Tvärt slut för Kinas ”ekonomiska mirakel”

2009-02-11 19:14:18




Sedan början av året har officiella kinesiska media riktat ett antal högriskvarningar ifråga om riskerna för ökad social oro i spåren på den ekonomiska nedgången. Den pessimistis­ka stämningen sammanfattades i en huvudrubrik i China Daily (den 6 januari): ”Hårda tider väntar”.
”Vi går mot höjdpunkten ifråga om massincidenter”, varnade en kommentator i tidskriften Outlook. Outlook är en betydelsefull veckotidskrift som publiceras av nyhetsbyrån i Xinhu.
Under de senaste månaderna har en uppgång ifråga om strejker och ­gatuprotester, inklusive sammanstötningar med säkerhetsstyrkor, ägt rum. En våg av taxiförarstrejker representerar ett nytt steg, där konflikter sprider sig ifrån stad till stad.
I det tillverkningsindustriella kraftcentrum som Guangdongprovinsen utgör rapporterade tjänstemän vid arbetsmarknadsdepartementet om en fördubbling av antalet arbetsmar­knadskonflikter jämfört med år 2007.
Dessa trender kommer sannolikt att hålla i sig allteftersom det ekonomiska läget mörknar. En nolltillväxt av exporten beräknas för 2009, jämfört med en tillväxt på 16,5 procent förra året.

På grund av att migrantarbetarna inte räknas in – de är till största delen osynliga för det officiella Kina till dess de går ut på gatorna i protest – hävdar regeringen fortfarande att dess låga officiella arbetslöshetssiffra på 4,5 procent gäller.
Inte desto mindre menar Kinesis­ka akademin för socialvetenskaper, som är en regeringsanknuten tanke­smedja, att den verkliga arbetslösheten i städerna idag uppgår till 9,4 pro- cent. Inte ens denna siffra ger emellertid hela bilden. En ny studie, gjord av professor Zeng Xianquan på Renminuniversitet i Kina, räknar med att den verkliga arbetslösheten i Kina har nått den häpnadsväckande nivån 24 procent.
Professor Zeng förutspår att arbetslösheten till följd av den industriella krisen under detta år kommer att gå upp till 27 procent.
Det är därför inte överraskande att ledande artiklar i statskontrollerade media varnar för risken för masskonflikter och framhäver vikten av ”stabilitet”.

I år kommer ytterligare 6,1 miljoner collegeutexaminerade att jaga jobb på en arbetsmarknad där 1,5 miljoner av förra årets utexaminerade inte lycka­des få jobb. Konkurrensen om de jobb som finns, även extremt lågavlönade industrijobb, hårdnar allteftersom krisen djupnar.
Andy Xie, en oberoende analytiker och tidigare chefsekonom på Morgan Stanley, förutser att ytterligare 20 miljoner migranter kan komma att lämna Kinas kuststäder under år 2009 allteftersom fabriker slår igen och jobb försvinner. Många i den yngre generationen av migranter har inga band till landsbygden och kan helt enkelt inte återvända till jordbrukartillvaron för att överleva, vilket är ytterligare en explosiv ingrediens i situationen.
Detta har bekräftats av den senas­te tidens händelser. Fall av polisbruta­litet eller specifika exempel på klum- pighet från myndigheters sida har utlöst omfattande kravaller och andra våldsamma omskakningar.
Ett gemensamt drag är att tillsynes små sammanstötningar med officiella myndighetsföreträdare plötsligt antar massproportioner, vilket får tusentals och i vissa fall tiotusentals att gå ut på gatorna.
Detta är bevis för att en massiv social kris råder, rotad i det mest extre­ma gapet mellan fattiga och rika på hela den asiatiska kontintenten, bortsett från Nepal.
De sociala spänningarna nådde bristningsgränsen även under den uppgång som tills nyligen ägde rum, med en BNP-tillväxt på över tio procent årligen i åratal. Vad säger inte det om vad som väntar under den kommande perioden med en drastiskt minskad tillväxt?
De flesta så kallade experter, från såväl den kinesiska regeringen som från västliga finansinstitutioner, har chockats av omfattningen och hastigheten i inbromsningen. Den stora tillverkningsindustrisektorn, som svarar för 43 procent av BNP, är ”nära teknisk recession” enligt en rapport från den Hongkongbaserade mäklarfirman CLA.

