Konflikten om de omtvistade öarna i Östkinesiska sjön har utlöst den allvarligaste politiska krisen mellan Kina och Japan, världens andra och tredje största ekonomier, sedan relationerna normaliserades för 40 år sedan.Stora och ibland våldsamma antijapanska protester svepte fram över Kina i september, vilket ledde till stora ekonomiska förluster för företag med japanska investeringar. Politiker på alla sidor har hållit krigshetsande tal om att försvara den nationella suveräniteten.
Detta är en del av ett politiskt nervspel med höga insatser mellan Peking och Tokyo som utlöstes när Japans premiärminister, Yoshihiko Noda, under tryck från landets extremhöger, ”förstatligade” tre öar i en omtvistad ögrupp genom att köpa dem från deras enligt uppgift bankrutta ”ägare”.
Dessa små obebodda öar, kända som Diaoyu i Kina och Senkaku i Japan, har varit under japansk ”förvaltning” sedan 1972 men deras status under internationell lag är oklar. Den kinesiska regimen rasar mot att Japan har brutit en överenskommelse från 1970-talet att frågan om överhöghet över Diaoyu/Senkaku skulle skrinläggas på obestämd tid.
Runt öarna finns ett rikt fiskebestånd och möjliga oljereserver, men den främsta drivkraften i dagens konflikt är prestige och de japanska och kinesiska härskande eliternas regionala ambitioner.
Öarna har en symboliskt känslig ställning i de sino-japanska relationerna då de först togs i besittning av Japan efter dess seger över den döende Qingdynastin i det Sino-Japanska kriget 1895. Detta krig utgjorde början på Japans imperiebygge, med annekteringen av Taiwan (Formosa) och senare Korea, vilket följdes av invasionen av själva Kina under 1930-talet där 20 miljoner kineser dog.
De antijapanska protesterna i Kina nyligen och i mindre skala i Hongkong och Taiwan, har sammanfallit med politiskt laddade årsdagar som ”Mukdenincidenten” den 18 september 1931 som innebar början på Japans ockupation av nordöstra Kina (Manchuriet).
Det nuvarande dödläget i Östkinesiska sjön är en del av en mycket större geopolitisk kamp – en kamp för ekonomisk hegemoni i Asien mellan USA, Kina och Japan, men även Ryssland och Indien via sina olika ”intressesfärer”, med stödroller för flera andra stater i regionen som Australien, Indonesien, Sydkorea, Filippinerna och Vietnam.
Den japanska härskande klassen vill fortsätta vara en ledande världsmakt med en mer bestämd utrikes- och militärpolitik som gör sig av med den ”pacifistiska” konstitutionen som gällt sedan andra världskrigets slut. I spetsen för dessa krav står extremhögerns ledare i Japans tre största städer.
Jämsides med detta pågår USA-imperialismens aggressiva framstöt – Pentagons ”asiatiska vändning” – för att återta förlorad mark i regionen. USA:s nya strategi kommer att flytta över 60 procent av USA:s flottstyrka till Asien och Stillahavsregionen fram till 2020, där nya baser upprättas och militära överenskommelser sluts över hela regionen.
Den kinesiska ekonomins dragkraft innebär att regimen i Peking nu utövar en formidabel ”mjuk makt” över hela Asien och över hela världen vad gäller ekonomiskt och politiskt inflytande.
Trots Pekings tvåsiffriga ökning av de militära utgifterna ligger Kina långt efter USA:s militära styrka. Londonbaserade International Institute for Strategic Studies (IISS) beräknar att de årliga militära utgifterna för USA överstiger 1 000 miljarder USA-dollar (7 000 miljarder kronor), vilket är mer än de militära utgifterna för de 42 följande nationerna sammantaget. Kina spenderar som jämförelse runt 107 miljarder USA-dollar (704 miljarder kronor) årligen, vilket är näst mest i världen.
