Ungern 1956: Uppror mot stalinismen – för arbetarstyre

2016-11-03 15:15:56




I veckan är det 60 år sedan sovjetiska trupper anförda av hundratals stridsvagnar och flygunderstöd krossade arbetarnas och ungdomens uppror mot det stalinistiska styret i Ungern. Massornas uppror var en politisk revolution för att kasta ut de stalinistiska förtryckarna och säkra demokrati, nationellt självbestämmande och verklig socialism. ”Vi vill kort sagt skapa ett verkligt oberoende demokratiskt Ungern som bygger socialism”, uttryckte en medlem ur en av de många revolutionskommittéerna som formades.

Den heroiska kampen i Budapest och andra ungerska städer i oktober-november 1956 har för evigt skrivit in sig i historieböckerna. Redan efter revolutionens första dag – den 23 oktober 1956 – låg  det statsbärande ”kommunistiska” partiet i ruiner och den gamla statsmakten var pulveriserad.  

Under de följande dagarna slog beväpnade arbetare och ungdomar tillbaka försöken att med våld krossa upproret. Under ett par dagar hade vanliga människor makten i Ungern. Men den socialistiska demokrati som började ta form likviderades av de stalinistiska härskarna i Kreml som fruktade att upproret snabbt skulle spridas långt utöver Ungerns gränser. Det var en fruktan som delades av ledarna och regeringarna i de kapitalistiska Västmakterna. 

Det är därför svårt att hitta en mer motbjudande tillställning än det officiella arrangemang på temat ”hjältemod och frihet” som den ungerska regimen med premiärminister Victor Orbán i spetsen anordnade på 60-årsdagen av revolutionens början, som är en helgdag i Ungern.

Orbáns rasistiska högerpolitik, kantad av grova och ständiga övergrepp på demokratiska rättigheter, är en skymf mot de som kämpade och dog för 60 år sedan. 

Efter att kapitalister och godsägare besegrat den kortlivade socialistiska rådsrepubliken i Ungern 1919 kom landet först att styras av en brutal diktatur, som allierade sig med Hitler, och sedan (1944) av den nazistiska Pilkorsrörelsen, som ”släppte lös ett tidigare oöverträffat välde av terror mot judar och alla som misstänktes hysa vänstersympatier” (Victor Sebestyen: Ungernrevolten 1956: Tolv dagar som skakade
världen).

Slutstriderna i Ungern och Budapest blev en av andra världskrigets bittraste. När den sovjetiska armén till sist hade besegrat Nazityskland och de inhemska fascisterna var landet ödelagt. Till en början hälsade de Röda armén som befriare och det fanns hopp om att en socialistisk gryning skulle följa efter 25 år av mörker. 

Det fanns utbredd vilja att göra upp med den gamla ordningen. Det var få som motsatte sig att industrierna förstatligades och att jorden började delas ut till bönderna. Kapitalismen avskaffades dock från ovan och inte genom massornas självständiga organisering och kamp som var fallet i Ryssland 1917. Den förstatligade egendomen och den planerade ekonomin kunde ha möjliggjort en snabb återuppbyggnad av Ungern, men framstegen uteblev till följd av avsaknad av demokrati underifrån och den parasitära byråkratin som styrde i folkets namn. 

Det nya Ungern blev en avbild av Stalins Sovjet. De verkliga makthavarna var den stalinistiska klicken  i Moskva (Kreml) och den sovjetiska armén som blev kvar i Ungern. De förhoppningar om verklig socialism och demokrati som segern över Nazityskland och de inhemska fascisterna hade väckt kom stegvis att släckas av stalinismens många brott – från Sovjets omedelbara plundring av de tillgångar som fanns kvar, soldaternas rövartåg och de många våldtäkterna till utvecklingen mot diktatur och Rákosiregeringens skräckvälde under 1940-talets sista år fram till 1953. 

I slutet av 1940-talet var Ungern en enpartistat, där det enda tillåtna partiet var det ”kommunistiska” som leddes av Mátyás Rákosi.

Rákosi, som själv benämnde sig som ”Stalins bäste elev”, upprättade ett bestialiskt skräckvälde. Under åren 1950-53 åtalades hela 1,3 miljoner människor, en tiondel av landets befolkning. Av det statsbärande ”kommunist”-partiets 850 000 medlemmar 1950 var det hälften som tre år senare hade kastats i fängelse, tvingats i exil eller dödats. 