Även de som har jobb känner i allra högsta grad av åtstramningarna. Arbetare har förmåtts att gå med på lönesänkningar på grundval av miss- uppfattningen att det skulle ”rädda jobben” inom en rad verksamheter från bankväsendet till turismen, inom både utlands- och kinesiskägda indu­strier.
Den styrande gruppen i Peking är helt klart oroad över denna utveckling, som den så gott som helt misslyckades med att förutse. När ekono- min försämrades under sensommaren förra året förnekade Kinas ledare verkligheten i en blind och idiotisk tilltro till den kapitalistiska ekonomin å ena sidan och på grund av distraheringen som skapades av förra årets OS-spektakel och till den anknutna protester som oroligheterna i Tibet å den andra sidan.
När Kinas ledare vaknade upp till den nya situationen i slutet på september förra året befann sig industrin redan i en svår avmattning. Men av än större betydelse var att de enor­ma spekulationsbubblor som byggts upp på aktie-, fastighets- och varu­marknaderna samt i andra delar av ekonomin började spricka i Kina, liksom i större delen av den kapitalistis­ka världen.
Spekulationsbubblans kollaps markerar början på en ny period i Kinas ekonomiska historia, där gårdagens spekulativa excesser måste ”betalas” genom förstörelsen av en del av samhällets produktiva grundval och genom påtvingandet av fruktansvärda uppoffringar för arbetar- klassen. Detta är framtiden, såvida inte arbetarna organiserar sig och tar kamp för att störta kapitalismen.
Det är inte troligt att ens tillgripandet av storskaliga keynesianska åtgärder som stimulanspaketet på 4 000 miljarder yuan (4 800 miljarder kronor) i november förra år­et, som är det näst största efter Obamas planer för USA:s ekonomi, kan avvärja en period av svår ekonomisk oreda och en möjlig recession.
Regeringens manöverutrymme har också krympt på grund av krisen, där de totala statliga intäkterna sjönk med 3 procent under 2008, jämfört med en 32-procentig expansion året före.

De lokala myndigheterna, som förväntas axla tre fjärdedelar av kostnaderna för de nya stimulansåtgärder­na, befinner sig generellt sett i ett sämre läge. Detta pekar i riktning mot ett japanskt scenario av en svällande statsskuld under de kommande åren, som man kommer att begära att arbe­tarklassen ska betala för.
Åtskilliga ledande kinesiska kommentatorer har i ljuset av nya fakta börjat se stimulanspaketets begränsningar, något som Chinaworker argumenterade ­ifråga om redan i no- vember 2008. Han Kang, vice ordförande för Nationella administrationsskolan i Peking, sa till tidskriften Out- look att: ”Fyra biljoner yuan-paketet, som avser att få fart på ekonomin och garantera en tillväxt på 8 procent, kanske inte kommer att skapa så många fasta jobb som förväntat.”
Över 20 miljoner nya arbetssökan­de kommer ut på arbetsmarknaden varje år.
Även om regimens paket når upp till sitt huvudmål – att ”skydda åtta” (8 procents BNP-tillväxt under det kommande året) – kommer detta endast att leda till åtta miljoner nya jobb, enligt tidskriften Outlooks expertlag, långt under vad som krävs för att förhindra ett språng uppåt ifråga om antalet arbetslösa.

Enligt den ofta citerade USA-ekonomen Nouriel Roubini går Kina mot en ”hårdlandning” – en annan term för recession.
Allt eftersom tidpunkten för dess genomförande närmar sig, kommer motsägelserna ifråga om vad som fortfarande är ett vagt och till stor del ospecificerat paket att stå klarare. In­om exempelvis bostadssektorn, som står för tio procent av alla arbetstillfällen i Kina, säger regeringen att den vill ha mer ”bostäder till överkomliga priser” för vanliga familjer, samtidigt som den försöker hindra att lokala myndigheter och bostadsbolag sänker priserna – då detta förstärker den ne­dåtgående spiralen på bostadsmarknaden. Pekingregeringen kan helt klart inte uppfylla båda dessa mål samtidigt.
Samtidigt kommer detta, om bostadspriserna fortsätter att falla – vilket är den mest sannolika trenden på grundval av kombinationen av kronisk överkapacitet, global recession, krympande industriproduktion och fallande inkomster – att vid en given tidpunkt tippa över till en bankkris då antalet lån som inte betalas tillbaka börjar skjuta i höjden.
Även om november 2008-paketet utger sig för att öka konsumtionen, innehåller det arbetarfientliga åtgärder som exempelvis en frysning av de redan löjligt låga minimilöner, som snarare minskar konsumtionen.
Nya åtgärder som kommer att medföra ännu större offentliga utgifter kommer sannolikt snart att tillkän­nages. Dessa åtgärder kommer troli- gen att inkludera skattesänkningar, presenterade som ett sätt att öka konsumtionen.
Bara en tredjedel av alla ekonomiskt aktiva kineser betalar överhuvudtaget någon inkomstskatt – resten tjänar för lite.
Varje form av konsumtionsökning baserad på skattesänkningar kommer att vila på ett smalt skikt av befolkningen, städernas medelklass. I en miljö där även dessa grupper drabbas av ökad otrygghet i jobbet, fallande inkomster till hemmet och stora förluster på börsen (som gick ner med 66 procent under 2008) är det inte säkert att sådana åtgärder kommer att betyda ökad konsumtion, utan kan i­stället komma att betyda ökat sparan­de – en buffert mot hårda tider.

