Varifrån kom ISIS?

2015-09-30 11:04:44


ISIS och dess terror är till stor del ett resultat från Västimperialismens blodiga interventioner i Mellanöstern.

ISIS – Islamiska Staten i Irak och Syrien – är en allt större faktor i världspolitiken. När FN firar 70 år handlar mediarapporterna om Putins och Obamas tal om Syrien och ISIS. Organisationen är idag långt starkare än vad al-Qaida någonsin var.

10 000-tals har anslutit sig till dess väpnade styrkor. Den senaste helgen kom rapporter om att ISIS växer i Afghanistan. Sedan tidigare rapporteras om ISIS-styrkornas tillväxt i Libyen och Jemen. 

Det är därför välkommet att Patrick Cockburns bok Jihadisternas återkomst nu äntligen finns på svenska från Celanders förlag. Veteranjournalisten Cockburn är rakt på sak om Västimperialismens ansvar:

”Det var USA, Europa och dess allierade i regionen – Turkiet, Saudiarabien, Qatar, Kuwait och Förenade Arabemiraten – som skapade förutsättningarna för ISIS”. 

Han kritiserar USA:s inriktning efter terrordåden den 11 september 2001. Cockburn påpekar att talibanernas styre i Afghanistan – där Osama bin Ladin och al-Qaida hade sin bas – hade erkänts av bara tre länder: Pakistan, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Det är också den saudiska sunnimuslimska wahabismen som utgör grunden för al-Qaidas och ISIS ”ideologi”. Men USA:s militära allianser med Saudiarabien och Pakistan innebar att USA:s fokus blev att störta Saddam Hussein i Irak. 

Men Irak fick varken demokratisering eller välstånd. Cockburn beskriver den extrema korruptionen, hur sunnimuslimer har behandlats av de shiadominerade regeringarna och den totalt misslyckade återuppbyggnaden. 

Under sina besök i Bagdad har han upplevt att det bara finns elektricitet fyra timmar om dagen, översvämningar med avloppsvatten på gatorna och att självmordbombningarna på nytt har ökat kraftigt.

På motsvarande sätt är den nya irakiska armén omotiverad och svag. När ISIS i juni 2014 överraskande intog landets näst största stad, Mosul, flydde både generalerna och de meniga soldaterna. Men Cockburn påpekar samtidigt att sunnimuslimska väpnade styrkor tog över Mosul även år 2004, under striderna mot USA:s ockupation, och att ISIS föregångare länge har haft ett starkt inflytande i staden, bland annat genom att ta ut egna skatter.

Men det var i Syrien som ISIS kunde skapa sig en bas. Den folkliga protesterna år 2011 möttes av brutalt militärt våld från Assadregimen och utvecklades snabbt till militära strider. Cockburn förklarar upprorens bakgrund i växande nöd och kritik mot regimen. Han gör sedan en avancerad analys av revoltens misslyckande:

”Initiala framgångar för gatudemonstranterna ledde till en överdriven självsäkerhet och en överdriven tilltro till spontana aktioner, under det att man förbisåg behovet av ledning, organisation, sammanhållning och en politik som sträckte sig längre än rent humanitära krav.”

Han betonar att folkresningarna i Mellanöstern och Nordafrika år 2011 var genuina revolter, men jämför med revolutionerna i Europa år 1848 och Egypten år 1952, ”lättvunna segrar som snabbt vändes till sin motsats.” Han kontrasterar mot de segrande revolutionerna i Kuba och Vietnam.

Assad backades upp av Ryssland, Iran och Hizbollah, medan Gulfstaterna med Saudarabien och Qatar i täten finansierade det väpnade motståndet. Turkiet var också en nyckelspelare, genom stöd till islamistiska grupper och öppen gräns till Syrien. 

Cockburn visar hur även USA under Obama beslutat om stöd till ”kontrollerade” medlemmar i den syriska oppositionen, ”trots att västerländska diplomater mellan skål och vägg medger att den här gruppen faktiskt inte existerar utanför ett fåtal omringade motståndsfickor”. Cockburn beskriver hur den Fria syriska armén i många fall stod för plundring och ”banditstyre”.

Kriget i Syrien destabiliserade Irak ytterligare. ISIS kunde agera i båda länderna, mötte svagt motstånd från Iraks armé och kunde vinna över konkurrerande grupper. 

ISIS hårdaste motstånd kom från kurderna, i synnerhet i Rojava, den del av Kurdistan som ligger i norra Syrien. Under ISIS omringning av Kobanê betonar Cockburn hur viktiga dessa strider var för ISIS. Att PYD/YPG, de kurdiska väpnade motståndsgrupperna, till sist gick segrande ur striderna visade att det går att besegra ISIS. Samtidigt har Turkiets president Erdoğan, som hela tiden visat att han ser PYD och PKK som större hot än ISIS, trappat upp sitt krig mot kurderna.

Obama och Västimperialismen har ingen lösning. De bombningar som inleddes år 2014 har inte stoppat ISIS, och Cockburn påpekar att USA inte ens lyckades när man hade 150 000 soldater på marken och flygbaser över hela landet. Inte heller talibanerna besegrades i kriget år 2001, utan kunde återkomma fem år senare.

USA tvingade fram att Iraks premiärminister Nuri al-Maliki, som var allmänt avskydd, efterträddes av Haider al-Abadi från samma shiamuslimska parti. Men denne har på sistone mötts av växande protester. Massdemonstrationer har samlat både shia och sunni, araber, turkmener, kurder med flera, med krav mot korruptionen, för jobb och rent vatten.

Putin använder rädslan för ISIS för att stärka sin egen position i världspolitiken, vända uppmärksamheten bort från kritiken mot hans egen regim, striderna i Ukraina och Rysslands ekonomiska kris. Han vill framstå som ”human”, men har sedan år 2011 stöttat Assads bomber mot den egna befolkningen.

Kombinationen av diktatoriska regimers våldsamma kontrarevolution och imperialismens krig har gett möjlighet för sunniislamistiska grupper som ISIS att skapa hela arméer. De vill ställa sunnimuslimer mot shia, kristna, ateister med flera. Cockburn varnar för att kriget i Irak och Syrien liknar det 30-åriga kriget i 1600-talets Europa och det långvariga inbördeskriget i Libanon.

För socialister är lärdomen från 2000-talets Mellanöstern behovet av enad kamp från arbetare och fattiga, oavsett religion, språk eller folkgrupp, mot diktaturer, kapitalism och imperialism. Nya revolutioner är oundvikliga och måste stödjas med idéer och materiellt. ■

Vill du hjälpa till? Offensiv och Socialistiskt Alternativ behöver ditt stöd!

 

Med reaktionär blåbrun högerregering och otaliga kapitalistiska kriser behövs mer än någonsin en röst som försvarar arbetares rättigheter, bekämpar rasism och sexism, kräver upprustning av välfärden och tryggare jobb istället för försämrad anställningstrygghet, fortsatta nedskärningar och marknadshyra. Som ger ett socialistiskt alternativ till kapitalismens orättvisor, klimatkris, krig och flyktingkatastrofer.

Stöd vårt arbete: Swisha valfritt belopp till 123 311 40 48. Om du vill engagera dig mer finns mer info här!