Den amerikanska ”vändningen” och Kinas upprustning av flottan eggar fram en kapprustning i Asien. Kontinentens militära utgifter kommer i år att gå om Europas för första gången i modern historia enligt IISS.
Taiwan som geografiskt ligger närmast öarna Diaoyu/Senkaku, har under den pågående diplomatiska krisen förnyat sina egna krav på öarna, vilket överlappar och tävlar med Pekings krav (båda regeringarna gör anspråk på öarna för ”Kina” – men är inte överens om vilket ”Kina”).
Konflikten mellan Kina och Japan riskerar att destabilisera hela regionen. Washington vill av eget intresse kyla ner konflikten, då de är rädda för ekonomiska bieffekter och andra osäkerhetmoment. I händelse av att Kina tar kontroll över öarna med militära medel, kommer USA att tvingas hjälpa Japan att upprätthålla sin egen supermaktsstatus i Asien.
Medan en militär konflikt mellan Kina och Japan på kort sikt inte är det troligaste perspektivet, skulle redan ett utdraget ”kallt krig” med ekonomisk protektionism och diplomatiska sanktioner bli ytterligare slag mot den globala ekonomin.
Förhandlingar pågår bakom lyckta dörrar mellan Peking och Tokyo. Båda sidor är angelägna om att desarmera det nuvarande dödläget, då de är rädda för att de ekonomiska kostnaderna snart kan leda till regeringsfientliga stämningar.
Kina är livsviktigt för den japanska kapitalismen, dess främsta exportmarknad och en stor produktionsbas för japanska multinationella företag.
Den japanska ekonomin är även livsviktig för Kina som dess näst största exportmarknad och näst största källa till utländska direktinvesteringar.
Mot bakgrund av att en militär sammanstötning inte är trolig är det möjligt att det nuvarande dödläget skulle kunna dra ut på tiden med risk för nya diplomatiska bråk, fler nationalistiska protester och lika för lika ekonomiska sanktioner.
Underblåsning av nationalism och rasism från härskande eliter i regionen innebär en lek med elden. Högernationalistiska idéer och rörelser vinner mark, i synnerhet utan motvikt – i form av verkliga vänsterpartier – som visar på behovet av en gemensam masskamp över nationsgränserna mot de korrupta eliter som plundrar regionens rikedomar.
Det finns även en klar koppling mellan den senaste vågen av nationalism och nära förestående regeringsskiften i Kina, Japan och Sydkorea. Alla länderna har i grunden svaga och impopulära regeringar, som är skakade av interna splittringar.
Med storföretag som etablerar en allt större närvaro i Asien och globalt är uppkomsten av kinesisk imperialism allt mer ett faktum och speglas i regimens politiska dagordning precis som i Japan. Den kinesiska statens nationalistiska propaganda manipulerar en allmänt utbredd och genuin indignation över den japanska ockupationens fasor för att allt tydligare betona sin supermaktsstatus.
Snarare än att vara en rent spontan rörelse används bojkotten av japanska varor av den kinesiska regimen som ett avsiktligt vapen för att öka påtryckningarna mot Tokyo.
Men detta är en taktik som är laddad med risker i en global ekonomisk miljö där det protektionistiska trycket ökar och kinesiska företag själva i allt högre grad stöter på olika hinder.
Sedan Japans krigiska grymheter har det bland de kinesiska massorna funnits en fullt förståelig vrede över och rädsla för vad som ses som en provokativ och ensidig handling av den japanska regeringen. Protesterna speglar även mycket bredare frågor med växande missnöje och frustration i samhället. Men den kinesiska regimen har manipulerat denna stämning och översatt den till nationalistiskt och militaristiskt språk för att främja sina egna mål som supermakt och stötta inhemskt stöd.
Hongkongtidningen The Standard spekulerade att protesterna i mitten av september var de största i Kina sedan demokratirörelsen 1989. Att plakat med Maos bild fanns med i demonstrationerna över hela landet var en chock och pinsamt för regeringen, speciellt dess liberala flygel som klagade på att protesterna ”liknade kulturrevolutionen”.