Idag är stämningen inom Kinas penningstinna klasser, och inom den regering som dessa klasser har anförtrott sina affärer, nära panik: ”Alla vet att 2009 sannolikt kommer att bli det besvärligaste året någonsin för det Kina som är statt i utveckling”, sa Peng Yunliang på Shanghai Securities. ”Folk är verkligt oroade.”
Kinas regeringstoppföreträdare har i åratal åtnjutit ”stjärn”-status bland toppdirektörer inom det globa­la affärssamfundet. Detta håller nu på att förändras.
Ekonomikommentatorerna klagar över att regeringen har ”tappat färdriktningen”. Ett enormt tryck håller på att byggas upp mot centralregeringen, om att den ska trolla fram en ny ”kanin ur hatten” – som om såna kurer skulle existera för den krisande kapitalismen.
Pekingregeringen kan i likhet med andra regeringar och tillsammans med dem förväntas plocka fram ännu mer av ”oortodox” politik – som att köpa upp sin egen statsskuld (statsobligationer) och kanske avsiktligt skapa inflation, om krisen (och i synnerhet deflationsspöket) skulle nå den punkt där sådana åtgärder bedöms vara nödvändiga. Den minsta gemensamma nämnaren för en sådan politik kommer att vara att arbetande männi-skor och de fattiga kommer att förväntas betala notan.

Det finns en nästan vidskeplig tro på styrkan hos Kinas ekonomiska ”kraftkarlar”. ”Den viktigaste anledningen till varför vi tror på en tillväxt på omkring 8 procent är regeringens vilja och förmåga”, skrev den kris- drabbade USA-banken Citigroup i en ny rapport.
Denna idé tillbakavisades av Bloombergkolumnisten William Pe­sek (den 7 januari): ”Det är det som är problemet. Kinesiska regeringsföreträdare har gjort ett mästerligt jobb med att skapa tillväxt, skapa jobb och minska fattigdomen. De har gjort så med imponerande regelbundenhet och har förtjänat förtroendet hos många ekonomer och investerare. Det är dock viktigt att komma ihåg att externa trender gör Kinas framgång möjlig”.
Även om vi socialister inte stämmer in i Peseks och andra borgerliga ekonomers hyllande av den kinesiska diktaturregimens prokapitalistiska ekonomiska politik, identifierar han på ett korrekt sätt ”externa trender” – processer inom den globala kapitalismen – som nyckelfaktorn bakom den kinesiska regimens skenbara ”framgångar”. Kinas ekonomi är idag mer integrerad i den globala ekonomin än vad de flesta andra större ekonomier­na är.

De problem som den kinesiska regimen konfronteras med begränsas inte till den ekonomiska sfären, även om denna naturligtvis är avgörande. Under detta år kommer åtskilliga extremt viktiga årsdagar att inträffa – datum som i dagens laddade atmosfär kan komma att tillhandahålla gnistan för förstärkta regerings­fientliga stämningar och även för sociala rörelser.
Årsdagen av revolutionen 1949, den 1 oktober, är ett sådant tillfälle. Medan regeringens propagandister kommer att vilja porträttera denna händelse i en rentvättad form, som ett landmärke i ”nationsbygget” tömt på masskamp och varje som helst antikapitalistiskt innehåll, finns det en möjlighet att 60-årsjubiléet kan ge upphov till öppen kritik av och till och med protester emot regeringen, i synnerhet om den ekonomiska krisen fortsätter att förvärras.

