foto: Natalia Medina
FI:s ledning med Gudrun Schyman i spetsen saknar klassperspektiv och säger sig vilja vara ett ”parti för företagarna”. Dessutom avfärdar Gudrun konflikten mellan höger och vänster som en förlegad ”snuttefilt” [sic].
Vad hände med Feministiskt Initiativ (FI)? Partiet väckte ett stort och efterlängtat hopp under valkampanjen 2014, men nu har det inte hörts så mycket av partiet. Det är fyra år till nästa val – är det därför det är så tyst?
FI:arna är inte som alla andra politiker. Det kan sägas utifrån personliga erfarenheter. När Rättvisepartiet Socialisterna (RS) bjöd ut de rödgröna att ta emot 73 000 namn på namnlistor som kopplade ihop kampen mot rasismen med klasskamp och sociala frågor var det just Sissela Nordling Blanco från FI som nappade och kom ut och tog emot.
Ett av skälen till att FI fick ett genomslag under år 2014 var att de lyckades koppla ihop feminismen med antirasismen och därtill att koppla sin partipolitik till gräsrotsrörelser.
Partiet hade egna stora demonstrationer, exempelvis på första maj, och deltog i de många antirasistdemonstrationerna mot Sverigedemokraterna.
Därtill var partistrukturen väldigt lokal med hundratals framgångsrika homepartyn. FI växte på ett år från 1 500 medlemmar till 22 000 medlemmar och från 11 lokala grupper till 70 i hela landet.
I valet till EU-parlamentet fick FI 5,5 procent av rösterna och blev invalt. I riksdagsvalet trängdes däremot partiet mellan den tilltagande blockpolitiken och regeringsfrågan och fick 194 719 röster, vilket var 10 000 färre än i EU-valet. De 3,1 procenten räckte inte för platser i riksdagen. Däremot blev FI invalt i 13 kommuner, inklusive i de största städerna.
Offensiv delar FI:s egna nyutkomna valanalys som pekar på att ett viktigt skäl till FI:s genombrott är att de lyckades framställa sig som mer ideologiska än det övriga politiska etablissemanget. Detta säger mest om hur likriktat etablissemanget är. FI har lyft sina visioner högt i dagspolitiken, vilket av många uppfattats som fräscht. Med tiden går det inte att bara framhäva vad partiet vill göra, utan det krävs en redovisning av vad som verkligen har uppnåtts.
Dagens Arena skrev i en artikel om FI från Österlen där partiet har haft fyra mandat den senaste perioden. Paritet har lagt fram åtta motioner, varav flera har handlat om könsuppdelad statistik. Sedan har det hängt i luften vad som ska göras med statistiken.
FI sitter och styr i Stockholms stadshus, vilket innebär att de kommer nära den verkliga makten i landet, såväl den ekonomiska som den politiska makten.
Stockholm är ett gigantiskt pyramidbygge av klassklyftor. Bland annat är bostads- och skolmarknaden söndersegregerad och äldreomsorgen totalt privatiserad. Att utmana det innebär att konfrontera kapitalet. Då måste det visa sig om förra årets gräsrotsrörelser bara var tillfälliga eller om de används som ett redskap för att få politisk makt underifrån.
För att lyckas med en sådan stor sak som att återkommunalisera älderomsorgen, inte bara när kontrakten går ut utan som ett sätt att få tillbaka de kommunala medel som skänkts till företagen, krävs att man organiserar strejker från äldreomsorgspersonalen med stöd av anhöriga som alltför ofta får gripa in när vården inte fungerar. Båda kategorierna utgörs främst av lågavlönade kvinnor.
Om det togs initiativ till en masskampanj mot det sexistiska våldet, för pengar till kvinnojourer, mot sexistiska domar och så vidare skulle det troligtvis finnas stora chanser till bra uppslutning då det finns ett starkt tryck i dessa frågor.
Tyvärr är det andra sorters utspel som har skapat rubriker för FI på sistone. Det tog bara några veckor efter att partiet valdes in i EU-palamentet innan Soraya Post röstade för den reaktionära kristdemokraten Jean-Claude Juncker som EU-ordförande, vilket kom som en chock för många.
När det kom till den politiska krisen i Sverige har FI inte haft någon egen hållning. När S-MP-regeringen gjorde upp med högeralliansen skrev FI på sin hemsida att de välkomnar uppgörelsen och tyckte att den borde ha kommit tidigare.
Det senaste utspelet är från kongressen för några veckor sedan. FI gör ett uttalande om att de är ett parti för företagare. ”Det är av stor vikt för samhället, ekonomin och arbetsmarknaden att det startas och drivs företag i Sverige”, skrev de bland annat. Innehållet handlar om att även småföretagare ska få sjukersättning. Men återigen återkommer den brist i klassperspektiv som FI besitter, där klasskonflikten verkar ses som någon form av diskriminering och inte exploatering i ett ekonomiskt system. Vilken sida i klasskampen står FI på? Partiet har inte deklarerat att de är ett ”arbetarparti”.
FI uppfattas i alla fall som vänsterinriktat och har även krav på sex timmars arbetsdag utan lönesänkning och nej till vinster i välfärden. Det gäller att alla som har inspirerats av feminismen nu inte lägger av utan fortsätter att bygga en verklig rörelse underifrån och ser hur frågorna hänger ihop. I förlängningen går det inte att nå jämställdhet utan att avskaffa kapitalismen och detta går inte att göra enbart genom parlamentarism. ■