Bo Xilais grupp av anhängare i partiet och säkerhetsapparaten använde utan tvivel dessa protester till att genera Peking och anklaga den för ”svaghet” gentemot Japan. Trots att han själv är miljonär ses Bo Xilai av många radikala ungdomar som en tagg i sidan på de rådande prokapitalistiska ledarna i Peking.
Utan tvivel används bilder av Mao som ett folkligt uttryck för opposition mot dagens ledning för kommunistpartiet (KKP).
Men uppsving för maoismen antyder inte nödvändigtvis en förståelse av vänster- eller socialistiska idéer. Många kopplade sitt stöd till Mao med krav på krig mot Japan.
Det är inte bara Mao och Bo Xilais anhängare som ger regimen problem.
I några av de protester som har genomförts i Guangzhou och Shenzhen har det funnits banderoller med krav på ”politiska reformer” och mer demokrati.
I Shenzhen, där demonstrationerna var våldsammast, har även andra frågor stått i förgrunden speciellt bland stadens många gästarbetare som pressas av den ekonomiska krisen. I Shenzhen har polis drabbat samman med demonstranterna som försökt storma ett regeringskontor.
I en analys av en massrörelse måste socialister ta med alla sidor i beräkningen och skilja de progressiva inslagen från de reaktionära.
Protesterna har haft en negativ inverkan på massornas medvetande i andra delar av Asien där det så kallade ”kinahotet” utnyttjas av lokala härskande klasser och i USA.
I Japan har denna utveckling snarare hjälpt den nationalistiska högern istället för att underminera den.
Socialister och CWI:s anhängare i regionen stödjer ingen av de stridande regeringarna eller staterna i denna territoriella tvist. Vi är motståndare till Japans kontroll av öarna Diaoyu/Senkaku och regeringen Nodas nationalism.
Socialister motsätter sig de japanska kapitalisternas och extremhögerns provokationer, men inte genom att stödja parollen om kinesisk överhöghet över öarna Diaoyu/Senkaku. Den kinesiska regeringens retorik är nationalistisk och rasistisk, där krigshetsande uttalanden basuneras ut i delar av de officiella medierna.
Öarna Diaoyu/Senkaku är obebodda och därför är inte detta någon kamp till försvar av något förtryckt folks rättigheter.
Socialister och CWI varnar dock för att den pågående vågen av nationalism kommer att användas för att understödja en repressiv och antidemokratisk arbetarfientlig politik. Sättet att besegra nationalister och krigshetsare är genom gemensam kamp och solidaritet av arbetare och ungdomar i Kina, Japan, Korea och över hela regionen.
Socialister motsätter sig alla regeringars militära satsningar i regionen – att lägga ut pengar på vapen och uppgradering av flottstyrkor då arbetare överallt saknar bostäder man har råd med, säkra arbeten, bra och fri utbildning och hälsovård.
Socialister och CWI kräver att USA drar tillbaka alla sina styrkor från Asien – för att låta folket i regionen få bestämma över sin egen framtid.
Det finns ingen lösning på dagens nationella konflikter på kapitalistisk grund.
Istället för att kontrolleras av ett eller annat nationellt rövargäng måste oceanens resurser och dess hotade fiskbestånd ägas och demokratiskt kontrolleras av regionens folk.
Socialister står för delad tillgång till dessa öar och de omgivande vattnen samt för att ersätta nationell kontroll genom att införa en ”sjöallmänning” under demokratisk kontroll av Kinas, Japans och alla kringliggande länders befolkningar.
CWI står för en socialistisk konfederation i Asien, grundad genom arbetarklassens masskamp och som kan ersätta den misär och det kaos kapitalistiskt styre innebär.
Vincent Kolo
Hela denna artikel (på engelska) finns på: chinaworker.info
