Mäns våld mot kvinnor är så utbrett att det avvisar alla argument om att det endast är ”några rötägg” som ligger bakom våldet. Den största omfångsstudien angående mäns våld mot kvinnor som hittills gjorts i Sverige är enkätstudien Slagen Dam från 2001. Den visade bland annat att nästan hälften av alla kvinnor, 46 procent, har utsatts för våld av en man någon gång efter sin 15-årsdag, och att fler än hälften, 56 procent, har blivit sexuellt trakasserade.
Våldet kan ske i kvinnornas hem, på deras arbetsplatser och på gator och torg och olika uteställen. ”Det finns inga frizoner för kvinnorna”, som det beskrivs i Slagen Dam.
Sedan början av 1990-talet har andelen kvinnor i Sverige som anmäler att de har blivit utsatta för våld ökat. 2009 anmäldes 29 100 fall av misshandel mot kvinnor över 15 år, jämfört med 28 000 året innan. Under de senaste tio åren har polisanmälningarna för våldtäkt mer än fördubblats och antalet anmälda sexualbrott har konstant ökat. År 2007 anmäldes 12 500 sexualbrott, av vilka bara 985 dömdes. År 2009 anmäldes 15 500 sexualbrott.
Att antalet anmälda fall ökar kan delvis förklaras med en ny lagstiftning och att fler anmäler, men även att den faktiska brottsligheten ökar. Dessutom är mörkertalen stora, tidigare studier har visat att endast vart femte fall anmäls till polisen (enligt siffror från Brottsförebyggande rådet).
Mäns våld mot kvinnor är ett av flera uttryck för det strukturella förtryck som finns av kvinnor. Att bli utsatt för psykiskt och fysiskt våld är en fruktansvärd vardag för tiotusentals kvinnor i Sverige idag. Det är ingen marginaliserad fråga och våldet handlar inte om några isolerade grupper. Våldet utövas av män inom alla samhällsklasser och av olika etniska bakgrunder. Den gemensamma nämna- ren för män som slår är kontrollbeho-vet. Tiden fram till att mannen genom psykisk och/eller fysisk miss- handel kontrollerar kvinnans liv – vad hon får göra, vilka hon umgås med och så vidare – kallas en normaliseringsprocess. Till slut har en örfil blivit normalt.
En liknande normaliseringsprocess ser vi i skolan, där tjejer efter ett tag ser sexuella trakasserier som normalt, ”Han skojar ju bara”. Än värre är situationer som när rektorn på Särlaskolan i Borås viftade bort klagomål om sexuella trakasserier på skolan med att ”Pojkarna inte vet var gränserna går” och att ”Tjejerna utmanar killarna, bland annat genom sina kläder”.
Utvecklingen med en ökning av både mäns våld mot kvinnor och sexuella trakasserier går hand i hand med nedmonteringen av välfärden, ett hårdare samhällsklimat och en ökad kommersialisering av framförallt kvinnors kroppar m m.
När ett samhälle blir hårdare ekonomiskt brutaliseras också mänskliga relationer, både i hemmet och på offentliga platser. Ett tydligt exempel är i skolan, där färre lärare och avsaknad av en fungerande elevvård leder till att antalet fall av mobbning och sexuella trakasserier ökar.
Exempelvis våldtogs en tjej på en skola i Göteborg förra året i ett tomt klassrum under skoltid.
Att mörkertalen kring mäns våld mot kvinnor är så stort är också förståeligt med tanke på det bemötande som man får från rättsväsendet.
Åklagarmyndighetens utvecklingscentrum har i en rapport gått igenom 575 fall från 2008, där det visar sig att i nästan vartannat anmält våldtäktsfall har gärningsmannen inte förhörts, istället har utredningen lagts ned (Göteborgs-Posten den 16 februari).
Domstolsväsendet är inte neutralt, det företräder den härskande klassen och rättegångar om mäns våld mot kvinnor speglar det kvinnoförtryckande samhället. Rättvisepartiet Socialisterna kräver att reaktionära, sexis- tiska och rasistiska domare ska avsättas. Kvinnor ska ha rätt till stöd och uppbackning genom hela rättsprocessen, t ex från kvinnokampsorganisationer, som tillsammans med kvinnan ska ha rätt att påverka tillsättningen av domare och advokater.
De krav vi ställer pekar i den riktning som behövs: en annan sorts stat, en arbetarstat där majoriteten har en demokratisk kontroll över polis och domstolsväsende.
Ett viktigt krav är kampen för höjda kvinnolöner, en kvinna i ett misshandelsförhållande har svårare att lämna förövaren om hon dessutom är ekonomiskt beroende av mannen i-fråga.
Förbättrade lagar, mer pengar till kvinnojourer, höjda kvinnolöner och så vidare kan bara åstadkommas genom kamp och tryck underifrån. Steg framåt kan hela tiden tas, men våldet kommer inte att försvinna helt förrän kvinnoförtrycket och det klassamhälle det är en del av avskaffas.
Under kapitalismen görs allt om till varor – porrindustrin och sexhandeln omsätter varje år enorma summor pengar på kvinnors kroppar.
Kvinnokampen och arbetarkampen går hand i hand; kamp mot våldet är kopplade till krav på lika löner, höjda kvinnolöner, sex timmar arbetsdag, upprustning av den offentliga sektorn och så vidare.
RS deltar idag i kampen för höjda löner, mer pengar till kvinnojourerna, kvinnohus, mot nedskärningar i offentliga sektorn och så vidare – men målet är i slutänden en socialistisk värld, grundad på verklig jämställdhet mellan könen.
Johanna Evans