Skräckväldet syftade till att tysta all form av opposition och avskräcka framtida protester. Men terrorn, tillsammans med uteblivna sociala förbättringar, skapade till sist ett så spänt läge i Ungern att härskarna i Kreml kände sig tvingade att avsätta Rákosi som premiärminister i juli 1953. Rákosi blev dock kvar vid maktens grytor eftersom han fick behålla posten ”kommunist”-partiets förste sekreterare (ledare).

Beslutet i Kreml ska ses mot bakgrund av det politiska töväder som följde efter att Stalin hade dött i mars samma år. Det var omöjligt för de stalinistiska regimerna i Sovjet och Östeuropa att fortsätta i samma spår. Redan i maj 1953 hade det kommit rapporter om strejker i Bulgarien och månaden därpå reste sig de östtyska arbetarna. Arbetarupproret i den östtyska delen av Berlin, som då var en delad stad i ett delat Tyskland, spred skräck utefter ryggraden på varje stalinistisk regim.

Det politiska tövädret i Ungern varade dock inte länge. Den nya kursen, eller ”Junivägen” med frisläppande av oppositionella fångar, nedstängning av fånglägren, ett slut på ackorden, kollektivjordbruk på frivillig grund och så vidare som Rákosis efterträdare på premiärministerposten Imre Nagy lanserade, fick ett abrupt slut på våren 1956 då Nagy avsattes.

Nagy var aldrig beredd att fullt ut bryta med stalinismen, trots att han blev ett offer för skräckväldets utrensningar, för att sedan på stalinistiskt manér bli ”rehabiliterad” 1953 och därefter åter kastas ut i kylan. Men de återkommande attackerna mot Nagy och att han höll fast vid ”Junivägen” även efter att han hade blivit avsatt gjorde honom populär.

Hur mycket de än önskade kunde Nagys efterträdare inte vrida klockan tillbaka till skräckväldets tid. I Ungern började en opposition att formera sig och i Moskva rasade en häftig strid i toppen om vem som skulle ta över efter Stalin. Sovjetledaren Nikita Chrusjtjovs ”hemliga” tal i februari 1956 som avslöjade en del av Stalins brott var ett led i den maktstriden. Talet och den övergång till en reformerad stalinism utan Stalin som Chrusjtjov önskade fick långtgående konsekvenser inte minst i Polen och Ungern. 

I slutet av juni 1956 revolterade arbetarna i den polska staden Poznan. ”Ned med den falska kommunismen” var en av Poznanarbetarnas paroller. Revolten i Poznan slogs blodigt ner men den jäsning som fanns i Polen vid denna tid ledde till att den gamla regeringen fick gå och att ”reformkommunisterna” under Wladyslaw Gomulkas ledning tog över. Det var ingen tillfällighet att Imre Nagy kom att kallas ”Ungens Gomulka”.

Händelserna i Polen blev början till revolutionen i Ungern där oppositionella grupper som Petöficirkeln, som hade bildats av socialister som var medlemmar i det statsbärande partiet i februari 1956, inspirerades till att resa allt mer långtgående krav. I ett desperat försök att ta udden ur protesterna avsattes Rákosi som ”kommunist”-partiets ledare, men hans ersättare blev en annan hatad hårdför stalinist – Ernö Gerö.

Den styrande klicken i Ungern var splittrad och förlamad samtidigt som massornas motstånd började bli allt mer aktivt. Den gamla rädslan fanns inte längre kvar. Som så många gånger förr var det ungdomen som gick i bräschen. Studenterna var de första att organisera sig självständigt. Den 22 oktober samlades 5 000 studenter och lärare vid Budapests tekniska universitet till ett möte och antog en kravlista som till en början innehöll 14 krav men som sedan blev till 16. Bland kraven fanns: fria val, att de sovjetiska trupperna skulle lämna landet och att arbetarråd skulle styra i fabrikerna. Mötet beslöt att demonstrera till stöd för sina krav, men också i solidaritet med de fängslade i Poznan som skulle ställas inför rätta.

