”Hårt trängda poliser tvingades dra sina tjänstevapen”. Så rapporterade Sveriges Radio i en av många tillbakablickar från EU-toppmötet i Göteborg 2001.Att Göteborg som stad ”våldtogs” av demonstranter är ett tema i andra tillbakablickar. Skulden läggs då på de ”våldsamma demonstranter” som omvandlade fredliga demonstrationer till kravaller.
Men när polisen på fredag kväll den 15 juni sköt skarpa skott var det inte i närheten av någon demonstration. De som besköts protesterade mot att polisen med våld hade brutit upp en fest i en park och till och med släppt fram nynazister för att attackera festen.
Musikern Stefan Sundström berättade i GP förra veckan hur han och hans kompis fick nyheten om skotten:
”Kompisens 13-årige son, som deltog i Reclaim the city-festen vid Vasaplatsen, ringde och berättade att han och de andra deltagarna var omringade av polisen.
– Pojken sa att polisen slog dem och min kompis blev alldeles likblek. Vi rusade mot Vasaplatsen och möttes av folk som kom springande från motsatt håll skrikandes ’de skjuter’. Det var en helt overklig känsla. Vi hittade till slut pojken, en 17-årig kille hade tagit honom i handen och sprängt poliskedjan. De träffades av batongslag men kom i alla fall därifrån.”
Stefan Sundströms syn efter Göteborg liknar den som journalisten Jessice Ritzén gav uttryck för i Dagens Nyheters minnesartikel: ”Jessica Ritzén säger att hon aldrig var rädd för demonstranterna.” ”Det hon tio år senare har med sig från de där dagarna är en lägre tilltro till poliser och politiker. ’Man kan inte alls lita på att de alltid gör rätt’, säger hon. Liksom hon, som en gång i tiden tänkte på sig själv som socialliberal, fick större förståelse för den radikala vänstern.”
I DN redovisas också en alternativ bild av vandaliseringen på Avenyn: ”Hur stor var denna skadegörelse, som gjort ett outplånligt intryck på så många? Mindre än den som förfulade Avenyn efter fotbolls-EM 1992. I alla fall ska [polischefen] Håkan Jaldung ha gjort den bedömningen, enligt freds- och utvecklingsforskaren Hans Abrahamsson, som intervjuade Jaldung för sin bok En delad värld. Göteborgshändelserna i backspegeln (2006).”
Direkt efter toppmötet gav Offensiv ut ett 20-sidigt specialnummer: Sanningen om Göte- borg. RS visade att ansvaret låg på polisens provokationer och attacker, samtidigt som vi fördömde vandaliseringen.
Andra arrangörer från Göteborg mer eller mindre försvann efter toppmötet. ”Efter Göteborg började en period av total förvirring och ett misslyckande för vänstern”, beskrev America Vera-Zavala för GP i förra veckan. År 2001 var hon ledande medlem i Attac-rörelsen, idag arbetar hon som dramatiker.
Per-Åke Westerlund
Läs Sanningen om Göteborg
