Tunisien: ”Vi måste förändra allt”

2011-02-16 13:15:44




”Vi måste förändra allt”, sä­ger Amine när intervjun är över. Som hans berättelse visar är de sociala förändringar som var en väsentlig del av folkets, de tunisiska ungdomarnas och arbetar-klassens krav långtifrån uppfyllda.
Löfte efter löfte har gjorts om en ”demokratisk övergång” – men hur mycket är dessa löften värda när demokratin slutar vid fabriksgrindarna och bakom dem ligger kapitalismens ruttna diktatur?

Under åratal lanserades Tunisien av kapitalistiska ledare i väst som en modell för ekonomisk utveckling och social framgång. Och det av goda skäl: bakom fasaden av vad några gick så långt som att kalla det ”tunisiska miraklet” fanns det ett dolt system av superexploatering av arbetskraft som de multinationella företagen från väst frossar i.

Amine, som arbetat i sex år i en textilfabrik i Soliman (45 km sydost om Tunis), gav en inblick i sina arbetsförhållanden. Detta italienska företag (”Charm SARL”) har nästan 200 anställda och tillverkar åt stora konfektionsmärken som Benetton, Calvin Klein, Cielo, Castelli o s v. All tillverkning är för export.
Amines erfarenheter är på inget sätt unika.
Arbetsförhållandena på hans fabrik är desamma som i andra fabriker i området. Han förklarade att hans fru ”har en examen i företagsekonomi men hon arbetar som vanlig arbetare i produktionen för 200 dinarer [cirka         900 kr] i månaden för ett franskt företag, ’Global Technology’, utan att stå med i lönelistan”.
– Arbetsförhållandena är helt fruktansvärda. Vi behandlas bokstavligt talat som slavar. Det finns ingen fackförening och direktörerna mutar Yrkesinspektionen så att de blundar för vad som sker på fabriken. De fles­ta arbetarna är anställda på tre eller sex månaders anställningskontrakt som kan förnyas. Jag har arbetat i denna fabrik i sex år nu, alltid med tre månaders anställningskontrakt, vilket är helt olagligt. Vissa har arbetat i 14 eller 15 år och har fortfarande inte fått fast anställning. Några har inget kontrakt alls. Detta trick gör att fabrikerna kan ha fruktansvärda arbetsför­hållanden. Men arbetarna har familjer att fösörja och om de förlorar sitt arbete har de inget att leva på och betala sina räkningar med.

– Om du öppnar munnen för att klaga får du sparken. Samma sak gäller om du nämner ordet fackförening. Lönerna är verkligt usla, vissa av lärlingarna arbetar för 70 dinarer (300 kronor) i månaden. Priserna i affärerna rusar i höjden, men min lön har inte gått upp på sex månader. Nu ljuger jag faktiskt, den ökade med 50 centimes! Med detta sagt, hur låg min lön än är så tjänar jag lika mycket som tre lärlingar.
– När man inser att 500 stycken lå­dor som väger 20 kilo styck lämnar vår fabrik varje dag och att en tröja säljs för motsvarande 140 dinarer (630 kronor) och att företaget dessutom har sett till att det inte betalar någon exportskatt kan du föreställa dig de enorma vinstmarginaler de gör på våra ryggar.
– De enda välbetalda är förmännen och fabriksspionerna, som säger till direktörerna om någon inte arbetar nog fort eller talar med sina arbetskamrater på arbetstid; de tjänar upp till 3 000 dinarer (10 000 kronor) om året. Det finns en sådan rädsla att de flesta arbetskamraterna inte vågar prata med varandra ens på fritiden.
– Vi arbetar alla dagar i veckan utan att ha någon rätt till ledighet. Till och med gravida kvinnor tvingas fortsätta arbeta – till och med ståen­de! Det finns inget som heter sjukledighet. En dag när jag arbetade olagligt råkade jag ut för en arbetsplatsolycka. En pall som vägde 500 kilo ramlade på mig. Direktören hävdade att det inte hänt, att jag ljög och tvingade mig att fortsätta arbeta och hotade med omedelbart avsked om jag inte gick med på detta.
– Å andra sidan, om maskinerna går sönder eller om du gör ett ”misstag” säger direktörerna att du är ansvarig och att du måste betala, vilket ibland är summor som det tar många månader att betala.

– Obetald övertid är normen. Officiellt har vi åtta timmars arbetsdag men i praktiken arbetar vi nio, tio elva och ibland tolv eller fler timmar per dag. Vissa arbetare har tvingats stanna kvar i fabriken under 24 timmar i sträck, utan rätt att ta mer än en halvtim­mes rast. En dag tog jag fem minuters rast för att röka en cigarett; en av förmännen upptäckte mig och jag tvingades arbeta i tre dagar utan lön!
– Man kan inte ha flexiblare arbete, arbetare beordras ständigt att arbeta med olika arbetsuppgifter: produktion, produktion, lagret… Det finns inget OB-tillägg för nattarbete; du får samma lön oavsett om du arbetar dag eller natt. Om du kommer en minut för sent drar de av en halvtimme från din lön. På toppen av detta händer det rätt ofta att cheferna ringer när du slutat för dagen och kräver att du kommer tillbaka och fortsätter arbeta. Om du säger nej till detta förlorar du definitivt arbetet.
– Chefen tvingar oss att vara extremt artiga gentemot honom, till och med när han förolämpar oss. Vissa kvinnliga arbetare kallas regelbundet, med tvång, till hans kontor för att utföra sexuella tjänster.

– Hygienen i fabriken är obeskrivlig. Toaletterna är i ett sådant tillstånd att inte ens djur skulle vilja använda dem. Kranvattnet är vidrigt och otjän­ligt att dricka, men om vi frågar efter mineralvatten säger de bara att det endast finns vattnet i kranarna att dricka.
– Det värsta är att dagen efter då Ben Ali föll, medan milisen orsakade kaos och våld över hela landet, var det vi som med vapen i hand under flera nätter försvarade fabriken, utan lön naturligtvis, medan chefen stack tillbaka till Italien den 14 januari.

CWI:s reporter i Tunisien
en månad efter att den hatade diktatorn Ben Ali tvingades fly landet.

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!