Ett ännu mer betydelsefullt datum är den 4 juni – ”6/4” – 20-årsdagen av massakern vid Himmelska Fridens torg i Peking. Trots molnet av officiell desinformation om och censur av händelserna år 1989 – en massrörelse för demokratisk förändring som spred sig till 130 städer – kommer det att bli heta diskussioner, särskilt bland de unga på internet, då årsdagen börjar närma sig. Dessa olagligförklarade diskussioner kan komma att stråla samman med andra ekonomiska och politiska missnöjesyttring­ar och ta sig uttryck i öppna protester.
Ett viktigt tecken på det politiska tryck som håller på att byggas upp var lanseringen i december förra året av ett demokrativänligt upprop med namnunderskrifter, ”Charta 08”, som kräver medborgerliga fri- och rättigheter samt val med flerpartisystem. Från att i början ha undertecknats av 300 advokater, författare och gräsrotsaktivister för medborgerliga fri- och rättigheter, överstiger nu antalet undertecknare 1 000 personer.
Detta är den djärvaste offentliga utmaningen av regimen på många år och fem av undertecknarna, inklusive Himmelska Fridens torg-veteranen Liu Xiabao, har under de senaste vekorna arresterats till följd av det. Författarna av uppropet representerar en ”marknadsliberal”, med andra ord prokapitalistisk, ståndpunkt som bland annat kräver privat äganderätt av jord (något som stöds av vissa skikt inom det styrande partiet). Trots dessa inslag i deras program, som vi socialister helt och hållet går emot, kräver chinaworker.info att Liu och de andra undertecknarna friges, och försvarar deras rätt att få propagera för sina idéer.
Vi stödjer helt och fullt de flesta av deras demokratiska krav, samtidigt som vi påpekar att endast massorna, i synnerhet den superexploaterade arbetarklassen, kan få igenom en verklig demokratisk förändring och att en sådan massrörelse för förändring innebär ett uttalat hot mot kapitalismens intressen. Det är också förkla- ringen till varför de flesta miljonärer i Kina stödjer den ”kommunistiska” diktaturen.

I mars kommer årsdagen av förra årets oroligheter i Tibet att sammanfalla med 50-årsdagen av Dalai Lamas landsflykt. Den tibetanska nationella rörelsen befinner sig i en inre kris då dess ledares strategi med förhandlingar och diplomatiska påtryckningar alltmer visar sig vara fruktlös. Samtidigt har Pekings senaste nedslag bara ytterligare polariserat situationen i Ti­bet, som var fattigt redan innan den ekonomiska nedgången.
Händelserna i Tibet belyser ett bredare dilemma för Kinas härskare då de vacklar emellan att använda ”moroten” eller ”piskan” för att hål­la nere folkligt missnöje.
En hårdhänt politik har många gånger förvandlat relativt små incidenter till stora sådana, som i Gasnuprovinsens Longnandistrikt i novem- ber förra året, då åtminstone 10 000 bönder (en del rapporter säger 50 000 bönder) belägrade myndighetsbyggnaderna efter att en liten grupp undertecknare av ett upprop misshand- lats av poliser.
Att erbjuda ”moroten”, med andra ord eftergifter, innebär emellertid också risker för det styrande partiet.
När Chongqings nyliberala partichef och nationella politbyråmedlem Bo Xilai höll ett oemotsvarat tre timmar långt möte med strejkande taxichaufförsrepresentanter, som sändes i TV då det ägde rum, ledde detta oavsiktligt till en våg av liknande strejker mot förödande hyres- och bränslekostnader.
Partihårdingarna kände att de fick understöd för sin hållning att sådana ”demokratiska” stunttrick inte är ”lämpliga för kinesiska förhållanden”.
Allteftersom den ekonomiska krisen fördjupas kommer motsättningar inom partitoppen och bland dess lokala företrädare att öka. Motsättningarna kommer att gälla frågor som till exempel vilka åtgärder som måste genomföras för att hejda den ekonomiska nedgången och hur man ska kunna förhindra protester bland allmänheten. I allt högre grad kommer även de ökade motsättningarna i toppen och bland de lokalt styrande att komma ut i dagsljuset, något som inte har hänt sedan krossandet av 1989 års protest­rörelse.

Kina har gått in i en helt ny period och socialister måste dra alla de nödvändiga slutsatserna av detta.
Som Financial Times-kolumnisten Gideon Racham så passande uttryck­te det den 15 december i fjol:
”Det skulle vara en historisk ironi om det kinesiska kommunistpartiet skulle kastas in i kris, inte av kommunismens kollaps 1989 – utan av kapitalismens konvulsioner 2009”.

Vincent Kolo,
chinaworker.info

Följ arbetarkampen i Kina
på den socialistiska hemsidan: chinaworker.info

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!