Så snart demonstrationen blev känd utbröt panik bland de styrande, som först förbjöd demonstrationen för att några timmar senare tillåta den. Tiotusentals gick med i tåget och när demonstrationen flyttade sig till ett större torg där parlamentet låg var det närmare 250 000 som hade samlats. Efter arbetstid strömmade arbetarna från arbetsplatserna för att delta och på torget ropade man efter Nagy, som till sist beslöt att tala till demonstranterna. Men det var ett lamt, innehållslöst tal där det enda han sa var att demonstranterna borde gå hem. Nagy ville inte ha någon revolution.

En mindre del av demonstranterna hade under eftermiddagen beslutat att tåga mot radiohuset för att få 16-punktsprogrammet uppläst. Inför de församlade lovade radiochefen att så skulle ske men det var bara en manöver. Istället för att kraven lästes upp sände radion tal från partichefen Gerö fylld med förolämpande anklagelser mot demonstranterna. Det fick folkmassorna att bli både beslutsammare och argare. 

Kort därefter avlossade säkerhetspolisen ÁVH:s bödlar de första dödsskotten mot demonstranterna vilka började försvara sig med hjälp av vanliga soldater som gick över till revolutionen. Även vanliga poliser, inklusive Budapests polischef Sandór Kopácsi, anslöt sig till revolutionen som nu var beväpnad och vid midnatt inleddes en generalstrejk som totalt paralyserade diktaturen.

Dagen efter, den 24 oktober, gick sovjetiska trupper och stridsvagnar till angrepp mot arbetarnas och ungdomens revolution. Det gavs många exempel på sovjetiska soldater ”som vägrade att skjuta och på ryska tanks som slogs emot”, skriver Sture Källberg i sin ögonvittnesskildring Uppror –Budapest 1956. 

Medan gatustrider rasade i Budapest togs allt fler städer över av revolterande massor som bildade nya demokratiska organ –­ revolutionskommittéer och arbetarråd. I flera fall bildades dessa utan att de sovjetiska trupperna ingrep.

I Moskva var man minst lika oroliga som sina ungerska undersåtar. På order från Moskva sparkades Gerö som partichef och ersattes av János Kádar, vars främsta ”merit” var att han var okänd och inte ansågs tillhöra den absoluta toppen.

Det var framför allt unga som på ojämna villkor slogs mot de hundratals sovjetiska (ryska) stridsvagnar som rullade på Budapests gator för att krossa revolutionen. Men trots den militära överlägsenheten hade den sovjetiska armén svårt att segra. Stridsmoralen var låg och många soldater kände olust. Det fanns till och med uppgifter om inbördes väpnade strider bland de sovjetiska trupperna. Efter flera dagars strider slöts en vapenvila den 28 oktober. Då hade omkring 1 000 ungrare och 500 sovjetiska soldater dött. Mångdubbelt fler hade sårats. 

Stalinisterna påstod att man bekämpade en kontrarevolution från kapitalister och fascister. En avskyvärd lögn som Peter Freyr, det brittiska kommunistpartiets tidning Daily Workers korrespondent i Budapest 1956, besvarade i sin bok Ungersk tragedi med: 

”Om den sovjetryska interventionen var nödvändig för att slå ned kontrarevolutionen, hur skall man då förklara att en del av det mest ursinniga motståndet under den senaste veckan kom i arbetardistrikten i Újpest, i Budapests norra del, och från Csepel [Budapests industricentra. red. anm.] i söder, som båda var fästen för det kommunistiska partiet före kriget? Och hur skall man förklara deklarationen från arbetarna i den berömda stålstaden Sztálinváros: att de skulle försvara sin socialistiska stad, de hem och fabriker som de byggt med egna händer, emot den sovjetryska invasionen?”

Det behöver väl knappast tilläggas att Daily Worker inte publicerade Peter Fryers ögonvittnesskildringar. Istället uteslöts han ur kommunistpartiet. 

Efter vapenvilan, som var en tillfällig delseger, var stämningen förväntansfull. Överallt byggdes råd upp och det rådde en dubbelmaktssituation. Till och med på finansdepartementet bildades ett revolutionärt råd som ”skulle representera hela personalen inför statsmakten och som ministern måste ta hänsyn till, annars kunde han tvingas avgå”, skriver Sándor Kopácsi i Den ungerska tragedin. Under de dagar som det rådde vapenvila låg makten i massornas händer. En ny koalitionsregering med representanter från tidigare förbjudna partier bildades, Nagy förblev premiärminister och fria val utlovades. Men det verkliga demokratiska genombrottet kom underifrån.

