödde UGTT återvalet av Ben Ali 2009. Dess roll sedan rörelsen började den 17 december 2010 är emellertid något annat. Många debatter organiserades först runt om i landet, vilket i slutet av december resulterade i att UGTT hotade med att låta åtala medlemmar som deltog på sådana möten. På juldagen hade rörelsen, som vilade på ett fåtal oppositionella avdelningar inom facket, som till exempel inom post och skola, gradvis vunnit över alla avdelningar inom facket” (Mediapart den 12 januari 2011).
I förra veckan ägde generalstrejker rum i städerna Sfax, Sousse, Kasserine och Tunis. I huvudstaden trotsade många de fackliga ledarnas uppmaning om att inte demonstrera under den två timmar långa generalstrejken den 14 januari. 

Denna kamp för att sopa bort den gamla regimen borde snarast möjligt breddas och samordnas, om nödvändigt med en generalstrejk inkluderad som kräver avsättandet av alla Ben Alis allierade, fullständiga demokratiska rättigheter och en regering av och för arbetarna och de fattiga. Bildandet av demokratiskt kontrollerade kommittéer, valda av arbetarna själva på arbetsplatserna och i fabrikerna, är nödvändigt för att uppnå detta.
Liknande organiserande kommittéer borde upprättas i bostadsområden och i byarna, för att säkra demokratiska fri- och rättigheter samt att kampen kontrolleras underifrån. 

Sådana kommittéer borde sedan länkas samman med varandra på lokal, regional och riksnivå, för att lägga grunden för en regering av och för arbetarna och de fattiga massorna.
En sådan regering – i vilken varje vald företrädare inte skulle få mer än en vanlig arbetarlön och när som helst skulle kunna avsättas – skulle konfiskera storföretagen och bankerna och överföra dem i offentlig ägo under den arbetande befolkningens demokratiska kontroll och styre. 
Detta skulle lägga grunden för början på samhällets socialistiska rekonstruktion, baserad på en demokratisk planering av ekonomin i allas intresse. Ett sådant steg skulle utgöra ett inspirerande exempel för massorna i hela regionen.

CWI står för fullständigt erkännande av alla demokratiska fri- och rättigheter och för ett omedelbart upphävande av undantagstillståndet. Vi kräver det omedelbara frigivandet av alla politiska fångar i Tunisien och vi är för upprättandet av arbetarklassdomstolar för att döma alla brottslingar, lönnmördare och torterare som fortfarande går fria eller till och med sitter på ledande poster inom statsapparaten. 
Tunisiens framtid får inte avgöras genom uppgörelser mellan den gamla regimens element och kapitalistvänliga oppositionsledare; istället måste det genomföras ett fritt och heltigenom demokratiskt val av en revolutionär konstituerande församling, där arbetarnas och de fattigas representanter kan besluta om landets framtid.
Vi uppmanar till aktioner i internationell skala i solidaritet med kampen i Tunisien.

Chahid Gashir, CWI

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!