Underbemanning och ”flexibilitet” sänker personliga assistenter

Underbemanning, långa pass, stor stress och oro – regel snarare än undantag (Foto: CC0).

av en utarbetad personlig assistent // Artikel i Offensiv

Sedan början av mars i år har jag arbetat 26-timmarspass, motsvarande mer än 48-timmarsvecka, bytt dagar, hoppat in för sjuk personal, jobbat min lediga helgtid och varit flexibel i väntan på att själv bli sjuk.

Jag jobbar som personlig assistent inom LSS och min arbetsplats är min brukares bostad. Alla som omfattas av LSS-insatser ingår i riskgruppen och därför är dagverksamheter stängda. De som bor i gruppbostäder eller hemma får klara vardagen och livet bäst de kan. Många är beroende av fasta rutiner för att må bra; nu är det från dag till dag som gäller. 
Vi som är personal får förstås inte gå och jobba med ens en skugga av snuva. Av sju anställda har fyra varit helt eller delvis sjukskrivna, sjuka själva eller lediga för vård av anhörig samtidigt som behovet är extra stort. Vi är underbemannade – jag jobbar för tre! 
Pressen att vara flexibel, gå med på att förlänga pass, hoppa in, byta dag, alltid svara ja när telefonen ringer, aldrig känna sig ledig eller utvilad är enorm, och jag är redan nu på gränsen till utbränd. Vårt arbete är mycket intimt, våra brukare behöver hjälp med det mesta och kan också ha svårt att förstå varför deras liv har förändrats så pass mycket.

Jag måste vara alert och jobba proffsigt, svara mot brukarens behov och se till att allt fungerar – allt medan jag är så trött. Förutom pressen det innebär att jobba ensam utan rast, utan att kunna gå på toaletten från tidiga morgonen till sena natten, tillkommer den oro som jag alltid bär med mig, oro för att själv bli sjuk, oro för att bli smittad och att föra smittan vidare. 
Jag får ingenting extra i lön, bara vanlig timlön trots att jag ändrar tider och hoppar in. Vårt kollektivavtal tillåter sovande jour, vilket innebär att jag sover hos min brukare.
Kl 24 till kl 06 med 25 kronor per timme i lön och bara tre av dessa nattliga timmar får jag betalt. Ingen vet om vi kan få semester, få tillbaka våra ordinarie scheman med tid för vila. Jag går trött till jobbet och kommer trött hem.

Coronaviruset räknas som en pandemi och extraordinära åtgärder behövs. För mig innebär det att avtalets rätt till två veckors varsel när man ska byta pass inte gäller. Jag börjar och slutar helt olika, ingen övertidsersättning betalas ut. Jag har samma låga lön som vanligt, men räknas som samhällsviktig.
Gruppbostäder och boenden samt dagliga verksamheter inom LSS är ofta privatiserade idag. Vårdjättar som Attendo har tjänat miljarder, medan personalen jobbar med låga löner och usla villkor, många på deltid och timanställningar. Insynen är dålig. Det är svårt att veta hur det står till på alla boenden, men i likhet med äldreomsorgen är underbemanning, långa arbetspass, stor stress och oro snarare regel än undantag. 
Många av våra brukare kan inte själva slå larm. Jag är rädd att många kommer att bli sjuka med tragiska konsekvenser. 

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!