”Arbetarråden och revolutionsråden utgjorde en direkt och mycket omedelbar form av demokrati som var typisk för revolutionen”, citerar Victor Sebestyen i Ungernrevolten 1956. 

Vad som saknades var ett revolutionärt socialistiskt parti som kunde förena dessa råd på riksnivå, organisera ett väpnat försvar av revolutionen och konsolidera den socialistiska demokratins första landvinningar. Tragedin i Ungern visade att  även den politiska revolutionen behövde ett parti och en ledning för att segra. Regeringen, som släpade efter händelseutvecklingen, vacklade och satte sitt hopp till Moskvas tomma löften om att de sovjetiska trupperna skulle dras bort.

Vad Moskva gjorde var att dra bort de trupper man inte ansåg sig kunna lita på och ersätta dem med andra som matades med lögner som att man skickades till Ungern för att förhindra ett tredje världskrig. Inte ens när det stod klart att Sovjet hade påbörjat sin nya invasion och korsat Ungerns gränser var regeringen beredd att organisera ett försvar. 

Hela den stalinistiska världen började påverkas av händelserna i Ungern. Även i Sovjet rapporterades om oroligheter. Enligt Kreml hade Ungern haft en ”fördärvlig psykologisk effekt”, vilket ska läsas som att de hade fått marken att gunga under det stalinistiska väldet. Rädslan för den politiska revolutionen var orsaken till att alla stalinistiska despoter – från Mao i Kina till Tito i Jugoslavien – gav sitt stöd till Kremls beslut att militärt krossa revolutionen. 

Den 4 november gick sovjetiska trupper på nytt in i Budapest. Med brutal kraft slog man till mot de motståndsfickor som fanns. ”Rader av hus förstördes, främst i arbetarkvarteren där upprorets vagga stått”, skriver Sándor Kopácsi i Den ungerska tragedin. 

Revolutionen krossades i blod även om det skulle ta veckor innan massornas motstånd hade brutits. Innan inmarschen hade den dåvarande amerikanske vicepresidenten Richard Nixon cyniskt sagt att det vore positivt ur propagandasynpunkt om den ”sovjetiska järnnäven” slår till på nytt. Den 4 november 1956 gav stalinismen de propagandavapen mot kommunism och socialism som Väst efterlyste. 

Stalinismens avskyvärda brott i Ungern blev början till slutet för det stalinistiska väldet. Den marionettregim under János Kádárs ledning, som hade åkt till Moskva dagarna innan den 4 november blev en av de första stalinistiska regimer som började marschen mot kapitalismens återupprättande. I slutet av 1980-talet rasade ”kommunist”-partiet samman. Men år 1956 revolterade massorna för att skapa verklig socialism. 

”Tvivla inte på att vi är socialister. Det här upproret utkämpas inte av kapitalister som vill att allt ska återgå till hur det var förr. Dess syfte är att befria Ungern och ge till friheten till folket”, sa en av revolutionsledarna, Pál Maléter, som blev försvarsminister och som var en av många som sedan avrättades på order av Moskva. 

Att massorna kämpade för socialistisk demokrati var också ett av skälen till varför ledarna i Väst inte opponerade sig emot att upproret slogs ned. Enligt de kapitalistiska regeringarna gick arbetarna och ungdomen i Ungern ”för långt” när de krävde sin frihet och rätt.

Det är genom att organisera och ta kamp för socialism som vi idag bäst kan hedra minnet av Ungern 1956. ”Marx kallade revolutionen ’en människans protest mot ett avhumaniserat liv’. Den ungerska revolutionen var precis detta” (Peter Fryer: Ungersk tragedi). ■

Vill du hjälpa till? Offensiv och Rättvisepartiet Socialisterna behöver ditt stöd!

Coronaviruskrisen har slagit till hårt med både en hälsokris och ekonomisk kris. Hundratusentals kastas ut i arbetslöshet och osäkerhet, samtidigt som högerpolitiken har lämnat vården, äldreomsorgen och hela samhället extremt sårbart för en pandemi.

Nu mer än någonsin behövs en röst som försvarar arbetares rättigheter, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!