foto: STRINGER
Utvecklingen i Ukraina är fortsatt orolig.
Läget i Ukraina skärptes ytterligare när pro-ryska separatister tog över byggnader i tre stora städer – Donetsk, Charkiv och Lugansk – i landets östra del. I Donetsk har ockupanterna proklamerat suveränitet och kräver att en folkomröstning ska hållas den 11 maj för att utropa ”Donetsks folkrepublik”.
Den väststödda regeringen i Kiev har mobiliserat säkerhetstrupper och hävdade i tisdags att man återtagit flera av de byggnader om ockuperats.
Det skärpta läget riskerar att snabbt följas av fler väpnade inbördesstrider som tar landet ytterligare steg mot blodigt sönderfall.
När detta skrivs på kvällen den 8 april har ockupanterna drivits ut från några av de byggnader man intagit, men många myndighetsbyggnader är fortfarande ockuperade och regeringsstyrkorna tycks förbereda en storskalig attack. Regeringen har även passat på att införa en ny lag som förbjuder grupper och enskilda att propagera för separatism, vilket bidrar till att öka de redan starka etniska och nationella motsättningarna.
När Ukrainas parlament diskuterade den nya lagen gick en av nyfascistiska Svobodas ledamöter till brutalt angrepp mot en av de proryska Kommunistpartiets ledamöter för att denne sagt ”att man borde lyssna till kraven från östra Ukraina”. Övergreppet i parlamentet och den nya repressiva lagen säger mycket om dagens Ukraina.
Faran för att den tilltagande rivaliteten mellan de imperialistiska makterna och den militära uppladdningen som sker i och kring Ukraina ska övergå i krigshandlingar kastar en mörk skugga över Europa.
Uppgifter gör gällande att uppemot 50 000 ryska soldater finns vid Ukrainas östra gräns. NATO har nyligen fått den ukrainska regeringens tillåtelse att öva på landets territorium. NATO står samtidigt på tur att öka sin militära närvaro i de NATO-länder som gränsar till Ukraina och Ryssland, som till exempel de baltiska staterna och Polen.
Enligt den ukrainska regeringen, med instämmande från Väst, är det allvarliga läget i Ukraina ett uttryck för ”den andra vågen” av rysk expansionism. Men det går inte att göra direkta paralleller med vad som hänt på Krimhalvön och det som nu utspelar sig i östra Ukraina.
En majoritet på Krimhalvön identifierade sig som ryssar och åtnjöt en viss grad av självstyre i Ukraina efter stalinismen kollaps 1991. Redan innan det ryska militära övertagandet i februari fanns det en önskan om att tillhöra Ryssland och som dessutom tilltog på grund av den nya ukrainska regeringens pro-västliga och nationalistiska hållning. Detta använde den ryska imperialismen i sin tur som en ursäkt för sitt militära övertagande av Krim, som snabbt följdes av att Krimhalvön blev en del av Ryssland. Putins agerade också i vetskap om att Väst inte skulle gå i krig över Krim. En rysk invasion av östra Ukraina däremot kan bara likställas med en krigsförklaring mot Ukrainas regering eller Väst.
I östra Ukraina, vars befolkningsmajoritet är rysktalande, har det inte funnits samma krav på självständighet och samgående med Ryssland som på Krim. Banden till Ryssland är visserligen starka, men även den rysktalande befolkningen har sett sig som ukrainare.
Det var i Donbass gruvor, i östra Ukraina med Donetsk som huvudort, som arbetarna 1989-90 började bygga de första självständiga fackföreningarna i det dåvarande stalinistiska Sovjet.
Tyvärr kom dessa självständiga fack aldrig att utvecklas till oberoende massorganisationer, utan föll offer för kapitalismens återupprättande.
Det är avsaknaden av självständiga arbetarorganisationer som lagt grunden till att oligarker, kapitalistiska politiker av olika kulörer och ultranationalister har kunnat få en dominerande ställning.
Häri finns också förklaringen till varför det som började som en spontan folklig revolt mot den dåvarande korrupte presidenten Janukovitj kunde kidnappas av pro-västliga grupper i samarbete med nyfascister, och varför samma högerkrafter med stöd av EU och USA sedan kunde bilda ny regering. Det var en regering som för första gången saknade representation från östra Ukraina och vars politiska kurs spred berättigad oro bland den rysktalande befolkningen.
Attacker mot det ryska språkets ställning och ett stålbad som hårdast drabbar industri- och gruvområden i östra Ukraina i kombination med Västs omfamning har understött proryska separatistiska stämningar, vilket Putin försöker använda för att flytta fram den ryska imperialismens positioner i Ukraina och gentemot Väst.
De kommande dagarna och veckorna kan bli avgörande för Ukrainas närmaste framtid.
I frånvaro av arbetarorganisationer – fackföreningar och socialistiska masspartier – som kan förena arbetarna i ett gemensamt motstånd mot oligarker, nationalistisk och etnisk splittring samt kapitalism och imperialism, är risken stor för att Ukraina styckas upp på ett våldsamt sätt. ■
