Tusentals tunisier har demonstrerat i solideritet med offren för terroristattacken. För att få trygghet krävs det dock ett slut på den högerpolitik som utarmar det tunisiska folket och ger utrymme för terroristerna att rekrytera.
Minst tjugotre personer dog i en terrorattack utförd av beväpnade män vid Bardomuséet i Tunis den 18 mars. Den självutnämnda ”Islamiska staten”-gruppen har tagit på sig ansvaret för dådet. CWI i Tunisien fördömer starkt denna avskyvärda och fega attack.
En våg av indignation och ils-ka svepte fram över landet. Tusentals tunisier tog sig spontant ut på gatorna för att demonstrera i solidaritet med offren i terroristattacken inklusive en tunisisk anställd på muséet.
Den här typen av attacker är tyvärr inte förvånande. Rekryteringskampanjer och ideologisk indokrinering av jihadistgrupper har varit på uppgång under en tid i Tunisien. Jihadisterna stärks av den allt djupare sociala krisen, likväl som det totala sönderfallet av grannlandet Libyen efter Västimperialismens intervention.
Under de senaste åren har tusentals tunisier anslutit till jihadistiska grupper i Syrien och Irak, inklusive Islamiska staten (IS), vilket gör Tunisien till en av de huvudsakliga källorna till utländska slagskämpar i regionens konflikter.
Regeringen utnyttjar tragedin för att mana till ”nationell enighet” mot terrorism. Tunisier borde absolut stå tillsammans, men inte med en sådan rutten regering som inkluderar ett parti med rötter i den gamla diktaturen och ett med rötter i religiös fundamentalism. Ingen av dessa krafter kan få förtroendet att leda kampen mot terrorism.
Över hälften av parlamentsledamöterna från det styrande Nidaa Tounes (ungefär ”det tunisiska ropet”) är tidigare medlemmar eller sympatisörer till RCD, ett parti som i många år använde ”kampen mot terrorism” som en paroll för att slå ned mot medborgerliga rättigheter och kväsa all opposition i landet. Den dödliga terroristattacken som på den tunisiska medelhavsön Djerba år 2002, som krävde 19 liv, visar tydligt att en diktatorisk regim inte på något sätt är en murbräcka mot terrorism, vilket står i bjärt kontrast mot vad vissa försöker pracka på oss idag.
Vad gäller ledarna i regerande Ennahda är deras ideologiska band med radikala islamistiska salafiströrelser nu väletablerade. Därmed borde alla illusioner om delar av den kapitalistiska härskande klassen falla. President Essebsi erbjöd nyligen sina kondoleanser för den saudiske despoten Abdullahs död och bjöd in den saudiske prinsen Alwaleed till Tunisien. Prinsens regim har exporterat den giftiga wahhabismen över hela regionen.
Den senaste terroristattacken är också en konsekvens av de katastrofala krig som de imperialistiska makterna har fört i Mellanöstern, med vilka de båda styrande partierna har varit ivriga sammarbetspartners.
Militärstyrkor är nu utplacerade på gatorna, och efter terroristattacken är det möjligt att många tunisier välkomnar detta. Men att placera ut militären kommer inte att lösa några av de underliggande problemen. Däremot kan den komma att användas som ett sätt att trycka ner oppositionen mot regeringen och hindra folket från att ta till gatorna.
Regeringen kommer att försöka använda den chock och de känslor som har rörts upp efter den senaste attacken för att försöka att attackera grundläggande rättigheter och återinföra det tunga statsmaskineriet.
Samtidigt kommer den att fortsätta den katastrofala politik som drabbar de fattiga och alienerar stora delar av befolkningen, vilket lägger grunden för tillväxten av religiösa extremister. Behovet av att lägga ”hela nationens satsningar” på kampen mot terrorn kan också verka som ett bekvämt svepskäl för att få ett slut på strejker och protester.
Den nuvarande regeringen har inget verkligt svar att erbjuda mot terrorismen. Den riskerar endast att dra ner landet i en ändlös spiral av våld, samtidigt som den använder ”kriget mot terrorn” som ett svepskäl för att få bort arvet från revolutionen år 2011 och för att återupprätta en regim som baserar sig på statsterror.
Terrorn har inte endast ett ansikte. Även tortyren i polisstationerna och att protesterande människor skjuts till döds på gatan (som återigen hände i Dehiba i februari) är terror. Majoriteten av det tunisiska folket är emot även denna typen av terror.
De flesta tunisier har en berättigad och genuin önskan om trygghet. Men den första grundläggande tryggheten är rätten till ett jobb och en stabil inkomst för att kunna leva ett hyggligt liv. Denna rättighet förvägras allt fler.
Tunisien har bland de högsta ungdomsarbetslöshetstalen i hela världen och priset för basvaror har ökat markant. Tre gånger fler tunisier anser att ekonomin är ”mycket dålig” idag jämfört med under Ben Alis diktaturår. Den nya regeringens politik – som planerar nya nedskärningar och nyliberala attacker – kommer bara att förvärra den sociala krisen.
Oförmågan hos ledningen för arbetarrörelsen att erbjuda ett radikalt revolutionärt alternativ till den återvändsgränd som utgörs av den kapitalistiska krisen har skapat ett vakuum, i vilket extremistgrupper har klivit in. Salafist- och jihadistorganisationer lägger mycket resurser på marginaliserade områden (varifrån Bardoaattackens gärningsmän kommer), där misströstan och massarbetslöshet redan gör halva jobbet åt dem.
Ansvaret för att rädda landet ur terrorn, oavsett vilka former den uttrycks i, ligger helt och hållet i händerna på arbetarklassen och ungdomarna, vilka delar intresset och önskan om radikala förändringar.
Makthavarna låtsas som att de bryr sig om folkets trygghet, samtidigt som deras statsapparat fortfarande är nerlusad av människor som stödjer den gamla regimen. Rättvisa har fortfarande inte skipats för några av deras mord och tortyr. Faktum är att den tryggaste perioden i den samtida tunisiska historien var när massorna i miljoner styrde samhället från gatorna med en direkt påverkan på politiken.
De bästa traditionerna från revolutionen, som bygget av revolutionära försvarskommittéer, borde återupplivas för att undvika att kampen mot terrorism och jihadism läggs i händerna på det härskande etablissemanget.
Det är hög tid för massmobiliseringar. Fackföreningsrörelsen, med den fackliga centralorganisationen UGET i spetsen, de arbetslösas organisationer, vänstern och de revolutionära ungdomarna måste utlysa massaktioner på sina egna villkor.
Att utlysa en 24-timmars generalstrejk skulle vara ett viktigt första steg för enandet av alla arbetare, unga och majoriteten av det tunisiska folket mot terrorismen. Det krävs också ett resolut försvar av demokratiska rättigheter och för bygget av ett motstånd mot kapitalismens politik, med social misär och statsrepression, vilken har bidragit till den nuvarande situationen. ■
